2.2.7. Kriget
1701-1702
Frånsett striderna i Italien hade föga hänt när Wilhelm III dog
i mars 1702. För ett ögonblick väcktes förhoppningar på fransk sida om att ett
storkrig skulle kunna undvikas. Man försökte förhandla med Holland för att splittra
motståndarsidan. Inviterna avvisades emellertid och i april 1702 började kriget i
Tyskland. Krigsförklaringarna från sjömakterna och kejsaren följde i maj.
Frankrike och Spanien ställdes inför en formidabel uppgift,
särskilt till sjöss. Den förenade holländsk-engelska flottan var starkare och bättre
ledd och de många spanska områdena i Amerika var inte lätta att skydda. Frankrike kom
därför att till sjöss lägga allt större vikt vid handelskrig. Genom ett stort antal
kapare, utsända från hamnar som Ostende, Dunkerque och S:t Malo, åsamkade man
sjömakternas handel svåra förluster. Den stora händelsen till sjöss var den
engelsk-holländska flottans anfall på den spanska silverflottan vid Vigo i oktober 1702.
Till lands hade de allierade tillgång till två av samtidens
största fältherrar - John Churchill, senare hertig av Marlborough, och prins Eugene av
Savojen. Frankrike hade inte längre män som Turenne, Condé eller Luxembourg utan Ludvig
XIV provade ett flertal olika fältherrar med blygsam framgång. Kriget var i mycket ett
belägringskrig, koncentrerat kring de många fästningarna i Spanska Nederländerna och
västra Tyskland. Marlborough förespråkade en mer aktiv strategi, men de försiktiga
holländarna ville inte riskera sin dyrt anskaffade armé i fältslag. |