|
| |
10.3.1. Nordenflychts dikter
|
Nr I
DEN HÖGWÄLBORNA FRÖKEN, FRÖKEN CHARLOTTA
CATHARINA VON PSILANDER SÅ OCK: DEN HÖGWÄLBORNA FRU BARONESSAN FRU SOPHIA HELENA VON
PSILANDER MINA NÅDIGA GYNNARINNOR
Åt hwilka ögon skulle jag wäl heldre detta
skiänka
Än Edra, som af uplyst wett och liuflig mildhet blänka.
Så länen hit Er ögons lius, I ädla Systrar twå,
Och se'n et prof af wördnan min i desse bladen få.
De äro minne utaf den, som I han wärdig funnit,
At hedra med Er höga gunst, som mig så högt har bundit,
At tid och död, ja ingen ting, min wördnads eld förtär,
För Eder dygd, som älskat den, jag öfwer alt haft kär.
Ack, när mina tanka stundom går till denna tid
tillbaka,
På den jag, jemte kärlek, feck er dyra wänskap smaka,
Så blir jag i et ögnablick liksom i Himeln förd,
men minnet af så stor förlust gör straxt min ro förstörd.
Mitt ljufwa nöje är förbi ; Er dyra wänskaps
låga
Får jag nu ej på annar sätt, än genom pennan, åga
Men desse ämnen är dock min största sinnes ro,
Min minnes rot wil aldrahälst wid dessa kjällor gro.
Så lät min sinnen litet få i desse nöjen beta,
Och til Er ljufwa wänskaps skänk de sanna grunder leta:
Hwad bragte Eder, Ädla twå, med ömhet famna om
Et främmand par, som obekant til Edra strander kom?
Ack! mon jag nu förmäten är, i det jag derpå
swarar,
At sanna dygden bland sitt folk sig hastigt uppenbarar:
Et ögnakast, den första blick, emellan dygdigt folk,
Är ofta bästa wänskaps grund, ja dygdens rätta tolk.
De Ädla själar röja sig på stunden för hwar
andra,
Här är et hemligt Sympatie, hwarpå man ej får klandra:
Då räknas intet rang och Guld, ej Ädelt blod och namn,
Man måste älska dygdens kraft, änskönt i ringa Hamn.
Det är en ädel wänskaps drift, som utan winst på
lycka,
På glans och heder, prakt och ståt, sin låga wil uttrycka,
Som delar sig år sann förtjenst, ehwar han finnas må,
Och håller prof i högsta nöd, när alt tycks undangå.
En sådan rar och ädel dygd Han' I på oss utgutit,
Ej endast då, där jag förnöjd i glädjeskuggan sutit,
Och lefde lyklig hos mig sjelf uti en menlös ro,
Ej wille byta, för en Thron, mitt sälla Herda bo.
När jag min ljufwa Herde feck et dagligt sälskap
göra,
Och såg så mången med begär hans rena stämmor höra,
Hur mången gång har denna röst Er Ädla hjertan rört,
I ha'n hans tal med mera fruckt, än allmän hopen, hört.
I skilde, med Ert klara ljus, de rätta sinnes
gåfwor,
Och, när han wiste dygden ut med sina himla Håfwor,
Så känden I straxt hännes bild i Edra Egen själ ;
Ty måste denna sannings art behaga Eder wäl.
Den höga förmån hade han dock kunnat lätt
förspilla,
Om han har, som en Ängel, talt och lefwat illa,
Men Eder fasta rena dygd to högsta ro der i,
At, på den toma dygdens ban, få något sälskap si.
Med andackt hörde I de ord, som han i körkan
förde,
Med mildhet nämne I hans namn, när han det intet hörde.
Med öfwerflöd af nåd och gunst uppfyllte I hans sinn,
När han i Edert höga hus, geck glader ut och inn.
Ja, när det mörka måln brast ut, och denna ro
förstörde,
Och Herden med sin ljufwa song i kalla jorden förde,
Så blandad' I hans kära mull och Edra tårars saft:
Ack! at han wakna ej af dem och deras ädla kraft.
