| Under de krig, som fördes emellan de större
Sjömakterne, hade icke alltid neutrala flaggor blifvit respekterade. Svenska fartyg hade
stundom blifvit uppbringade, men ersättning för lidne förluster uteblef. Konung Carl,
ehuru hans tid föga medgaf, att han kunde egna mycken omtanka åt maritima
angelägenheter, anbefalde likväl detta år, att ett krigsskepp skulle försändas till
Nordsjön, för att konvojera en del Kofferdifartyg förbi Engelska kusten. Kapten Gustaf
von Psilander utnämndes i detta ändamål till befälhafvare på 50-kanonskeppet
Öland. Med honom voro kommenderade: Kapten Baron Carl Wachtmeister, Löjtnanten Joh.
Utfall och Löjtnanten Smidt. Utanför Orfordness anträffades
den 27 Juli nedannämnde Engelska eskader under Kommendör Sir William Whetstones befäl,
nemligen:
| Lichtfjeld |
56 kan |
|
|
|
Green Dragon |
52 |
| Worchester |
54 |
|
|
|
Ruby |
52 |
| Assistance |
52 |
|
|
|
Deptford |
52 |
| Chester |
52 |
|
|
|
Fregatten |
|
| Romney |
52 |
|
|
|
Scilly |
32 |
Då det främsta Engelska skeppet Worchester kommit inom skotthåll,
lossades ett skarpt skott för om Öland, och kort efter ett annat genom tacklingen.
Psilander skickade nu Löjtnant Utfall i en slup för att begära upplysning om
anledningen till detta oväntade förfarande. Svaret blef, att Svenska Örlogsskepp borde
palma in vimpeln och sätta på Bramseglen för Stor-Brittaniens flagg. Då en så
vanhedrande salut icke kunde bifallas, blef följden ett lag från Worchester. Psilander
var emedlertid ingalunda oberedd, utan besvarade helsningen med 2:ne lag dubbelt skarpt,
hvaraf följden blef, att Worchester brassade back och sackade akterut, att lemna rum för
de andra Engelska skeppen, alla i full jagt. Under det man var sysselsatt att sätta in
slupen på Svenska skeppet, kom nu Chester upp långs sidan och började elden, men
kastade äfven på stång, oförmöget att uthärda Svenskarnes eld. Psilander fortsatte
emedlertid sin kurs med den sjömansmessiga beräkning och det icke ogrundade hopp, att
så framt han lyckades undslippa några svåra skador i tacklingen, skulle han aldrig ha
mer än ett, högst 2:ne skepp på en gång att strida emot, och sålunda möjligen kunna
undkomma. Engelska skeppen seglade likvisst olyckligtvis bättre än Öland, så att kl. 1
e. m. voro 3:ne i stånd att med allvar börja elden. Psilander blef dem dock icke något
skyldig; snart nödgades ett skepp öfvergifva elden för att bota en läcka, och kort
derefter förlorade ett annat storstången. Innan kort upphanns Öland likvisst av nya
skepp och ställningen började blifav förtvifvlad. Stängerne gingo öfver bord, och
skeppet låg belamradt som ett vrak, men elden underhölls icke destomindre med eftertryck
från båda sidor. Ännu hade icke Engelske Eskader-Chefen ansett nödigt att deltaga i
denna olika strid, men då han, efter 4 timmars fäktning, såg elden lika liflig från
det det Svenska skeppet, ökade han ännu mer Psilanders ära, då han med Chefsskeppet
tog en position akter om Öland, för att skjuta långskepps, i ock med detsamma Ruby låg
kranbalksvis och Assistance tvärs. Så omringade måste Svenskarne slutligen duka under.
Flera kanoner voro demonterade, och en afskjuten däcksbalk hindrade några att begagnas.
I 4 ½ timmars tid hade nu Psilander, emot en sådan öfverlägsen styrka sökt
vedergälla den skymf man velat tillfoga Svenska flaggan; längre borde han icke
blottställa en så tapper besättning, han upphörde derföre med elden, men i stället
för att stryka flaggan, hissade han den i shau, utmärkande dermed att han vore i behof
af undsättning. Engelsmännen upphörde äfvenväl genast med elden, och togo skeppet i
besittning.
En afgörande seger kunde icke varit mera hedrande än denne
förlorade batalj, och Engelsmännen sjelfve erkände det ärofulla försvaret. Svenska
förlusten i folk utgjorde 16 man dödskjutne och 27 blesserade.
Obetydligare anledningar än denna hafva ofta vållat krig
nationerna emellan, men ehuru båda hofvens Ministrar gjorde allvarsamma föreställningar
och påståenden, lemnades derå icke något afseende, och hela saken förföll. Skeppet
blef emedlertid på Drottning Annas befallning repareradt och återstäldt det
Svenska befälet. Psilander förärades äfvenväl af Drotningen med dyrbara presenter.
Man skulle häraf kunna hemta anledning till den förmodan att
Engelska Regeringen ogillat Commodore Whetstones obilliga fordran. Men mera troligt är,
att Svenske Chefens tappra förhållande till den grad hänförde Drottning Anna, som var
en stor vän af sjövapnet, med allt hvad dertill hörde, att hon, förbiseende alla andra
konsiderationer, gjorde sig en ära att belöna äfven den främmande förtjensten,
emedan, ända sedan Cromwells tid Engelsmännen verkligen hade den löjliga pretention,
att andra nationers krigsskepp, i hvad de behagade kalla Brittaniska sjön, borde salutera
medelst toppsegels strykande.
Ddet blef icke den tappre Psilander förbehållet att återkomma
till fäderneslandet med det skepp, hvarpå han inlagt så mycken ära; under hemresan
förlorades skeppet på Skagerns ref genom Ansvars-Styrmans förvållande. Besättningen
blef likvisst lyckligtvis bergad *) Efter hemkomsten rönte äfvenväl Psilander
flerfaldiga ynnestprof af Svenska Regeringen för sitt förhållande under denna resa.
*) År 1706 blefvo kanonerne och en stor del
af inventarierne bergade af Löjtnant Palmkrona, som varit afsänd från Götheborg i
detta ändamål.
Gyllengranat, C. A.
Sveriges sjö-krigshistoria i sammandrag
Carlskrona, 1840
Första delen, s. 281-284 |