|
| |
5.1.9. 1714 : ett märkesår
|
| 1714 var på flera sätt ett märkesår. Karl XII
lämnade Turkiet och nådde efter sin legendariska fjortondagarsresa till Stralsund, ryska
skärgårdsfartyg tog sig för första gången förbi Hangö och den karolinska flottans
store förgrundsgestalt Hans Wachtmeister avled. Med amiralgeneralens bortgång inleddes
ett sällsamt mellanspel i flottans historia, den period 1714-1719 då lantmilitärer stod
i spetsen för sjövapnet. Bakgrunden till detta kan säkert
sökas i den frustration som byggts upp hos Karl XII och rådet efter de många turerna
kring de pommerska expeditionerna, rapporterna från Sverige till Turkiet om
amiralgeneralens tilltagande ålderssvaghet och kanske också det goda resultat som nåtts
när Magnus Stenbock involverades i flottans rustningar. Vad man sökte var inte i första
hand en anförare till sjöss utan en duglig administratör. Först att agera var
egentligen Karl XII, som redan 24/3 1714 utsåg den nyutnämnde generallöjtnanten Hans
Henrik von Liewen (1664-1733) till direktör för amiralitetsverket. Liewen saknade all
sjömilitär erfarenhet, vilket också oroade honom, men hans insatser har av
eftervärlden fått ett positivt betyg. Liewen kan nog sägas ha varit en av Karl XII:s
favoritofficerare och hans förslag om ett offensivt försvar i Finland och en expedition
mot Reval 1711 var utan tvivel i kungens anda. Hans uppteckningar av samtalen med Karl XII
i Demotika 1714 är en av de mest intressanta, och ofta brukade, källorna för dem som
sökt få en inblick i kungens tankar och känslor.
Innan Liewen eller nyheten om hans utnämning till direktör nått
Sverige hade emellertid rådet agerat på egen hand för att lösa den besvärliga frågan
om efterträdare till Wachtmeister. 6 april 1714 utnämnde man generalguvernören och
kungliga rådet Johan August Meyerfeldt (1664-1749), alltså en man ur den egna kretsen,
till ledare för amiralitetsverket. Också Meyerfeldt var infanterist och stod väl
egentligen ännu närmare Karl XII än vad Liewen gjorde. Medan den senare varit verksam
på den baltiska krigsskådeplatsen hade Meyerfeldt följt kungen i Polen och in i
Ryssland. Efter Poltava hade Meyerfeldt rönt många exempel på kunglig
uppskattning.
Meyerfeldts främsta bekymmer var bristen på medel till flottans
utrustning. Med tanke på detta och i beaktande av vad ovan sagts ovan om Meyerfeldts
nära relationer till kungen kan följande brev vara av intresse. Brevets mottagare,
landshövdingen i Jönköpings län Mårten Lindehielm (1638-1716, var en gammal
kavallerist som varit med redan på Karl X Gustavs tid och bror till den mer bekante
Anders Lindehielm (1634-1704), landshövding i Viborgs län. I kampen för att få fram
medel kan man spela på olika strängar! Den dubbla dateringen, säväl gammal som ny
stil, torde ha sitt ursprung i Meyerfeldts tid i Pommern. |
| Högwälborne Herr Baron och Landshöfding, högtärade K. bror
Jag hafwer af Min K. brors til Kongl. Admiralitets Collegio insände
swar förnummit, huruledes det är mycket liten hoppning, at på de af Kongl. Stats
Contoiret, til flåttans uthrustning anordnade medel, något erhålla. Som det nu skulle
wara rätt beklageligit, om därigenom detta wärcket, som allaredan en så wacker
begynnelse haft, nu alldeles till hela Rikets skada och Kongl. Majtz: stora otiänst
skulle komma at studza ; Så är härmed til min K. bror min tiänstwänlige begiäran,
han täcktes, så kiärt honom hans egne och hela Rikets wälfärd är, låta sig wara
angelägen, at omskiönt intet hela summan kunde föllia, ändock något ansenligit
därpå indrifwa, och med det första hiit öfwersända.
Min k. bror kan wara försäkrad, at ju nödigare desse penningar
här nu för tijden brukas, ju större lär den tiänsten wara, som Min k. bror Konungen
därigenom giör, hwilken jagh för Hans Maytt: intet skall underlåta att på det högsta
berömma, skohlandes jagh det ochså som en mig particulier bewist wänskap uptaga, och
däremot wid tillfällen wijsa, at jagh är och förblifwer
Min K. brors
Carlscrona
d. 15/26 May
1714
Tienstwillige
tienare
J A Meyerfeldt
Källa: Vadstena landsarkiv, Jönköpings läns landskansli D
II :15. För personuppgifter se Svenskt biografiskt lexikon, Elgenstierna
m.fl. |
| Under en kort period fanns det alltså två personer
som bemyndigats att leda arbetet vid flottan. Självklart var det kungens kandidat som
drog längsta strået. I mitten av november var Liewen i Karlskrona och kunde ta plats vid
kollegiebordet.
Till sjöss
Årets stora händelser utspelade sig i farvattnen
kring Hangö. Den finska armén hade under åren efter Viborgs fall 1710 gradvist tvingats
västerut. Hösten 1713 hade överbefälhavaren Lybecker fått avsked och ersatts av Carl
Gustaf Armfelt. Under vintern hade den lilla finska armén tvingats att dra sig allt
längre norrut, ända till trakten av Vasa. När de ryska trupperna i februari 1714
lämnade vinterkvarteren och ryckte norrut ansåg sig Armfelt tvungen att erbjuda strid
och den 19 stod slaget vid Storkyro. Trots vissa inledande framgångar blev den finska
armén slagen i grunden. Efter att ha plundrat i trakten drog sig dock de ryska styrkorna
tillbaka i början av mars.
Södra delen av Finland var alltså i ryska händer och
den svenska flottspärren lades nu vid Hangö. Svenska fartyg var på plats redan i slutet
av april, medan den ryska flottan först ca en månad senare utlöpte från Kronstadt. I
slutet av juli lyckades ryska galärer forcera Hangöudd och förstöra en liten
svensk styrka under Nils Ehrenskiöld. Som ett resultat av detta drogs kvarvarande svenska
styrkor undan från området och delar av den ryska flottan kunde i september nå trakten
av Vasa. Man gjorde också en expedition till Umeåtrakten. Den ryska framryckningen till
sjöss och till lands övertygade Armfelt om nödvändigheten att utrymma Österbotten och
i början av oktober var hans armé samlad vid Torneå. |
(UNDER ARBETE)
©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: september 22, 2001.
|
| Föregående sida: 5.1.8.1.
Psilanders volontärkompani Nästa sida: 5.1.9.1.
Psilander och 1714 års sjötåg |
|