Karl XII:s död

Hemsidan

Historia

Karl XII:s död: inledning till vittnesmålen

Karl XII:s död
Karl XII:s död i löpgraven framför Fredrikstens fästning på kvällen den 30 november 1718 innebar i realiteten slutet på stormaktstiden. Under åren efter nederlaget vid Poltava och strax därpå följande kapitulationen vid Perevolotjna hade de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland erövrats av en alltmer växande fientlig koalition. Ryska trupper hade efter Viborgs och Kexholms fall 1710 gradvis trängt allt längre norrut och till sist hade alla svenska trupperna tvingats lämna den östra rikshalvan. Krigströttheten och de finansiella svårigheterna hade blivit allt större. En man hade dock inte givit kriget förlorat - Karl XII. Efter hemkomsten 1715 hade han med stor energi tagit itu med uppgiften att mobilisera en ny armé för att med den på nytt kunna ta upp kampen med fienderna. Kungens auktoritet hade också satt fart på centrala och lokala myndigheter och 1718 stod en armé på 60 000 man till hans förfogande. Genom av Goertz med stor förslagenhet förda förhandlingar hade fiendernas krigföring märkbart mattats, inte minst förskaffade hans kontakter med tsaren och dennes representanter ett andrum i öster. Med fronten i öster säkrad var det logiskt att Karl XII vände sitt intresse mot Danmark. Den danska flottan måste ur spelet för att den svenska åter skulle kunna behärska Östersjön. Det hela tiden latenta hotet om en ny landstigning i Skåne eller inbrytning i Bohuslän måste också undanröjas innan det var tillrådligt att tänka på vidlyftigare krigsföretag. Ett infall i sydöstra Norge var helt i linje med en sådan strategi. Om kungen syftade till en permanent ockupation av vissa delar av landet eller bara ämnade skaffa sig en bättre förhandligsposition är vanskligt att bedöma. Rimligen var hans mål att tvinga Danmark ur kriget. Om ett norskt fälttåg inte räckte därtill fanns alltid möjligheten att flytta kriget närmare Köpenhamn. Vilka än kungens planer var dog de med honom. Armén utrymde raskt sydöstra Norge och den först i hastigheten bortglömde Armfeldt fick order att låta sin styrka retirera. Goertz ställdes inför rätta och avrättades och utrikespolitiken styrdes om till att rikta sig mot ett närmande till Georg I. Förhoppningen att med brittiskt stöd kunna förskaffa sig bättre fredsvillkor med Ryssland kom dock slutligen på skam. I freden i Nystad 1721 lämnade väl tsaren tillbaka större delen av Finland, men behöll den viktiga gränsfästningen Viborg och sina övriga erövringar. Eftervärlden har alltsedan denna dramatiska slutpunkt på stormaktstiden fängslats av Karl XII:s död. Redan tidigt uppstod rykten om att kungen mördats. Olika författare, senast Rolf Uppström, har försökt utreda hur tidigt detta skedde. Jag skulle nog gissa att dessa rykten började spridas så snart kungen fallit. Under närmare 20 års krig hade Karl XII svävat i livsfara åtskilliga gånger och förvisso också blivit sårad mer än en gång, men alltid klarat sig. Nu var han plötsligt död, stupad en mörk kväll framför en fästning i Norge, i en situation då alla visste att det fanns två olika partier som kämpade om makten. Vi vet också från våra dagar hur fort olika rykten börjar spridas då framstående personer plötsligt avlider, inte minst om detta sker genom våldsdåd.
Problematiken
Frågan om varifrån kulan som dödade Karl XII egentligen kom har sysselsatt otaliga experter och amatörer under årens lopp. Som intensivast var diskussionen för och emot mordteorin under något decennium efter undersökningen av kungens lik 1917, men även på senare år har det kommit enstaka inlägg i ämnet. För närvarande tycks mordteorin vara den mest omhuldade, med bland annat DNA-undersökning av den s.k. kulknappen. En central punkt i problematiken är att det inte finns någon exakt uppgift om var Karl XII befann sig då han träffades av den dödande kulan. Uppskattningarna av avståndet till fästningen har varierat från kring 160 meter upp till över det dubbla. Den norske kommendantens uppgift om ca 225 m förefaller som en rimlig utgångspunkt då han bör ha varit väl förtrogen med terrängen. Ett annat problem är förstås att man inte med säkerhet kan säga hur kungen höll huvudet då han träffades. Enligt Carlbergs vittnesmål låg han på vänster sida, stödjande huvudet i vänstra handen. Om detta är korrekt torde det innebära en lutning något åt vänster, då det är synnerligen obekvämt att stödja huvudet i vänstra handen samtidigt som man böjer det åt höger. Intressant är att kulans bana genom huvudet vid