| Vid riksdagen 1723 berättade biskopen i Skara Jesper
Svedberg att han emottagit ett anbud att låta trycka en ny och billig upplaga av Bibeln i
utlandet. Av upplagan skulle 200 exemplar skänkas till den svenska församlingen i
Nordamerika. Prästeståndet uttalade sig till förmån för idén när det visade sig att
en inhemsk tryckning skulle bli väsentligt dyrare. Emellertid mötte idén motstånd
från bland andra Josias Cederhielm (1673-1729), som en gång i tiden tjänstgjort i
Karl XII:s fältkansli. Vid Poltava blev Cederhielm fången och satt tretton år i rysk
fångenskap. Under den tiden kom han, liksom så många andra av de fångna karolinerna,
att intressera sig för religiösa frågor. Bland annat översatte han en av Franckes verk
till svenska. Efter hemkomsten kastade sig Josias Cederhielm in i den politiska kampen och
blev det holsteinska partiets ledare. Vid riksdagen 1723 invaldes han i det sekreta
utskottet och blev också riksråd. I sitt memorial, inlämnat
9 april, tog han förutom bibelfrågan också upp andra kyrkliga spörsmål, såsom en
översyn av skol-, akademi- och hospitalsordningarna samt åtgärder mot "det
djupa fördärvet i kristendomen samt gudaktighetens upprättelse och själarnas eviga
salighet". Cederhielm yrkade på att en särskild deputation skulle tillsättas
för att granska dessa frågor. Det var alltså icke helt okontroversiella ämnen i en tid
då de ortodoxa delarna av kyrkan kämpade mot pietismen. Prästeståndets majoritet var
naturligt nog föga tilltalade av denna inblandning i och kritik mot situationen inom
kyrkan. Man påpekade att Erik Tollstadius, en av den svenska pietismens ledande
personligheter, ivrigt yrkat på en sådan deputations inrättande. Det låg en uppenbar
fara i att anhängare av pietismens irrläror skulle använda deputationen för att
propagera för sina idéer.
De ortodoxa elementen inom prästeståndet lyckades inskränka
deputationens verksamhet till en behandling av kyrkolagen. Man underlät också att
utnämna några representanter, vilket till sist Kungl. Maj:t fick göra. Genom denna
fördröjningstaktik kom deputationen inte att igångsätta sin verksamhet förrän i mars
1725. (1)
Redan långt dessförinnan, i oktober 1723, hade emellertid
beslutats att en skrivelse skulle utgå domkapitel, landshövdingar, magistrater och
hovrätter, vari dessa anmodades att inkomma med sina synpunkter på kyrkolagen. Gensvaret
blev stort och bland de inkomna yttrandena finns också ett från Gustaf von Psilander.
Med tanke på vad jag hittills kunnat observera när det gäller
Psilanders religiösa intresse - några handskrivna predikningar och andra religiösa
texter från hans bibliotek, i några fall med klar pietistisk anknytning ; de båda
sönernas placerande i en av August Hermann Francke grundad skola i Halle ; hans arbete
för att få Herman Schröder som biskop i Kalmar - är det av stort intresse att ta del
av Psilanders tankar om kyrkolagen.
Memorialet innehåller dock inte några särdeles uppseendeväckande
åsikter. Den enda av hans synpunkter som kan anses vara en smula anmärkningsvärd är
hans starka hävdande av "skolebetjänternas" rätt att ihågkommas vid
tillsättning av prästtjänster.
Detta var en fråga som i många fall vållade konflikter. Den
kandidat som församlingen ville ha föll inte alltid domkapitlet på läppen, Från
domkapitlens sida ivrade man för en hög kvalitet bland de nytillsatta och man ville
också gärna belöna sådana som genom en lång och trogen tjänst vid någon skola
ansågs värda att få ett pastorat. Från församlingens sida kunde man däremot vara mer
intresserade av att få någon man kände till, exempelvis någon av den förre prästens
söner. Man kan alltså generellt säga att de värdsliga ståndens intressen här stod i
konflikt med de intressen som fanns hos de ledande kretsarna inom prästeståndet.
Psilander ivrade uppenbarligen också för ett förbättrande av
undervisningsväsendet. Hans ord om att upphjälpa och befrämja det angelägna
skolväsendet ska dock knappast uppfattas som ett stöd för en bättre allmän
folkundervisning. Vad han i första hand torde avsett var bättre villkor för de lärare
som arbetade vid läroverken i städerna. Dessa lärarbefattningar var ett slags lägre
prästerliga tjänster, som gav rätt att vid befordran räkna dubbla tjänsteår. Vilket
dock hjälpte föga om de enskilda församlingarnas invånare vid tjänstetillsättningar
föredrog att välja för dem bekanta personer.
(1) Om Cederhielm, se SBL.
För deputationens verksamhet, se exempelvis Pleijel, H., Svenska kyrkans historia
V. - Stoockholm, 1935, s. 285ff ; Thomson, A., Studier i frihetstidens
prästvalslagstiftning. - Lund, 1951, särskilt kap. III-VI.
Källa: Ovan anförd litteratur och de tryckta riksdagsprotokollen. |