Översikt

Hemsidan

Gustaf von Psilander : inledning

1.
1669-1703 : uppväxt,
ungdom och tidiga karriär

2.
Konvojerna : den historiska bakgrunden

3.
Konvojerna 1703-1704

4.
Efterspelet

5. 
1705-1716:
vägen mot toppen

6.
1716-1734 : landshövding och riksdagsman

7.
1734-1738 : president i
Amiralitetskollegium

8.
Den "private" Psilander

9.
"Kuriosa- kabinettet"

10.
Gustaf von Psilanders familj

11.
Legenden skapas : 1700- och 1800-talen

12.

 

5.1.10.1. Sjökriget 1715

I november 1714 ankom Karl XII till Stralsund. Kungens ökade närhet till hemlandet ledde till en snabbare förmedling av korrespondensen mellan honom och kollegierna. Den första åtgärd som berörde flottan var en anmodan till Amiralitetskollegium att inkomma med en redogörelse för vilka åtgärder man ämnade vidtaga för att spärra trafiken på de av ryssarna ockuperade hamnarna i Baltikum. Kungen ville också veta vilka flaggmän som borde delta i flottans expeditioner och vilka som skulle stanna hemma.  Innan flottans svar anlände avsände Karl XII den 13 december en ny skrivelse vari han utpekade amiral Gustaf Wattrang som ledare av flottans sjötåg. De båda kusinerna Wachtmeister och schoutbynachterna Örnfelt och Taube skulle också deltaga.

Kvarstanna i Karlskrona skulle Hans Henrik von Liewen, infanteriofficeren som kungen placerat som direktör i Karlskrona. Vidare amiral Sparre, viceamiral Wernfelt och schoutbynachten von Löwen. Dåvarande viceamiralen Psilander skulle göra tjänst som holmamiral. Dessa fördelningar kom inte att iakttagas då både Wattrang och Wernfelt lämnade tjänsten innan 1715 års sjötåg inleddes.

Flottans ledning avgav den 17 januari 1715 en redogörelse för situationen. Det saknades medel och förråd, fartygen var bräckliga och man hade svårt att finna tillräckligt med manskap för bemanningen.  I februari avgav Amiralitetskollegium ett förslag på hur flottan borde organiseras under sommarens kampanj. En eskader, huvudsakligen bestående av mindre fartyg, borde avdelas för skärgårdens försvar. En andra eskader, bestående av 13 skepp och 2 fregatter, borde uppehålla sig mellan Gotland och finska kusten. Den tredje eskadern, bestående av 10 skepp och 2 fregatter, skulle observera den danska flottan och utgöra en reserv för de övriga.

Karl XII gillade i huvudsak förslaget, men bestämde att ytterligare en eskader skulle organiseras. Denna, ställd under befäl av den oerfarne schoutbynachten greve Carl Hans Wachtmeister, skulle hindra den ryska flottan att förstärkas med i England inköpta fartyg. Observationseskadern skulle kommenderas av amiral Sparre. Skärgårdseskadern leddes av schoutbynachten baron Wachtmeister och den finska eskadern av amiral Lillie. Till detta kom också en styrka i Stralsund under viceamiral Henck.

Ur flottans synvinkel föreföll uppsplittringen betänklig och man önskade även ett klargörande av vem som skulle föra befälet till sjöss. Den 18 maj lade Karl XII fram en något förändrad plan. Lillies och Sparres eskadrar skulle snarast förenas och bege sig till södra Östersjön. Där skulle man söka förmå den danska flottan till ett sjöslag. Om detta inte lyckades skulle flottan bege sig till Finska viken och försöka förmå den ryska flottan till samma sak. Engelska och holländska krigsfartyg skulle behandlas som fientliga och deras handelsfartyg skulle hindras från att trafikera de baltiska hamnarna.

Greve C. H. Wachtmeisters expedition

Den eskader som bland annat skulle hindra i England inköpta ryska fartyg från att nå ryska hamnar kom iväg i slutet av mars 1715. Styrkan bestod av linjeskeppen Hedvig Sophia, Nordstjernan, Södermanland och Göteborg samt två fregatter. Befälhavaren försågs med senare med en föga flexebel kunglig order att gå offensivt tillväga. Detta, kopplat med hans stora oerfarenhet, vållade den 13 april en katastrof vid Femern. Hela den svenska eskadern blev tagen av en betydligt överlägsen dansk styrka. Endast flaggskeppet var så illa skadat att det inte kunde bärgas. Övriga fartyg införlivades med den danska flottan. Svenska flottan förminskades med sex fartyg och den danska ökades med fem - en avsevärd förändring av styrkeförhållandena!

Baron C. H. Wachtmeisters skärgårdseskader

Denna styrka försågs med en offensiv uppgift. Wachtmeister skulle inte inskränka sig till att skydda svenska kusten, utan beordrades av Karl XII att söka upp de ryska skärgårdsfartygen, så väl om de var till sjöss som om de låg i hamn. Resultatet av expeditionen blev magert. De ryska fartygen drog sig tillbaka till Åbo och företog sig ingenting.

