Som tidigare berörts var
Ölands strid och konvojens uppbringning ett mycket delikat problem i
de ledande svenska ämbetsmännens ögon. På det diplomatiska planet fick
den svenske envoyén Leijoncrona, närmast efter eget gottfinnande, försöka reda ut situationen.
När det sedan gällde vidare order till Psilander så komplicerades
situationen av att två olika instanser var inblandade. Först och främst
naturligtvis Amiralitetskollegium: Öland var ett örlogsfartyg
bemannat av officerare och manskap tillhörande flottan. Men som fartyget
utrustats för konvojering på begäran av Kommerskollegium var flottans
ledning inte särdeles intresserade av att befatta sig med de problem som
uppstått. Den första underrättelsen om striden nådde Karlskrona i mitten av
augusti. Vid denna tid var för övrigt amiralgeneralen Wachtmeister
frånvarande, något som kan förmodas inte direkt ha befrämjat övriga
ledamöters initiativkraft. Vid Amiralitetskollegiets sammanträde den 17
augusti 1704 behandlades ett brev från guvernör Siöblad i Göteborg, i vilket
denne berättade att Öland hade råkat i strid med några engelska
örlogsfartyg utanför Dover. Detta brev lades enbart till handlingarna. Samma
öde rönte ett brev från kommissarie Ahlehielm i samma ärende. Båda dessa
brev var skrivna den 12 augusti.
Psilanders första brev till kollegiet behandlades vid sammanträdet den 22/8.
Som amiralgeneralen alltjämt var frånvarande beslöts att underrätta denne
brevledes. Man beslöt också att tillskriva Karl XII och
defensionskommissionen (1). Några egna åtgärder för att assistera Psilander
vidtog man alltså inte. Nästa gång ärendet behandlades var den 31/8, då en
ny skrivelse från Psilander lästes upp. Som Wachtmeister fortfarande var
frånvarande beslöt man att underrätta denne brevledes. Inga ytterligare
åtgärder vidtogs. Något senare under sammanträdet presenterade dock amiral
Ankarstierna ett brev som han fått av Karlskronaköpmannen Theodor
Christophers, i vilket det framgick att den engelska regeringen beslutat att
frige såväl Öland som handelsfartygen. Också nu vidtogs inte någon
annan åtgärd än att meddela den ännu frånvarande amiralgeneralen.
Hur stor betydelse amiralgeneralen Wachtmeister hade för
kollegiets arbete framgår ännu tydligare vid sammanträdet den 3 september.
Alltjämt frånvarande hade han emellertid meddelat sig med Ankarstierna.
Amiralgeneralen hade kommit fram till att Amiralitetskollegium borde avhålla
sig från all direkt befattning med Psilander och Öland. Istället
skulle man överlämna hela ärendet till Kommerskollegium, en ståndpunkt som
övriga ledamöter accepterade.
(1). Defensionskommissionen
instiftades den 7 april 1700 mot bakgrund av att en stor del av armén kunde
förväntas vara sysselsatt utanför Sveriges gränser under en avsevärd tid
framöver. Därför gällde det att försöka finna ett sätt att skapa förband som
kunde trygga hemlandets försvar under tiden. Karl XII befallde därför åtta
kungliga råd att sammanträda och försöka finna lämpliga former för detta.
Den modell de förordade innebar uppsättning av s.k. männingsregementen, där
flera rotar eller rusthåll tillsammans satte upp en soldat eller ryttare.
Detta tillfälliga uppdrag växte snart till att omfatta allt som rörde
uppsättandet av dessa regementen, och senare kom alltmer av försvarsverket
under deras överinseende. Det var också defensionskommissionen som efter
Poltava fick i uppdrag att återuppsätta de förlorade förbanden. |