Den Glädje-Hyddan, som sig då i jemmers boning
wände,
Som annat ej, än gråt och rop, från alla sidor sände,
Som skrämde swaga sinnen bort, och fräcka kom at le,
Feck ofta Er, som stjärnor på sin sorge-Himmel se.
I tyckten Eder sakna sjelf den kära, som bortdödde,
och för en tröstlös lemnad wän Er ömma hjertan blödde,
Er ögon rörda utaf gråt, med suckar mängd Er röst,
Er mun dock fyld med dyra ord, med wänskap, hjelp och tröst.
Så wisten I, i fröjd och sorg, en wänskap utan
like,
en dygd, som är så stor och rar i jordens låga rike.
Tänck! himlen wille, i min sorg, mig detta undret te,
At få hos Er, och några fler, owanlig ömhet se.
Hur kan jag minnas detta alt och ej fördjupad blifwa
I sådan wördsam skyldighet, den jag ej kan beskrifwa:
Ju mer jag honom rätt beser, ju mera önskar jag,
At altid i den samma stå til sista lefnads dag.
Som han kan aldrig fyllas op, så wil jag skyldig
wara,
En wördnad, utan återhåll, för Edra dygder klara.
En kärlek, som ej högre wil, än Eder sälhets högd:
Det är den enda skuld, som gör den skyldiga förnögd.
Så fulfölg nu Ert dygdelopp, som I det börjat
hafwen,
At ädla åtrån, som ej är i låga jorden grafwen,
Må finna i den sanna dygd så mycket tids fördrif,
At ingen oro nalckas må til Edra dyra lif.
Om dygden, som til olycks prof är städze lämnad
worden,
Utwärtes lycka winna kan på denna usla jorden,
Så låte himlen Eder dygd så ymnig lycka nå,
At man på dygd belöning må hos Er Exempel få,
För dygdens tilwäxt wore det en winst uti mitt
tycke,
At lyckan stundom hägna dem, som bära hennes smycke,
Ty ho skull' då ej önska sig, at kunna likna Er,
Der man båd' fägring, dygd och wett i glans och sälhet ser.
Men himlen, som beskyddar dem, som honom ej
förgäta,
Wäl wet af sitt fördålda råd, den bästa del utmäta ;
Om lyckan blir er wrång ell' blid, så är Er sälhet stor.
den rubbas ej af tidens lopp, som på et ewigt gror.
De kära ark, som komma nu i Edra dyra händer,
Upwisa ock, at dygdens tjenst til Ewig nytta länder:
Så ofta i uppå dem sen, så kommen håg et par,
Som för Er wänskap, dygd och wett, oändlig wördnad bar.
Så länge desse skatter tre i werden dyrkan finna,
Så länge tro och tacksamhet i rena hjertan brinna,
Så länge något Tryck är til, som wisar tankars art,
Sku Edra namn i ära stå, Ert ryckte lysa klart.
Nordenflycht, H. E., Samlade skrifter / utgivna
av Hilma Borelius. - del 2. - Stockholm, 1927, s. 69-73. Ur företalet till Nordenflychts
upplaga av makens "Amaranter", utgiven 1744. |
| NR II
SÅNG PÅ DEN ÄDLA DORIS BRÖLLOPSDAG, ELLER
WID CAMMARHERREN VON SNOILSKYS OCH FRÖKEN
CHARLOTTA VON PSILANDERS
KÄRLEKS FÖRBUND.
I dag ger Doris bårt sin hand:
Den sköna Doris, som så länge
Har friat sig, från Kärleks band:
Och med Minerva haft umgänge
I hennes skola blef hon funnen:
Af hennes wilja öfwerwunnen:
Hon öfwertygas nu, på bästa sätt,
At kärlek ändtlig tager ut sin rätt.
Det säges, at Astrild trumpen gått,
Och aldrig af sin segrar skrutit,
Så länge intet af hans skott
Har Doris hårdhet genombrutit;
Men sen han wunnit henns sinne,
Som har så många skatter inne,
Som qwinnors prydnad är och Mymphers pragt;
Så trotsar guden dubbelt på sin magt.