undersökningen 1917 befanns ha varit något stigande. Ett sådant förhållande, tillsammans med huvudets förmodade lutning åt vänster, antyder att skytten befann sig på en plats relativt nära och något nedanför kungen. Det enda märkliga med ett sådant resultat är att skytten då placeras i ett område där det borde varit åtskilligt folk i rörelse på grund av arbetena med den nya linje som påbörjats samma kväll. Likaledes har kulans typ varit föremål för debatt. Att den var cirkelrund och ca 18-20 mm i diameter är man i stort sett överens om. Då undersökningen 1917 inte kunde finna några blyrester i huvudet har man också i stort sett varit överens om att kulan måste ha varit av något annat material. En kula av järn skulle peka på ett karteschskott från fästningen, men så små järnkulor var inte något man göt vid 1700-talets början. På norsk sida avsköts dessutom inga järnkulor mindre än 6-pundiga, vilka hade en diameter på strax under 3 decimeter. Återstå skulle alltså någon typ av specialprojektil, avlossad ur ett handeldvapen.
Vittnesmålen
Personligen har jag förundrat mig över hur pass få vittnesmål det finns om händelserna på kvällen den 30 november. Man skulle tycka att alla de som vistades i kungens närhet skulle haft ett behov av nedskriva sina tankar om det inträffade, antingen i brev till släkt och bekanta eller i dagböcker och memoarer. Sådana finns i betydande omfattning när det gäller de tidiga krigsåren och fälttågen i Polen och Ryssland. Varför är situationen annorlunda när det gäller belägringen av Fredrikssten och kungens död? En sådan dramatisk händelse, med omedelbara och stora följder, borde väl ha fått åtskilliga att fatta pennan? En konspiratoriskt lagd person skulle måhända dra slutsatsen att den relativa frånvaron av sådant material beror på att de närvarande anade att något inte stod rätt till. Att kulan inte kom från fästningen utan från betydligt närmare håll. Nåväl, över till de tre kända vittnesmålen från personer som uppger sig ha varit åsyna vittnen till kungens död. Den mest brukade och utförliga redogörelsen för Karl XII:s död lämnades av fortifikationsofficeren Bengt Vilhelm Carlberg (1696-1778). Carlbergs berättelse utnyttjades av Sven Lagerbring redan 1779, trycktes i utdrag 1782 och i sin helhet 1803. Senare har den bland annat återgivits i Handlingar rörande Skandinaviens historia (I, 1816) och KFÅ 1920. Om dess tillkomsttid har uppfattningarna varit delade, men Carlberg har själv uppgivit att den författades kort efter händelsen. Senare forskning lutar mer åt uppfattningen att berättelsen kan ha sin grund i samtida anteckningar, men i sitt färdiga skick är en senare produkt. Detta behöver i sig inte innebära något negativt för dess trovärdighet, men möjligheten att Carlberg egentligen visste, eller förmodade, mer än vad han ville ge offentlighet åt kan inte uteslutas. Redogörelsen kan vara sann, men inte hela sanningen. Om Carlbergs berättelse har svår att exakt tidfästa är det lättare med nummer 2. Ingenjörsofficeren Philippe Maigret var en av de franska experter som 1717 trädde i svensk tjänst och vid Fredrikshald ledde han anfallet mot fästningen. Efter Karl XII:s död återvände Maigret till Frankrike. 1723 tog det svenska sändebudet i Paris, Niklas Peter von Gedda, kontakt med Maigret för att inhämta upplysningar om vad som hänt vid Fredrikshald den 30 november 1718. Maigrets svar skickades av Gedda vidare till hovkanslern Joachim von Düben, och hamnade i dennes privata arkiv. Det trycktes första gången i Handlingar rörande Skandinaviens historia (3, 1817). Den tredje berättelsen är anonym och ingår i den Nordinska samlingen i Uppsala UB. Det är osäkert om det handlar om ett original eller en avskrift och författarens identitet har det spekulerats åtskilligt om. Samuel Bring lanserade 1920 teorin att relationen författats av drabantkorpralen Bengt Anders Burguer, men kunde inte hitta tillräckligt med jämförelsematerial för att avgöra om det förhöll sig så. Problemet är också att även om Burguers handstil inte skulle överensstämma så utesluter det inte honom som författare, då det exempelvis kan handla om en tidig avskrift. Litteraturtips: Den senaste noggranna genomgången av vittnesmålen och den historiska forskningens resultat finns i: Uppström, R., Mysteriet Karl XII:s död. - Göteborg, 1994. Bokens käll- och litteraturförteckning är en god utgångspunkt för den som mer i detalj önskar sätta sig in i de olika teorier som lanserats.
(Under arbete) ©Bengt Nilsson benni@bibl.liu.se Senast uppdaterad: 2002-03-29 14:25