| Cornelius Ankarstierna ledde som vanligt den så
kallade nyenska eskadern. De första fartygen lämnade Karlskrona den 20 maj och resten
den 26. Eskadern bestod av skeppen Halland, Gotland, Estland, Göteborg,
Wrede och Wachtmeister, fregatterna Viborg, Reval, Falken,
Phoenix, Wolgast, Fröken Eleonora, Postiljon och Mattias
samt brigantinerna Castor, Pollux, Väduren, Höken
och Göija. I sedvanlig ordning hölls den ryska flottan instängd. Årets viktigaste händelse, som i ett slag totalt förändrade maktbalansen
i Östersjöområdet, var förstås slaget vid Poltava. Under våren och försommaren 1709
hade det influtit rykten till Riga om att den kungliga armén vunnit åtskilliga stora
segrar. När de första uppgifterna om motsatsen nådde de svenska befälhavarna i Finland
och Baltikum fäste man föga tilltro till dem. Betecknande är några rader ur ett brev
från Lybecker till änkedrottning Hedvig Eleonora:
"wi hade från wår nådige kånung andre
tidningar och bad honom påminna sigh, dhet wår glorigösse kånung är wan att twinga
sijna fiender till många tusenden att legga gewehr nehr, och det ähn med liten macht och
intet nu heller såm dhe föregifwa 16,000 dhe wåre lackt gewer nehr för 10,000 ryssar
såm Menskenkåch Commenderat" (1)
I början av augusti ankom från diverse håll samma oroande
uppgifter. Generalguvernör Stromberg i Riga vägrade dock i det allra längsta att tro
på dem, utan fäste större tilltro till diverse lösa rykten som påstod att Karl XII
vunnit en stor seger. Den 16 augusti anlände emellertid kanslisekreteraren Josias
Cederhielm, som blivit fången vid Poltava, till Riga med tsarens fredsförslag och då
kunde det inte längre råda någon tvekan om vad som hänt. Lybecker fick uppgifterna
några dagar senare.
Ankarstiernas eskader gjorde vid samma tid ett strandhugg på den
Ingermanländska kusten, förstörde en rysk skans och erövrade några artilleripjäser.
Denna händelse omnämns i Olof von Unges adelsbrev.
Det svenska nederlaget vid Poltava fick till följd att Danmark
återinträdde i kriget. Ju längre Karl XII fördjupade sig i det vidsträckta Ryssland,
desto mer tilltalande blev ett återinträde i kriget för den den danska ledningen. Budet
om den svenska arméns nederlag påskyndade fredsbrottet. I slutet av oktober var allting
klart för att överföra en dansk armé till Skåne och den 2 november skedde
landstigningen vid Råå. De fåtaliga svenska trupperna drog sig raskt tillbaka.
De danska rustningarna hade förstås inte passerat obemärkta i
Sverige. Arbetet med att återuppsätta de i Ryssland förlorade regementena hade
påbörjats redan innan olycksbuden kom, då man i Stockholm förmodade att avgången
under 1708 och 1709 varit så pass stor att det förelåg ett avsevärt behov av nya
rekryter. Det danska infallet och kungens order påskyndade arbetet. Ett stort problem var
förstås bristen på medel.
I Karlskrona arbetades det på att utrusta flottan. Man led
brist på medel, hampa, spannmål och allehanda andra nödvändiga varor och det var
också ont om båtsmän. Den 7 oktober låg dock 12 fartyg klara: Skåne, Prins
Karl Fredrik, Pommern, Öland, Västmanland, Prins
Karl, Södermanland, Ösel, Livland, Nordstiernan,
Fredrika Amalia och Småland. Enstaka fartyg utsändes på kryssningar,
men någon samlad insats kom aldrig till stånd.
Psilander deltog inte i expeditionen till Finska viken. Själv
säger han i ett av breven till
Anton Johan Wrangel från december 1709 att han fått order att " lägga Jn med
Norstiernan". Andra uppgifter talar om att Psilander skulle varit chef på
Wenden. (2) Några märkvärdigare insatser torde han i alla
fall inte ha gjort detta år.
(1). Citeras i: Arfwidsson, F.,
Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710. - Gävle, 1936, s. 145 (not 81)
(2). Så i en artikel av S. W. Gynther i Tidskrift
i Sjöväsendet Årg. 1 (1836), s. 91-99
Källor: Lagermark, J. A., Försvaret av det egentliga
Sveriges Östersjökust 1709. // Karolinska förbundets årsbok 1923, s. 87-119
; Arfwidsson, F., Försvaret av Östersjöprovinserna 1708-1710. - Gävle, 1936
; Stille, A., Kriget i Skåne 1709-1710. - Stockholm, 1903 |