| Det bör inledningsvis sägas att avsnittets rubrik
på ett sätt är missvisande. Även om det rättsliga efterspelet utmynnade i en dom mot
Roserus von Ackern var det från början fråga om en utredning. Visst skulle kaptenen
hålla uppsikt över fartygets kurs, men såsom främmande styrman var Ackern den
inkallade navigationsexperten. Som ska ses nedan riktades det också under processens
slutfas principiell kritik mot Psilander för att denne skulle ha blandat sig i
styrmannens angelägenheter. I månadsskiftet april/maj 1705
återkom Psilander till Karlskrona efter en bortovaro på två år. I och med detta kunde
undersökningen av omständigheterna kring förlisningen igångsättas av
amiralitetsrätten. Ett formellt beslut fattades av kollegiet 2 maj och bekräftades dagen
därpå, efter att Psilander lämnat en kortare muntlig redogörelse.
Själva undersökningen kom att bli en utdragen process. Den första
förhandlingen i amiralitetsrätten hölls uppenbarligen 8 maj, medan dom föll först i
december. Antagligen har processen legat på is under sommaren och hösten för att många
av de inblandade blivit engagerade i olika sjöexpeditioner.
Resultatet av processen blev att främmande styrmannen,
överlöjtnant Roserus von Ackern dömdes till döden såsom vållande till förlisningen.
Ackern sökte genom skrivelse till Kungl. Majt. att få en ändring i domen och på
hösten 1706 kom ärendet upp i Justitierevisionen, den del av rådet som tog sig an
justitieärenden.
Vid krigsutbrottet 1700 bestod rådet i Stockholm av tio
rådsherrar. Under de närmast följande åren avled hälften och trots smärre tillskott
var det först i december 1705 som Karl XII gjorde en kraftfull insats för att öka
antalet. Vid ett och samma tillfälle utnämndes då 8 generaler till kungliga råd. Av
dessa kom emellertid endast ett fåtal att direkt inta sina platser i rådskammaren i
Stockholm. I verklig mening omfattade rådet 1706 egentligen bara nio personer: Axel
Julius de la Gardie, tidigare generalguvernör i Estland ; Fabian Wrede, president i
Statskontoret och Kammar- och Kommerskollegium ; Nils Gyldenstolpe, kanslipresident ;
Gabriel Falkenberg, president i Svea hovrätt ; Carl Gyllenstierna, president i
Kammarrevisionen, Carl Gustaf Frölich, president i Dorpats hovrätt ; Tomas Polus,
statsråd ; Arvid Horn, kansliråd och Knut Posse, överståthållare i Stockholm. Av
dessa satt Horn, Falkenberg, de la Gardie och Gyldenstolpe i justitierevisionen och deltog
alltså i behandlingen av Roserus von Ackerns inlämnade besvär.
Horn och de la Gardie var militärer, Gyldenstolpe diplomat, men med
en juridisk bakgrund. Gabriel Fallkenberg hade sedan 1693 varit president, först i
Åbo hovrätt och sedan i Svea hovrätt. Om Fabian Wrede var rådets expert i finansiella
frågor var Falkenberg dess juridiske. Man skulle därför kunna tro att det var han som
tog ledningen i de överläggningar som hölls 10 och 11 oktober 1706. Av protokollen
att döma var det dock snarast Arvid Horn som var den ledande.
Arvid Horn var vid den här tiden färsk som rådsmedlem. Som
livdrabantkårens kaptenlöjtnant hade han vid krigsutbrottet följt med i fält i Karl
XII:s omedelbara närhet. I slaget vid Narva, övergången av Düna och slaget vid Klizsow
hade han och drabanterna utmärkt sig genom extraordinär tapperhet och den kungliga nåd
som han redan före kriget njutit av växte än mer. I början av 1704 hade kungen
plötsligt börjat använda Horn i diplomatiska uppgifter under de förhandlingar som
ledde fram till Augusts avsättning och valet av Stanislaus Leszczynski till ny polsk
kung. Den kungliga belåtenheten med hans insatser under denna period ledde i december
1705 till att Horn utnämndes till kungligt råd och kansliråd. Han anlände till
Stockholm och tog sitt inträde i rådet i april 1706.
