2.1.4.
Krigsutbrottet
Den stora koalitionen mot Sverige ingångsatte
sitt angrepp 12 februari 1700 genom att sachsiska trupper gick in i Livland. Ett försök
att inta Riga genom överrumpling misslyckades genom den gamle generalguvernören Erik
Dahlbergs vaksamhet. Nyheten om fredsbrottet nådde inte Stockholm förrän i början av
mars. 11 mars ingångsatte Fredrik IV angreppet mot den holsteinske hertigen. När nyheten
om det nya fredsbrottet nådde Stockholm ställdes Karl XII inför ett val. Vilken av
fienderna skulle man först vända sig mot?
Den svenska utrikespolitiska expertisen i
Kanslikollegium, stödd på rapporter från det svenska sändebudet i Haag Nils
Lillieroth, gjorde ivriga ansträngningar för att få kungen att prioritera Livland.
Garanterna för den holsteinske hertigens ställning, Holland, England och Lüneburg, stod
i begrepp att inskrida på dennes sida och det mest akuta problemet låg därför i
öster, menade man.
Karl XII såg emellertid saken annorlunda,
ivrigt påhejad av sin svåger hertig Fredrik IV av Holstein som vistades i Sverige. Alla
ansträngningar koncentrerades på samla den svenska armén i landets södra delar för
att stå redo för en överskeppning till Tyskland eller Danmark. För att detta skulle
kunna lyckas måste flottan göras klar och det måste också skaffas fram lämpliga
transportfartyg. Även i Göteborg gjordes förberedelser till överskeppning, då man
här kunde hoppas på att lättare erhålla stöd från sjömakternas eskadrar.
I början av juni anlände den förenade
engelsk-holländska eskadern till Vinga. Efter en del diskussioner avseglade den mot
Öresund, samtidigt som den svenska flottan lämnade Karlskrona. Det gällde nu att
åstadkomma en förening av de båda eskadrarna. Efter en del ytterligare förhandlingar
åstadkoms föreningen den 7 juli.
Från sjömakternas sida var man emellertid
högst ovilliga att gå till verklig aktion mot den danska flottan. Man var inte heller
överdrivet förtjusta i att medverka till en stor svensk trupptransport till Tyskland,
så det återstod endast en landstigning på Själland. När väl denna kommit till stånd
var den danska positionen ohållbar och man tillgodosåg snabbt de med Sverige förbundna
makternas önskemål genom freden i Traventhal. Karl XII:s plan på att gå till anfall
mot Köpenhamn omintetgjordes därmed. Utan stöd av sjömakternas flotta riskerade armén
att bli isolerad på Själland.
Nu gällde det alltså att komma till rätta
med näste fiende, kurfurst August av Sachsen. Order avgick till den svenske befälhavaren
i Tyskland, Nils Gyllenstierna, att gå till anfall mot Sachsen. Gyllenstierna gjorde
emellertid allehanda svårigheter och expeditionen blev aldrig av.
I början av oktober skedde så transporten av
trupperna till den östra krigsskådeplatsen. Strax innan hade meddelande inkommit om att
ryska styrkor gått över gränsen till Ingermanland. Vid ankomsten till Pernau stod
kungen ånyo inför ett val. Vilken av de båda fienderna skulle han först vända sig
mot? |