Det ädla hjertat, som försökt,
I dygd och wishet, nöje åga,
Lär finna nu sin ro förökt,
Af denna rena kärleks låga,
Som wett, förtjenst och dygder werka:
En dygdig eld kan dygden stärka.
Säj! ädla själ, om icke wänskaps ro
Ger himla-lust, på jordens låga bo?
Det är förgäfwes, stå emot
En lag, den all naturen lyder:
Som gifwen är til plågors bot,
Och den wårt hjerta bäst uttyder:
Det kan ej, utan nöje, trifwas:
Och ro ej, utan wänskap gifwas:
Et ädelt hjerta och et sinne klart
Måst älska något, af sin egen art.
Nu träffar denna sanning in:
Et utwaldt par, af wett och gåfwor,
Se, i hwarandra, lyckan sin
Nu granska rätt, af nöjets håfwor.
Som Doris måste wunnen blifwa,
Åt hwem skull' hon sig häldre gifwa,
Än den, som bäst, med wett och hurtighet,
Dess ädla wäsend rätt wärdera wet?
I tiden är den högsta lott,
At lyckligt wal i wänskap finna:
I ädla twå, som det ha nått,
Hwad högre sällhet kan man winna?
När dygd och kärlek Er ej fattas,
Er lycka må fullkomlig skattas:
Och den som står i alla mål i flor,
Så göre Himlen den beständigt stor.
Nordenflycht, H. E., Samlade skrifter / utgivna
av Hilma Borelius. - del 1. - Stockholm, 1924, s.425-427 |
| Nr III
PARADIS PÅ JORDEN BESKRIFWIT WID
AMMIRALITETS CAPITAINEN N. N.
LAGERBIELKES OCH FRÖKEN
SOPHIA HELENA PSILANDERS
BRÖLLOPS-FÄST I CARLS-
CRONA
Förnöjlighet, du högsta lott
af jordiskt alt, af skapadt godt,
Du sinnes föda, lif och saft,
Du hälsobrun, du lefnads kraft,
Du mål, som alla syfta til,
Du skatt, som hwar en åga wil,
Du mått, som fyller alt begär:
Den wil ej mer, som nödger är.
Säl den, som i sig sielf är nögd;
Han har ernåt den bästa högd:
Säl den, et nöje wäljer ut,
Som ej af tiden lider slut:
Säl den, som under storm kan bo
Med lugn i egen sinnes ro;
I sinnets stillhet, samwets frid,
Består wår rätta glädietid.
Så är då frid den rena Pol,
Som hafwer med sig nögets sol;
Den i och utom sig har frid,
Kan ingen oro röra wid.
Men hwadan kommer friden här?
Jo kärlek hennes ursprung är:
Han är en rot til frid och lust,
En himlakost, en ängla must.
I kärlek lefwa med sin Gud,
Är siälens dyra gästebud:
I kärlek lefwa med hwar man
Är mensko-släktets rätta band:
I kärlek lefwa med en wän
Den högsta skänk af himmelen;
En maka, dygdig, wis och kär,
Et paradis på jorden är.
Twå hiertan, bundne genom dygd,
De hwila sött i fridens skygd:
I deras ente låga, de,
Med dubbel fart, åt högden se:
Til dygd upmana de hwaran,
Om någon dera trötna kan:
En bild af himlens sälla bo
Ha de i deras oskuld ro.
När motgångs skyar bryta löst,
Så få de the hos hwarannan tröst:
När de måst' smaka tadelris,
Så roar dem hwarsannars pris:
När afund swärtar deras namn,
I deras kärlek ta de hamn:
När brist gör skrin och åker tom,
Är nöjet deras rikedom.
De trotsa med et rätt förakt,
Mot deras nöje, Guld och prakt:
Åt lyckans trälar ädelt le,
Och utan afund på dem se:
Ej misstro, ledsnad, flycktigt sin'
I deras borg får bryta in:
De ledas jemt af dygdens hand,
Hon dublar deras äkta band.
