2.1.7. Den
svenska utrikespolitiken 1700-1702
Den intressantaste delen härvidlag är
naturligtvis förhållandet till stormakterna. För dessa var konflikten i norr viktig
inte bara för att den kunde vålla problem för handeln med Östersjöområdet, utan
också därför att de krigförande länderna var potentiella bundsförvanter.
De franska ansträngningarna riktade sig både
mot August II och mot Karl XII. Så länge det fanns en förhoppning om att någon av
dessa båda skulle kunna bli en fransk allierad, så länge var man också angelägen om
att åstadkomma ett fredsavtal. När det visade sig att August II lutade åt att ansluta
sig till sjömakterna, minskade den franska intresset för en fredsmäkling avsevärt.
Sjömakterna, som lyckats få Danmark att
bistå med en kontingent, var naturligtvis angelägna att få tillgång till Augusts
trupper. De avtal man hade med Sverige ställde också i utsikt ömsesidiga hjälptrupper.
På svensk sida ansåg man att sjömakterna
borde prestera den hjälp som avtalen från 1700 stipulerade. På samma sätt borde
Brandenburg, kejsaren och Frankrike fullgöra sina skyldigheter såsom garanter för
freden i Oliva. Hos Kanslikollegium i Stockholm uppgjordes efter slaget vid Narva förslag
till skrivelser till de berörda makterna. Man betonade landets trängda läge och bad om
väpnad hjälp. Tonen föll uppenbarligen inte Karl XII i smaken. Han ville inte komma som
en tiggare, utan betoningen skulle istället ligga på att Sverige endast begärde det man
enligt gällande avtal hade rätt till. Tonen skulle vara värdig och bestämd.
Klyftan mellan Karl XII och kanslikollegium i
Stockholm var tydlig. I Stockholm såg man rätt pessimistiskt på situationen och
önskade en snar fred. Karl XII:s efterhand framväxande övertygelse om att en
avsättning av August II var det enda sättet att skapa en varaktig fred med Polen stod
långt från denna uppfattning. Från Kanslikollegiums sida ivrade man också för att man
skulle tillmötesgå sjömakternas begäran om att få en svensk hjälpkår. Man skulle i
gengäld begära sjömakternas garanti för att Danmark och Brandenburg höll sig lugna.
Kungen var även här negativ. Visst kunde man ställa i utsikt en sådan kår, men någon
överlåtelse var inte möjlig i det rådande läget.
Förhandlingarna fortsatte under 1701 och det
slöts i slutet av september en ny traktat mellan Sverige och sjömakterna, vari de
sistnämnda förband sig att ge Sverige ekonomisk hjälp.
Förhållandet mellan Sverige och stormakterna
under de åren påverkades som ovan nämnts också av handelsmässiga skäl. England var
exempelvis mycket beroende av svensk tjära och beck för sin flottas behov. Det svenska
tjärkompaniet hade monopol på den svenska exporten, vilket naturligtvis påverkade
prissättning och utbud. Detta monopol oroade engelsmännen och vid den här tiden
började man igångsätta försök med tjärtillverkning i Nordamerika. Det svenska
anfallet mot Arkangelsk 1701 och blockaden av de kurländska hamnarna samma år oroade
också sjömakterna. För dem var naturligtvis det ideala en situation där
Östersjöområdets exporthamnar behärskades av olika makter. Detta skulle leda till
ökad konkurrens och mindre beroende av ett gott förhållande till en enskild nation. Ett
svenskt herravälde över båda sidor av Öresund eller kontroll över allt fler av
hamnarna längs södra och östra delen av Östersjön var för dem ett skräckscenario.
Frankrikes möjligheter att göra sig
gällande i Östersjöområdet var begränsade. Den franska flottan kunde inte mäta sig
med den förenade engelsk-holländska på öppna havet, utan man nöjde sig i stort med
ett intensivt kaparkrig. Franska sändebud uppehöll sig hos Karl XII, men deras
möjlighet att påverka den svenska politiken var ringa |