Jag har sagt att den bästa förödaren av försvar mot långtråkighet är tiden. Men onekligen förändras man till följd av långdragna, enahanda sysselsättningar så att det åtminstone blir något lättare att uthärda dem. Alltså; man skapar sig ett ändå försvar. Pris; Tiden går fort och sedan ännu fortare när man undantagsvis får tillfälle att sysselsätta sig med intressantare ting. 30/12  

ģDet finns ingen rättvisaī, säges det ibland. Nej; och heller ingen orättvisa. Allt som finns är konsekvens, så låt oss då bege oss för att skapa lite förment rättvis sådan. 30/12

īJag orkar inte merī, tänker eller tänker inte löparen och stannar. Var går gränsen mellan kan och vill? Att uteslutande för viljandets räkning bara räkna plus och minus, så som de moderna filosoferna hava för plägnad, är här ej korrekt, ty i det mest extrema fallet vet löparen knappt om att han har stannat förrän så redan har skett, allt under det att de medvetna viljeakterna sökt upprätthålla tempot. Kanske uttryckes därmed bara: ģJag vill kunna springa.ī Men kan och vill är bara ord och bleka antydningar om konglomerat av känslor. Ord delar in företeelser och kan därför inte beskriva sammanhang och grader fullständigt. Måhända blir det ändå ämne för förståelse då jag utgjuter mig: ģ Gång på gång upplever jag att viljandet skjutes upp för sådant jag egentligen bara kan. Men - Jag kan och vill ta igen det var det lider.ī 30/12

Ingen vet hur många ģsom om fenomenī som gömmer sig inom vetenskapen. 30/12

Alla resonemang om balans mellan kapitalism och socialism som jag har hört har syftat till avvägning mellan utsträckningen av det ena och det andra. Variationerna i tiden har revolutioner och revolter tänkts svara för. När vi en gång hade allmän värnplikt gavs en gemensam bas som också skapade klassoberoende enighet. Detta var inte samhällelig norm utan uppenbart endast ett medel för att åstadkomma försvarsberedskap. Ordningar för succesion inom företag, vilka låter dem som utför ett habilt arbete avancera mot bättre villkor, möter sällan allvarlig kritik. Tänk er en bred samhällsordning med socialism för unga och kapitalism därefter. Skulle inte den kunna utformas gagneligt? Är inte socialistiskt grundade normer sunda som inympning i kapitalisten? 30/12

Subsidiaritetsregeln säges vara en norm inom EU. Varje beslutsinstans skall för respektive område förläggas på lägsta (lokalast)  möjliga nivå. Detta är nonsens. Vad som betraktas som möjligt eller inte beror helt på systemet och premisserna som däri uppställes. Det måste enligt nämnda regel bara förebäras skäl för beslutsfattande på en högre instans, så är saken klar. Underbyggnaden för skäl av sådant slag kommer naturligtvis alltid att vara lika relativ som ansvaret för ett bråk i sandlådan. Vad nomenklaturan kallas är oväsentligt så länge de inte visar sig vederbörligen obenägna att sko sig på andras bekostnad. 30/12

Om man komponerar efter sitt inre öra och därefter spelar på instrument märker man hur mycket svårare det är att sedan återigen ta upp tontänkandet. (Hörseln) har blivit ģbländadī. 30/12

Man klagar så på alla tendenser att rätta verkligheten efter kartan. Själv tycker jag att det kan vara bra ibland. Jag brukar t.ex boka tvättid för gårdagen. På så sätt kan jag för respektive tillfälle få saken fort avklarad. 30/12

Att andra ur sina positioner som omförställda upplevelsecentra överfört skulle uppfatta sina belägenheter, förutsätter rummet som något åtminstone i någon bemärkelse faktiskt. Relevansen av mitt handlande mot andra förutsätter rummet. Jag skiljer mig från andra - hur långt. Medvetandet är något absolut, så kom inte här och yra om mer för människorna och mindre för djuren. Som sagt - bara orsak och verkan. Men jag förbehåller mig rätten, och vem skulle kunna förmena mig den, att stundom inbilla mig vara en av många. Faktiskt är det ingen skillnad på vetande och inbillning i nuet - som jag till sist i alla fall är ensamt subjekt. 30/12