Lillies expedition

Lillie kryssade i maj månad huvudsakligen i farvattnet mellan Hangö och Reval. Den 29 maj företog han också ett halvhjärtat anfall på de ryska fartyg som låg vid Reval. Beroende på greve Wachtmeisters nederlag kom snart därefter order att Lillie skulle dra sig mot södra Östersjön för att förena sig med Sparres styrka.

Sparres sjöexpedition

Trots bekymmer med brist på manskap och materiel hade man i mitten av juni i Karlskrona samlat 20 linjeskepp. Styrkan indelades i tre eskadrar enligt följande:

Avantgardet

Fartyg Bestyckning Chef Ombordvarande flaggman
Skåne 62 kan. kapten  Krook Schoutbyn.  Ankarstierna
Bremen 68 kan. kapten   Ankarcreutz  
Öland 54 kan. kapten Aron Siöstierna  
Pommern 56 kan. kapten Viblingen Amiral Lillie
Prins Karl 90 kan. kapten Grundel  
Småland 66 kan. kapten von Unge  
Ösel 50 kan. kapten Anders Siöstierna  

Corps de Bataille

Riga 54 kan. kapten Ulrich  
Stockholm 58 kan. kapten Gustaf Grubbe Schoutbyn. Wilster
Göta Lejon 96 kan. kapten Kraechel Amiral Sparre
Karl Fredrik 76 kan. kapten Magnus Grubb Schoutbyn. von Löwen
Westmanland 62 kan. kapten Husman  
Estland 50 kan. kapten Fågelhuvud  
Gottland 50 kan. kapten Nyman  

Arriärgardet

Verden 54 kan. kapten Axel Grubb  
Enigheten 96 kan. kapten Schärna Amiral Henck
Fredrika Amalia 64 kan. kapten Palmgren  
Liffland 50 kan. kapten Siöhierta  
Wenden 72 kan. kapten Paulin Schoutbyn. Taube
Karlskrona 72 kan. kapten Feif  
Med denna styrka och några mindre fartyg nådde Sparre den 7 juli Rügen. Efter att förgäves sökt förmå den danska flottan att ta strid avdelades några fartyg som understödde ett anfall på de danska fartyg som låg vid Usedom. Något avgörande hade inte nåtts när den danska flottan, förstärkt med den norska eskadern, den 28 juli ankom. Sparre samlade sin flotta och gick genast till anfall. Under eftermiddagen utspelades sig så sjöslaget vid Rügen.

Sjöslaget vid Rügen 28 juli 1715

Detta var det sista i raden av stora sjöslag som utkämpats mellan de svenska och danska flottorna alltsedan Erik XIV:s tid. De båda flottorna var ungefär jämnstarka och fastän inga fartyg förlorades på någondera sidan gick det stundom rätt hett till. På svensk sida stupade amiralerna Michael Henck och Erik Johan Lillie. Enigheten, Hencks amiralsfartyg, hade mer än 150 skott i skrovet och skador i riggen. Ösel och Gotland var obrukbara och måste sändas i hamn. Pommern var så läck att pumpen måste gå dygnet runt och Sparres amiralsfartyg Göta Lejon var nästan lika illa skadat som Enigheten.

Karl XII, som själv hade bevittnat större delen av striden från land, berömde efter slaget den svenska flottans insats och Sparre befordrades till överamiral. De illa tilltygade flottorna återvände till sina baser. På vägen till Karlskrona mötte den svenska styrkan en konvoj under viceamiral Psilander. Då man saknade möjlighet att föra över förråden till sjöss fick Psilander återvända hem med huvudflottan. Vid ankomsten till Karlskrona igångsattes arbete med att reparera fartygen och komplettera besättningarna. Bristen på hampa, segelduk och andra förråd gjorde det hela ytterligt besvärligt och Amiralitetskollegium gick till och med så långt att man begärde av viceamiral Lewenhaupt, chef för Göteborgseskadern, att han skulle skicka ned sina besättningar till Karlskrona.

Den 1 september meddelade Sparre att man lyckats klargöra Karl Fredrik, Stockholm, Småland, Bremen, Skåne, Wästmanland, Fredrika Amalia, Riga, Verden, Estland och Le beau Parterre. Styrkan stod under befäl av Psilander. Någon expedition tycks emellertid inte ha blivit av.

Den svenska huvudflottan gjorde under oktober och november flera misslyckade försök att åter gå till sjöss. Först i mitten av december lyckades en styrka under befäl av viceamiral Evert Didrik Taube genomföra en transport av trupper och förnödenheter till Stralsund. Då staden strax dessförinnan kapitulerat fördes trupperna och förråden i stället till Wismar.


Källa: Unger, G., Karl XII och Östersjökriget 1715. - Stockholm, 1928

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2001-05-19 14:35

Föregående sida: 5.1.9.3. Utnämningen till viceamiral 1714

Nästa sida: 5.1.10.1.1. Sjöslaget vid Rügen 28/7 1715