Men hålt! min tanka, denna stund:
Beskrif ej mer en sälhets lund,
I hwilkens liufwa skygd jag gådt,
Och tusend nöjen smaka fått.
Jag bäfwand' skyndar mig förbi,
Jag wil ej mer en ort besi,
Som kåstet mig så mången tår,
Och aldrig öppen för mig står.
Jag honom dock beskrifwit har,
För detta ädla såta par,
Som skola der upresa tiäll,
At han är angenäm och säll.
Den kärlek först tilwäga brakt,
han ha' om deras kärlek wakt,
Och, med lycksalighetens lius,
Bestråle stadigt deras hus!
Utwalda Brud! förlåt jag ber,
Jag talar ensamt nu med Er:
I, som af himlens hand har fått
Til siäl och kropp så dyrbart godt:
I, som i ädla hiertat bär
En ömhet, som ej allmän är:
Gud låte Er ej smaka få
Den bitra kalk, jag pröfwa må!
Lef säl och nögd, til långlig tid,
I rena nöjen, finnes frid:
Er dygd, Ert wäsends liufwa makt,
Som allas wördnad för Er lagt,
Gör er, med eder maka, säll
Intil Er lefnads sista qwäll.
Om dygden får en rätwis lön,
Står Eder lycka ewigt grön.
Nordenflycht, H. E., Samlade skrifter / utgivna av Hilma
Borelius. - del 1. - Stockholm, 1924, s.391-394 |
| Nr IV
"Ur samlingen "Den sörgande
Turtur-dufwan..."
(Dedikation till Philomela, d.v.s. Sophia Margareta
von Psilander)
TIL DEN LJUFWA OCH ÖMSINTA
PHILOMELA
Älskeliga Philomela! du åstundar weta, huru
den ensamma Turturdufwan förnöter sina stunder. Ach! på et ganska beklageligit sätt.
Hon har utwalt til boning en Enslighet, hwarest Stillheten regerar öfwer alt,
undantagandes i hennes Hjerta. Wid Sjökanten på detta ensliga stället beskådar hon
Wågorna, dem hon blandat med sina tårar. Hon hwilar sin matta fot på några torra Cypresser,
utan at finna hwila til sit Sinne. Om dagen sjunger hon om sin bedröfwelse, och natten
tilbringar hon i suckande. Hennes ögon blunda aldrig förr än Solen med sin glantz
förgyller Horizonten, och låckar all ting til lif ock glädje. Då faller hon i
dwala; ty hennes bittra tilstånd kommer intet öfwerens med denna glada rörelsen. Hennes
saknad är alt för stor, och hennes sorg utan like. Smärtan är målad i hennes ögon:
den utwisar, at glädien ligger qwafd i hjertat. Si her! hennes klago-sånger, de äro
både ömkelige och häftige; Men du, Älskelige Philomela! lärer intet
förundra dig öfwer dem, emedan du sjelf fåt til del et så ömt hjerta, at du så
innerligen gladdes af hennes sällhet, när hon bodde med sin ljufwa Maka i Paradis
lunden, och du äfwen så noga kände denna Makans förmoner, hwars hastiga bortgång
rörer alla Lunders inbyggare. För dig, kära Philomele! och dina ömsinta likar
äro desse sorge-Toner samlade. De som äro så lyckelige och intet blifwit
födde med slika hjertan, eller ock genom annan styrka öfwerwunnit en så öfwerflödig
ömhet, de, säger jag, böra intet se dem.
Farwäl
Nordenflycht, H. E., Samlade skrifter / utgivna av Hilma
Borelius. - del 1. - Stockholm, 1924, s. 120 |
(UNDER ARBETE)©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: juli 18, 2000
|
| Föregående sida: 10.3. Hedvig Charlotta Nordenflycht och systrarna von Psilander - eller visste
inte Axel Lagerbielke vad hustrun hette? Nästa
sida: 10.4. Peter von
Psilander (1702-1776), sonen som valde den civila banan. |
|