2.1.6. Den
svenska statsledningen efter 1700
Genom krigsutbrottet uppstod problemet hur styrelsen av
landet skulle ordnas när kungen inte vistades i Stockholm. En möjlighet var att ge
rådet ställning som tillförordnad regering, men Karl XII valde en annan väg.
Genom kungliga brev till Krigskollegium, Kammar- och
Kommerskollegium, Bergskollegium och Statskontoret den 9 april 1700, fick dessa utökade
befogenheter inom sina respektive områden. Statskontoret fick exempelvis tillstånd att
själva ändra i fördelningen av de tillgängliga medlen, därvid prioriterande de
militära behoven.
Utrikesfrågorna reglerades några dagar senare. I främsta
rummet skulle dessa avgöras av Kanslikollegium. De främmande sändebuden uppmanades att
kvarstanna i Stockholm. Kanslikollegium skulle i viktiga frågor uppsätta betänkanden
för kungens övervägande. De svenska sändebuden instruerades att insända sina
rapporter i två exemplar, ett till Kanslikollegium och ett till kungen. Till sin
hjälp i fält medförde kungen delar av Kanslikollegium. I det så kallade fältkansliet
kom Carl Piper efterhand att spela en allt mer dominerande roll. Män som Samuel
Åkerhielm och Thomas Polus, vilka ägde en betydligt större utrikespolitisk erfarenhet,
kom på grund av sjukdom att tidigt lämna den mer ansträngande tjänsten i fält. Piper,
egentligen den inrikespolitiske experten, fick därför även överta ledningen av dessa
ärenden.
Den i Stockholm kvarblivna delen av Kanslikollegium leddes
av kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, född 1623. Med en femtioårig erfarenhet av
utrikesfrågor var han en stor auktoritet på området. Likt Åkerhielm, född 1639 och
Polus, född 1634 var han emellertid klen till hälsan. Temperamentsmässigt skilde det
också mycket mellan de försiktiga, äldre männen i kansliet i Stockholm och Karl XII.
För männen på hemmaplan föreföll Karl XII:s fördjupande i de polska affärerna som
högst äventyrlig och de sökte förgäves påverka kungen till fred med August.
Rådets verksamhet inskränktes i huvudsak till
justitieärenden och till ärenden av särskilt stor vikt. Ett nytt organ - den så
kallade Defensionskommissionen - från början bestående av åtta kungliga råd,
kom efter hand att få ett större ansvar för försvaret av det egentliga Sverige och
provinserna. |