Karl XII:s Likfärd
Ur Skridskoseglarklubbens årsbok 1982 citerar vi följande från Sven Wolters " Säsongens Utfärder"
--Onsdagen den 20 jan. Mitt-i-veckan tur. Mulet disigt,-3 grader, svag till måttlig vind SV-vind. Trots det relativt trista vädret var hela tre grupper ute. Veteranerna under Sven Alms ledning, 41 delt. därav 3 delt. över 80 år, åkte från Dalarö till Stavsnäs på fina isar. De andra två grupperna, en i tvåtakt, en i tretakt åkte från Hasselö via Stora Nassa till Bromskär på mestadels fina isar med en del skravelpartier. Grupp II, 16 delt, leddes av Lars Wennerström och grupp-III, 34 delt, av Stellan Holmer. Många av deltagarna i grupp III hade tyvärr överskattat sin åkförmåga varför turen kom att dra ut på tiden och man fick åka de sista milen i mörker och tilltagande dimma med mycket sen hemkomst som följd.
Svens text antyder några av de problem som turen innebar.
Undertecknad som var med på sagda färd delger er nedan sina högst subjektiva bild av speciellt den senare delen av färden. Det är onsdagen den 20/1; en onsdag med mitt-i- veckan tur. Vädret är mulet men sikten god under större delen av den ljusa tiden. Ett sextiotal skridskoåkare har just lämnat Vindöga vid isstationen utanför Hasselö. Ivern och förväntningarna är enorma. Kan man nå ytterskärgårdarna som Nassa och kanske längre ändå? Där är kända åkare, både ledare och vanliga samt några få som av utrustningen att döma verkar mindre vana. Så bär det av mot Sillö och Roskär. Isen är för det mesta slät och inbjuder till åkning utöver det vanliga. Vrakispartier finns förstås men forceras antingen på skridskor eller med dessa i handen.
Från Roskär styr man mot Nassa. Man rastar på västsidan av Bonden. Efter rast är det hög tid att ställa kosan hemåt ( Bromskär där bussen väntar) Kursen sätts på Kallskär men nu börjar det märkas att det finns en del som är trötta. Redan har man åtskilliga mil i benen. Isen är dock slät och vinden ej emot. På grund av trötthet sjunker tempot sakta i gruppen. Vid Rödlöga Enskär gör man en sista paus. Det står då klart för alla att sista delen av turen kommer att göras i mörker.
Det man vet är att det från Hundskär och rakt väster ut ca 2km finns ett stort vrakisområde som man måste igenom. Som tur är finns en uppvattnad spricka ca 3 dm bred som löper i öst-västlig riktning genom vrakisen. Den" lisonska rännan". När man närmar sig Hundskär kommer både mörker och en dimma eller snarare tjocka. I samband med detta faller temperaturen åtskilliga grader. Risken för att komma vilse är överhängande. En del åkare klarar inte längre att stå på sina skridskor. Ideligen snubblar folk i mörkret. Genom långrotning blir avståndet mellan ledare och kökarl längre och längre. Som åkare i täten har man svårt att bedöma händelser längre bakåt. Ideliga rop från kön tvingar täten att stanna. Är alla med ;saknas någon? Ingen avundas ledarens uppgift. Detta måste vara en mardröm. Fiskefyren på Melgrund ger så småningom rätt position. Lite patetiskt står den där och blinkar svagt i dimman . Så småningom ser vi svaga ljus i land, ljus som blir starkare och starkare. Det är bussen som står med helljusen på inne vid Bromskär. Några av oss åker före de andra för att meddela vår ankomst.
Lars Wennerströms Rapport efter skridskofärd
Några svart-vita bilder som jag tog under färden. Om du vill se en större bild så klickar du på önskad bild.
För text och bild ansvarar Örjan Rudstedt
Kallskär
Stellan
Roskär
Överläggning
Bonden/St Nassa
Mellan Roskär och Nassa
Foto: Örjan Rudstedt 1982 ©
