Vad vore jag utan ord att tänka med? Hur skulle jag må utan kläder och någotsånär tillgänglig föda? Hur skulle livet te sig utan ett gediget hus att bo i? Om andra människor inte var lika bräckliga som jag, hur svårt skulle min bräcklighet då inte prövas? Det som skapar mina villkor är förvisso inte mina medvetna akter - ändå trivs jag just nu. Hur osäker skulle jag egentligen inte behöva vara för min framtida trivsel, när åldrandet obevekligen fortgår? Visst låter en alla dessa omständigheter inlysa det behov att kasta sig ner och i ljuset av sina villkors huvudsakliga oberoende, varemot annars också eventuellt beroende (d.v.s egen kontroll) utgör villkor, be om Guds barmhärtighet , som människor företer i det att de krälar för just en tänkt godhetens Gud ovan varats enhet. För ett ensamt subjekt uttryckes i villkorens identitet också den enda verkliga utomstående själsbefryndelsen. Och se - då är det makten, verkligen makten allena, som talar! Ja - så må det då bli sagt: ìGud, du mina villkors fullständige utdanare, förbarma dig över mig.î 30/12  

Föreställ dig en robot som är skapad efter människan, alltså en antropomorf maskin. Vilket genus har den? neutrum? Men den är ju antropomorf. Man? 31/12
 

Det dundrar och skälver
kring vidder av vrede,
vid ljuset från det
i fördömelsens skede,
som slungar ur jorden sin kraft.

Då ekon av domen
från fjärran sig kastar.
De spörjer om vad
som på människor lastar
all eländes, utarmnings lott.

Snart hastar i hopar
allt folket från platsen.
De ömkar sig, ropar,
utrymmer palatsen,
där herrfolk sin hemvist har haft.

I flockar om tio
och tjugo och tusen,
förskrämda vid synen
av eldstormars ljussken,
de bedjer i skrik om guds nåd.

Men nåden förpliktigar.
Ingen den söker.
Vad hjälper väl flykt
för torskar och skökor?
Nej; döden, blott döden vet råd.

Och snart brinner marken
kring fötterna deras.
De slutar att ropa,
ger upp att förfäras,
när benskrafvlen sina de rönt.

En stillhet så märklig
utöver de marker,
som folk plägte passa
i planer och parker,
sig lägger att vila så gott.

Så blott några dagar
till domen och talan,
små grässtrån behagar
att träda ur dvalan.
Vet spira i tuvor så skönt. 1/1 95

Där inget välviljans tomrum finns mellan den enes och den andres rätt, där finns heller ingen gräns. 4/1

En individ som aldrig tycks kunna ge först; ingen bestämd eller känd. Vederbörande anses lat, men känner inte denna renommé; fjärmar sig sin belägenhet. Om vederbörande först får ger han mångfalt tillbaka. Han var ej lat i alla fall. Men skall då inte de som redan har uträttat räknas detta tillgodo? Jo, men tiden är inne för att inte låsa fast sig vid ord, utan ta saker för vad de är. Vem vet?
Kanske har vederbörande gett först en gång i tiden för blinda ögon och döva öron, och blivit bränd. 4/1

Tänk på soldaterna som till jul gick över till fienden med mat och dryck och firade, bara för att sedan återvända till värnet och fortsätta striden. Vad vann de? Vad förlorade de? 5/1

Det finns meditationer som är till för att skapa statiska tillstånd där s.a.s tiden står stilla. Såvitt inte dessa utmynnar i döden torde de utgöra misslyckanden. 5/1

Att bli underhållen är som att stå och banka huvudet mot en vägg. Tankarna slås sönder. Tiden förrinner. 5/1

Lägg huvudet på handen och titta utefter underarmen. Ser som upplevelse av verkligheten gör man bäst i perspektiv. Av ovana, kanske. 5/1

Men vet jag ens vem du är? Ingen vet något mer om någon annan är att denne kan anträffas mental samling, d.v.s identitet, samt vad de häri ställda attributen ger. Det abstrakta är såväl som det konkreta; den som uppfattar mitt skrik såväl som den skrikande. Bara en text som talar, liksom annars bara en mun. 5/1

De människor som känner obehag inför det vackra är ingalunda få. Vacker musik, vackra och visa ord samt vacker ordning får dem att skruva på sig. Om människor och djur talar de gärna i termer av sex, lättsam förnöjelse och skenbar nytta för att dymedelst distansera alla djupare estetiska aspekter. Dessa människor skall användas för att slå sönder all kultursnobbism och kvasiestetisk snedvridning som går sig så bred i våra dagar. Lyfter man på luckan kan man hos dem i bästa fall finna en oförstördhet; en konventionslöshet med viss beredskap för det till dem riktat estetiska. De trodde sig bara inte vara frågade. Men också de måste få tänka i helheter. 5/1

Tänker man på andning som arbete så känns livet plötsligt så arbetsamt. 6/1

ìDe går inte att jämföraî, säger man om två olycksöden. Men visst går det, om jag därmed menar att med avseende på olika detaljer studera innehållet i de två historierna mer eller mindre parallellt. Kanske svalt den ene längre men i kvantitet räknat med större marginal till döden o.s.v. Tid och svältupplevelse är i det samma relaterade till vad dessa begrepp låter mig fokusera på. Att säga att jag sålunda har närmat mig sanningen om ödenas inbördes relation är skittrams. Likväl vet jag mer än inget. Så är det med alla försök att jämföra ojämförbara ting och placera dem på progressiva skalor. Jag vet mer än inget och tänker på denna vetskap som vetskap om något faktiskt. Jämförelser används ju titt som tätt som underlag för korrekta förutsägelser, eller hur? 6/1