| För de svenska myndigheterna
var naturligtvis köpmännens klagomål ett viktigt ärende. Utrikeshandeln var av stor
betydelse för landet och i det läge som rådde fanns det en stor efterfrågan på
svenska exportprodukter som tjära, beck, hampa, master, järn etc, varor som behövdes
för flottornas utrustande. Det fanns alltså goda möjligheter att göra bra affärer. De
krigförande nationerna i Västeuropa var förstås angelägna att få tag på så mycket
som möjligt av dessa varor och i möjligaste mån stoppa tillförseln av dem till
fienden. Kaperierna vållade stor skada för den
svenska handeln. Inte bara för att en del fartyg och laster blev konfiskerade utan
framför allt genom de förseningar och extra kostnader som uppstod. Det skulle processas,
folket skulle ha mat och betalning under tiden, varor kunde bli förstörda och fartygen
var under tiden till ingen nytta.
Från svensk sida sökte man därför genom olika
åtgärder få ett slut på kaperierna. Genom sändebuden i Paris, Haag och London
försökte man få de krigförande ländernas regeringar att utfärda ändrade
instruktioner för kaparna. Påstötningar gjordes i olika enskilda fall, ibland mer än
en gång.
Ett annat sätt var att försöka öka skyddet för
handelsfartygen genom att utsända örlogsskepp, antingen för att jaga kaparna eller för
konvojering. I Östersjön hade det första alternativet använts en del under de första
krigsåren. För handelns skydd i Västerhavet var i rådande läge det andra alternativet
det enda tänkbara. Man kunde inte gärna sätta igång med att skicka ut svenska
krigsfartyg för att jaga engelska, holländska och franska kapare i Nordsjön!
Under motsvarande situation på 1690-talet hade det
tillsatts två uppbringningskommissioner, vilka hade till uppgift att utreda klagomålen
och förebereda skadeståndskrav mot de krigförande länderna. Dessa kommissioners
handlingar finns fortfarande bevarade i Riksarkivet (ÄK 796) och omfattar 36 volymer.
Någon större framgång med skadeståndskraven hade man emellertid inte.
"Experimentet" upprepades inte under Spanska tronföljdskriget, så det finns
anledning förmoda att det inte ansågs ha varit någon större succé. Tyvärr har detta
också bieffekten att det inte är lika lätt att följa kaperiets utveckling. Jag tror
det är korrekt att säga att detta faktum har gjort att 1690-talets kaperier behandlats
mer utförligt i de stadsmonografier som utgivits under åren.(1)
Materialet har så att säga varit mer lättillgängligt...
(1) Ett exempel på detta är
Helge Almquists stora tvåbandsverk om Göteborgs historia fram till 1718. Almquist,
H., Göteborgs historia... - del 2. - Göteborg, 1935, s. 369-390. Utrymmet ägnas
nästan enbart åt 1690-talet. |