Horn drev under diskussionerna ivrigt linjen att Psilander borde
bära en del av skulden för förlisningen, därvid stödjande sig på § 119 i Karl XI:s
sjöartiklar från 1685:
"Löper någon Styrman aff stoor oachtsamheet och
Försummelse på Klippa eller Grund / försättiandes således Cronones Skepp eller
Fahrkostar / miste Lijfwet / dher aff sådant pålöpande en sådan Fahrkost tager
märckeligh skada / doch lijkwäl blifwer behållen / ersättie skadan / som aff slijkt
hans wållande timmade / och springe Tree gånger Råhn / orckar han ey upfylla och betala
skadan / gånge twå gånger under Kiöhlen / giör någon Lotzman dhet / straffes som
sagdt är ; Och effter ett sådant Answar åligger Styr- och Lotzmän / så måste ingen
Officerare hindra dhem at giöra sin Tienst / eller falla dhem i Embetet / medh mindre han
ögonskienligen såge Styr- eller Lotzmannen irra och fara wilse / och sielff wil på
samma sätt som Styr- eller Lotzmannen i all widrigh händelse wara responsabel".
Ett av de skäl som Roserus von Ackern angav för att domen skulle
upphävas var just detta. Psilander hade blandat sig i vilken kurs som skulle väljas och
hindrat Ackern att styra som han själv ville. Amiralitetsrätten hade avfärdat detta
påstående, baserat på vittnesmål från bland annat Psilander ,Carl Hans Wachtmeister
och överstyrmannen Gisel Rääf. Ackern menade å sin sida att Wachtmeister inte
berättat hela sanningen samt att Rääf var avogt inställd mot honom.
Varför Horn så pass hårt drev att Psilander borde drabbas av
något slags straff kan man fundera över. Kanske var det helt enkelt så att Horn var
väl förtrogen med det militära regelverket såsom före detta officer. Vore man
konspiratoriskt lagd skulle däremot följande förhållanden väcka ett visst intresse:
I april 1705 hade Arvid Horn gift sig med Inga Törnflycht, dotter
till den mycket rike Stockholmsköpmannen Olof Hansson Törnflycht. Detta äktenskap
mellan anor och pengar var en av de stora händelserna i det svenska högkvarteret i
Rawicz våren 1705 och gjorde dessutom Horn till svåger med Carl Piper. Olof Hansson
Törnflycht var handelsborgmästare i Stockholm, direktör i tjärkompaniet och en av
stadens största redare. Det är inte alls osannolikt att han hade ekonomiska intressen i
något av de fyra fartyg som Psilander "tappat bort" under den andra
konvojresan 1703 och därmed var en av undertecknarna av det klagobrev som några icke
namngivna redare lämnade in till Kommerskollegium i december samma år.
Vid granskningen av Amiralitetsrättens dom fäste man sig också
vid Roserus von Ackerns uppgift om att fyren vid Skagen skulle ha varit släckt, eller i
alla fall dåligt eldad. Redan kapten Palmqvist på Spes hade 1698 klagat över att fyren
varit släckt och tänts först sedan han efter strandningen skjutit kanonskott för att
påkalla lokalbefolkningens uppmärksamhet. Dessutom hade en falsk eld lurat fartyget att
välja alldeles fel kurs. Den undersökning som de danska myndigheterna då vidtog tycks
inte ha givit något bestämt resultat. (1)
Frågan om fyren varit tänd eller inte avfärdades som oväsentlig
av Amiraliteträtten. Att lita på fyrar var dåligt sjömansskap. Det förekom ofta
falska fyrar och andra ljus som kunde lura sjömannen. Det enda rätta var att loda mycket
och häri hade hade Ackern brustit. Justiterevisionen fäste större vikt vid frågan.
Falkenberg menade att det vore betänkligt att lägga för stor skuld på Ackern emedan
brev avgått till de danska myndigheterna med klagomål över att fyren inte varit
ordentligt tänd. Nils Gyldenstolpe bekräftade detta och meddelade att man på dansk sida
lovat undersöka saken.
Efter sekreteraren Blixenstierna redogjort för ett prejudicerande
fall där justitierevisionen nedsatt ett dödstraff till en månads fängelse och ett
års tjänst som menig skred man till beslut. Tvärtemot Amiralitetsrätten befann man att
Ackern lodat och även i övrigt gjort det yttersta "han kunnat och
förstådt", att Psilander inte varit utan skuld samt i synnerhet att det
dåliga eldandet i fyren var en särdeles förmildrande omständighet. Dödsstraff var
därför uteslutet och Ackern fick i stället 14 dagars fängelse och sex månaders
suspension. Dessutom anbefalldes Amiralitetskollegium att tilldela Psilander en varning
för att fler gånger blanda sig i en styrmans angelägenheter. (2)
(1). Se, Samlinger til jydsk
Historie och Topografi 3:6(1909), s. 97-141, H. P. Kristensen, Kommandör Jonas Palmqvist
i Skagen 1697-98
(2). Att man, som Munthe antyder, skulle
tagit någon hänsyn till att Ackern blivit sårad vid Orford Ness finns det inga
uppgifter om i protokollet.
Källa: RA, Nedre justitierevisionens protokoll oktober 1706 |