| När berömda personer hastigt avlider uppstår gärna
allehanda teorier om att de bragts om livet av sina fiender. I svensk historia kan man
peka på exempel som kronprins Karl Augusts död 1810 och den därpå följande
lynchningen av den som giftmördare utpekade riksmarskalken Axel von Fersen. I de fall den
avlidne stupat i strid uppkommer lätt rykten om att det i själva verket rört sig om
mord. Det mest kända exemplet torde väl vara Karl XII:s död. Det finns emellertid
också en annan variant som ibland uppträder. Den berömde döde är inte död, utan har
lyckats undkomma sina fiender. Antingen håller han sig gömd undan världens
ondska eller också ska han en dag återkomma för att ställa allt till rätta. I början av december 1724 uppträdde i Uppsala en person som sade sig vara
Karl XII. Enligt honom hade kungen stannat kvar i Bender och i sitt ställe hemsänt
en drabant, som sedermera stupat vid Fredriksten. Nu hade emellertid den rätte kungen
kommit hem och förskräckt över rikets tillstånd ämnade han bege sig till Dalarna för
att ta hjälp av dalkarlarna. Landshövdingen i Uppsala, generallöjtnanten Fredric Magnus
Cronberg (1668-1740) som hade deltagit i slagen vid Narva och Kliszow och säkert sett
Karl XII både en och två gånger, lät hämta upp mannen till slottet. Cronberg
ansåg att han hade att göra med en galen bedragare och lät honom under bevakning föras
till Stockholm.
I Stockholm anställdes förhör med mannen. Han ville i dessa inte
medge att han påstått sig vara Karl XII. Mannen blev snart föremål för befolkningens
intresse och nyfikna tilläts till och med att tala med arrestanten, gå ärenden för
hans räkning etc. För dessa förklarade han sig vara Karl XII och lovade belöningar åt
dem som hjälpte honom. En del blev också övertygade och man lyckades uppsätta ett brev
till dalkarlarna innehållande en bön om undsättning. Så småningom fick man också
iväg brevet till Dalarna, men något uppror blev det förstås inte.
Kontakten med Dalarna skrämde emellertid upp rådet och särskilt
kung Fredrik och en delegation dalkarlar hämtades ner till Stockholm för besiktiga
arrestanten och förvissa sig om att han inte var Karl XII. Bland dalkarlarna fanns en
gammal soldat som deltagit i det ryska fälttåget och han förklarade att det inte fanns
minsta likhet mellan arrestanten och kungen.
Att uppmana till uppror mot kungen var förstås en allvarlig sak
och belagt med dödsstraff. Man menade emellertid att det rörde sig om en
sinnesförvirrad person och utdömde ett betydligt lindrigare straff, tre timmar vid
skampålen. Efter straffet insattes den falske kungen på Danvikens hospital, där han
avled 1730.
Vem var han egentligen och på vilket sätt var Psilander inblandad
i historien? Bedragaren hette Benjamin Düster, född 1682 i närheten av Villmanstrand. Enligt
egen uppgift hade han lämnat föräldrahemmet vid 12 års ålder och bland annat gått i
lära hos en guldsmed i Viborg. Han påstods sig därefter tagit tjänst i armén, blivit
fången i Ryssland men lyckats fly och 1711 kommit till Bender. Efter att inför kungen ha
avslöjat en komplott skulle Düster fått fullmakt på en adjutantsbeställning vid
livdrabantkåren. På hemväg från Bender skulle han råkat bekymmer och tvingats bränna
sin fullmakt och kungens brev. Efter att i några år uppehållit sig i Livland lyckades
han först 1723 utverka pass för överresa till Sverige.
Sannolikt är stora delar av hans berättelse rena påhitt. I Bender
hade Düster med all sannolikhet aldrig varit och fullmakten var därför påhittad. Vid
något tillfälle hade Düster dessutom börjat kalla sig Düsterstern, därmed antydande
en adlig härkomst. Under detta namn fick han i oktober 1723 ett pass utfärdat för resa
från Riga till Lübeck. I stället hamnade Düster på Gotland där han började kalla
sig "adjutanten Benjamin von Düstenstern". Efter några månaders
vistelse på Gotland avreste Düster mot Stockholm dit han anlände i juli 1724.
För resan till Stockholm behövde Düster ett pass och ett sådant
utfärdades också av landshövding Psilander 5 juli 1724 för adjutanten Benjamin von
Düstenstern. Psilander måste alltså ha blivit övertygad om att dem från Riga ankomne
resenären verkligen var den han utgav sig för. Om Düster saknade papper måste han ha
givit ett trovärdigt intryck eller haft någon som intygat uppgifterna.
Källa: Karolinska förbundets årsbok 1917, s. 235-280,
Bring, S., Benjamin Düster - en falsk Karl XII |