Jag ska här i huvudsak inskränka mig
till att behandla de förhållanden som rådde vid tiden för Psilanders utnämning till
president i Amiralitetskollegium.
Regeringsformen 1720 stadgade i § 40 bland annat
följande:
"Alla högre tienster ifrån
överstar till fältmarskalckar, bägge inclusive, och alla desses vederlikar både i
andelige och världslige ståndet utdelas af Kongl. Maij:t uti sittiande råd på
fölljande sätt, at när någon öpning sig tilldrager, då böra riksens råd giöra sig
noga underrättade om alle sådane personers skickelighet och förtienster, som vid
sådane angelägne ämbeten böra komma i consideration, och sådant hans Kongl. Maij:t
föredraga, samt sedan hans Kongl. Maij:t giort des nådige proposition uti rådet,
hvilken hos hans Kongl. Maij:t kommit uti nådig åtanka at befordras till samma
beställning, då giöra riksens råd dervid deras nödige påminnelser inför protocollet
och skrida icke till någon vidare votering, såframt samma persons befordring icke
befinnes vara stridande mot Sveriges lag, regeringsformen och andre redelige undersåtares
välfärd och förtienst, i hvilket fall riksens råd böra deröfver votera, då hans
Kongl. Maij:t, i nådigt afseende på de af riksens råd förebrackte skiähl, sedermera
någon annan dertill i nåder utnämner, som till Kongl. Maij:ts och fäderneslandets
tienst giort sig värdig at vid slikt tillfälle hågkommas och emot hvilkens person eller
meriter intet med skiähl kan förebäras eller invändas. Och skola riksens råd icke
allenast vara ansvarige, om de på något sätt sökia at föredraga deras anhörige,
andra meriterade män till präjudice och förfång, utan ock om de befinnas vid slike
tillfällen ey påmint, ifall något skulle strida emot Sveriges lag och denne
regeringsform. De skola ock låta sig angelägit vara all underdånig effterrättelse at
meddela, så framt de villja undgå ansvar, enär vid ständernas sammankomster finnes
nödigt at effterfråga, om någon lidit mehn."
Enligt denna paragraf var alltså rådet skyldigt att
ta reda vilka lämpliga kandidater som fanns att tillgå, yttra sig om deras
förtjänster, men inte delta i valet. Det tillkom kungen ensam att välja och endast om
hans val befanns strida mot svensk lag, regeringsformen eller "andre redelige
undersåtares välfärd och förtienst" skulle rådet skrida till votering.
Det fanns emellertid några dunkla punkter. Skulle
rådet upprätta ett förslag eller bara räkna upp de meriterade personer som fanns att
tillgå? Kunde kungen strunta i rådets förslag och välja någon helt annan? I
praktiken kom det att fungera så att tre kandidater uppsattes på förslag. Kungen kunde
dock välja någon utanför förslaget om han så önskade.
Trots regeringsformens klara regler om att det var
rådet som skulle nämna kandidater kom ständerna att blanda sig i frågan. Vid 1723 års
riksdag, under hänvisning till att man höll på att se över kollegiernas instruktioner,
uppsatte ständerna förslag på presidenter i Svea och Göta hovrätt, Kammarkollegium
och Statskontoret. Samtliga förslag innehöll tre namn. Fredrik I och rådet accepterade
detta förfarande och kungen valde i samtliga fall en av ständernas kandidater.
Bönderna var inledningsvis tveksamma till att börja
tolka om regeringsformen: Och stannade ståndet i det slut enhällel:n, at som den 40
§ uti Regeringzformen i detta måhl är klar och nog tydelig, så må och med detta nu
ledige blefne praesidentskapets bortgifwande derefter aldeles af Hans K. M:tt förfaras
och förhållas, hwilcket Talman med 5 deputerarde geck neder at hoos Präste- och
Borgarstånden tillkiänna gifwa."
I Borgarståndet framställdes en del synpunkter: om
rådet, som var ständernas fullmäktiga, hade rätt att föreslå kandidater så måste
ständerna själva också ha den rätten. Kunde man föreslå riksråd måste man också
kunna föreslå kandidater till andra högre ämbeten. Dessutom hade ständerna 1720
föreslagit Sven Lagerberg till president i Statskontoret och han hade också utnämnts av
kungen. Det fanns således prejudikat. Flera talare, bland annat talman Bunge, menade att
§ 40 var tydlig. Ständerna hade ingen förslagsrätt. Borgmästare Auréen från
Jönköping menade att en nyordning innebar ett attentat mot regeringsformen och det kunde
inte ha något annat syfte än att undergräva kungens position. Majoriteten stannade dock
i sin uppfattning att ständerna hade rätt att föreslå kandidater.
I prästeståndet förefaller inte diskussionen ha
varit lika intensiv. Den 15 augusti omtalas att sekreta utskottet och sekreta deputationen
funnit att ständerna hade förslagsrätt.
Hos adeln talade bland annat friherre Ernst Creutz om
rådets roll som ständernas fullmäktiga. Därav följde att ständerna också hade
förslagsrätt. Den 12 juni 1723 diskuterades en oundertecknad skrivelse från kungen och
det kom till ordväxling mellan grevarna Carl Hans Wachtmeister och Bengt Frölich,
då den förstnämnde kallade kungens skrift en "charteque". Kungen
upptog Wachtmeisters yttrande mycket onådigt och nämnde det särskilt i en skrivelse
till ständerna. Wachtmeister skyndade sig att be om ursäkt.
Den 15 augusti föredrogs sekreta utskottet och sekreta
deputationens utlåtande. Dessa menade att ständerna hade förslagsrätt, vilket kungen
genom att ha remitterat flera ansökningar till ständerna, också tyckte ha accepterat.
Den 22 augusti behandlades en skrivelse från kungen där han uttalat begärde ständernas
åsikt om några kandidater.
Källor: Ståndsprotokollen 1723 ; Edler,
P., Om börd och befordran under frihetstiden. - Stockholm, 1915 ; Elmroth,
I., Nyrekryteringen till de högre ämbetena 1720-1809. - Lund, 1962 |