| I detta avsnitt ämnar jag beröra den delen
av Psilander-affärens efterspel som utspelades sig efter att Öland frigivits,
alltså i huvudsak det diplomatiska spel som ledde fram till den engelska protestnoten och
hur denna bemöttes på svensk sida. Vid tiden för
striden vid Orford Ness företräddes Englands intressen i Sverige egentligen av två
män, dels den i Stockholm stationerade Robert Jackson, dels den senare biskopen i London
John Robinson, sedan början av 1703 placerad i Polen. Av dessa båda var Robinson den
mest betydande. Han hade kommit till Sverige redan 1680 som präst vid den engelska
legationen, hade lärt sig svenska och förvärvat en ingående kunskap om svenska
förhållanden. Robinson hade också tidigt involverats i den diplomatiska verksamheten
och 1696 utnämnts till engelskt sändebud i Stockholm. Han hade alltså varit synnerligen
involverad i det diplomatiska spelet kring liknande incidenter under 1690-talet. Genom sin
erfarenhet och geografiska placering blev Robinson naturligt den viktigaste aktören på
engelsk sida. (1)
De engelska sändebudens främsta kontaktpersoner i London
var de båda statssekreterarna. "Secretary of State for the Southern
Department" hade hand om frågor rörande Frankrike, Schweiz, Italien, Spanien,
Portugal och Turkiet samt Irland, kolonierna och Kanalöarna. Hans kollega skötte
ärenden rörande det Tyska riket, Holland, Skandinavien, Polen och Ryssland. Trots
ovanstående och det faktum att termen "Secretary of State" av ett sentida öra
kan uppfattas som innebärande utrikesminister hade de ett högst betydligt
inrikespolitiskt och militärt ansvar. Av ovanstående uppställning ses tydligt att den
södra avdelningen var den tyngre och det var också länge praxis att den i tjänsten
äldste statssekreteraren beklädde denna post. (2)
Vid tiden för striden vid Orford Ness var Charles Hedges
statssekreterare för södra avdelningen. Med ett par undantag hade han föga med ärendet
att göra och jag ska därförr huvudsakligen uppehålla mig vid hans kollega Robert
Harley. Harley hade ett förflutet som parlamentsledamot, talman i underhuset och ledare
för en grupp inom torypartiet. I maj 1704 hade han motvilligt gått med på att utnämnas
till statsekretare och var alltså i slutet av juli ännu rätt färsk på sin post. Hans
utrikespolitiska erfarenhet var också begränsad. Det är också påfallande att Harley i
sina brev till Robinson under hösten 1704 fäster mycket stor vikt vid dennes åsikter
och lämnar honom en stor frihet att agera på det sätt han finner lämpligt.
(1) Den mest utförliga skildringen av
Robinsons liv finns i Karolinska förbundets årsbok 1996, vilken också
innehåller en utgåva av hans verk "Account of Sweden".
(2) I Thomson, M. A., The
Secretaries of State 1681-1782. - London, 1932 finns en utförlig genomgång av
deras uppgifter inom olika områden. |