Mellankrigstiden och Andra världskriget:
England
Mörk
mellankrigstid
Åren
mellan de båda världskrigen var i utpräglad grad en mellankrigstid
i engelsk litteratur. För Storbritannien var första världskriget
en chock, nästan ofattbar för oss som är vana vid att ha
storkatastrofer in på livet. Europa hade inte upplevt ett verkligt
krig på hundra år. De två krig England hade varit engagerat
i sedan 1815, Krimkriget och boerkriget, låg tillräckligt långt
tillbaka och hade varit tillräckligt kortvariga för att ge jordmån
åt soldatromantik och drömmar om ärorika bragder för
fäderneslandet.
Rupert
Brookes sonetter 1914 ger en skrämmande bild av den romantiska idealism
som många unga förband med kriget. Men så kom det verkliga
kriget, och det blev ingen elegant "jag kom, jag såg, jag segrade"-episod.
Det varade i fyra år, och det kostade inalles tio miljoner soldater
livet - sextusen för varje dag det varade. Det kostade det dubbla
antalet i allvarligt sårade eller invalidiserade.
England
blev ett av de länder som måste bära de tyngsta och största
förlusterna. I de flesta engelska familjer kunde kriget mätas
i dödsfall och skada till själ och kropp.
1918
kom freden, men den blev ingen idyll. För England betydde den nya
problem. Storbritannien hade varit den ledande industrinationen under 1800-talet.
Nu hade konkurrensen, inte minst från USA, blivit starkare, och engelsk
industri mötte stora svårigheter. För världen som
helhet var det en uppgångstid, men arbetslösheten var stor -
det fanns ända upp till tre miljoner arbetslösa i Storbritannien
1921. En gruvarbetarstrejk samma år utvecklade sig till en storstrejk,
som dock inte medförde stora förändringar. Den varade bara
i nio dagar.
Revolutionshoppét
brast för många på vänsterflygeln. 1929 och de närmast
följande åren kom så den stora depressionen, och arbetslösheten
nådde nya höjder. Och i fortsättningen, på 30-talet,
kastar Hitler- tyskland sin skugga över engelsk politik.
Engelsk
litteratur under mellankrigstiden kan inte helt förstås utan
att ses mot denna bakgrund. För diktare som skulle göra upp balansräkning
efter kriget måste det kännas som om en gammal värld helt
och hållet hade fallit i ruiner. I Wilfred Owens krigsdikter
kan vi se hur traditionella hållningar och välkända versformer
dör i skyttegravarna och hur nya tankar och ett nytt formspråk
växer fram.
Om
Eliots The Waste Land (1922) skenbart består av osammanhängande
fragment, så kan detta uppfattas som en illustration av hur tusentals
europeiska städer och byar verkligen såg ut.
Freden
från 1918 till 1939 gav inte diktarna fred. Eng- land hade under
föregående sekel varit ledande i fråga om liberal och
human sociallagstiftning; England hade också försvarat den fria
världen då den hotades av tyranner. Men detta arv av frihet,
demokrati och medmänsklighet tycktes nu vara maktlöst eller förspillt.
Det är ett nederlag Eliot, Lawrence, Auden och många andra skriver
om när de behandlar sin samtid - ett nederlag som ofta kändes
ohjälpligt.
Mellankrigstiden
var en period av enorma tekniska nyvinningar, liksom på andra håll
i Västerlandet, men den optimism som detta faktum annars kunde ge
anledning till genomsyrar endast i ringa grad litteraturen. Storbritannien
lämnar mer effektiv hjälp till gamla, sjuka och arbetslösa
än någonsin förr, men icke desto mindre verkar nöden
större än tidigare. Ännu kan England uppvisa den prakt,
den rikedom, det storslagna umgängesliv och det exklusiva klubbliv
som vi förbinder med tiden före 1914, och allt detta får
också sin plats i litteraturen. Men ljuset som faller på elegansen
är skarpt och avslöjande.
På
30-talet ligger Hitlertyskland som ett mörkt moln över horisonten.
England är traditionellt frihetens försvarare, men är landets
tillstånd sådant att det är värt att försvara?
De många författarna med pacifistisk inställning måste
fråga sig om krig när allt kommer omkring är det enda mediet
mot en totalitär stat.
Denna
historiska utveckling satte djupa märken hos för- fattarna, och
den faller i ögonen när vi blickar tillbaka, men den hindrade
inte att personliga, icke-politiska äm- nen behandlades i litterär
form, under denna period såväl som under alla tidigare.
Kärleken
och döden - de båda ting om vilka politiska riktningar och teorier
har föga att säga - är huvudteman för flera av mellankrigstidens
bety- dande författare. En diktare som Auden finner hos Freud ett
symbolspråk som hjälper honom att uttrycka kärleken på
nya sätt.
D.
H. Lawrence och många med honom skriver om sex med stor frihet.
Ett
drag har många av denna tids författare gemensamt: de är
medvetna om att de lever i ett samhälle där långt färre
värden än förut är allmänt erkända. Tro,
moral, politik, familj, psykologi - man får i vårt århundrade
höra och läsa flera skilda meningar om dessa ämnen än
någonsin tidigare. De viktorianska romanförfattarna kunde t
ex räkna med att en avslutning där dygden belönades, uppfattades
som en entydig kommentar av nästan alla läsare: "Sådant
är livet. Om du bara är duktig och arbetsam, så blir du
välbärgad och lycklig."
Det
fanns författare som underlät att begagna detta mönster.
Hardy och Thackeray utgör slående exempel på sådana
undantag. Men regeln kändes ännu som en regel. Efter första
världskriget kunde ingen författare undgå att sätta
frågetecken för principen om dygdens belöning. Granater
och maskingevär dödar som bekant både pultroner och hjältar.
Detta
att färre tankar och ideal är allmänt erkända har haft
stora konsekvenser för det litterära hantverket i vårt
århundrade. Mången romanförfattare har upptäckt att
det inte går att framträda som berättare i egen person.
Det fälls inte längre domar för läsarens räkning
- det överlåts till denne att döma med utgångspunkt
från romanens mänskliga material. Romanen har inte blivit amoralisk:
den sysslar nu som förr med värderingsproblem, men läsarens
roll har på många sätt blivit mera krävande.
Många
moderna diktare är svåra - i språk, symbolbruk och ämnesval.
En av orsakerna härtill är en känsla av att människolivet
kan förklaras och tolkas på många skilda sätt. Många
av W. H. Audens dikter har den intressanta egenskapen att de kan läsas
som freudianska, marxistiska eller kristna utsagor om livet. Det har blivit
en klarare arbetsfördelning än förut mellan diktare och
filosofer. Tänkare som Bertrand Russell och Rudolf Carnap har bemödat
sig att finna ett symbolspråk som kan uttrycka verkligheten klart
genom att undgå alla de vagheter och möjligheter till missförstånd
som gängse skrift- och talspråk rymmer. Sådana filosofiska
tendenser ger ingen jordmån för diktarfilosofer som Kierkegaard'eller
Nietzsche. Många av mellan- krigstidens diktare utnyttjar medvetet
vanliga ords flerty- dighet.
Mellankrigstidens
radikala brytning med det förflutna kan också ses i ett litteraturhistoriska
sammanhang. Fram till 1914 lever engelsk litteratur på arvet från
romantiken. Inte så att det inte skulle förekomma något
nytt, men det är först under och efter första världskriget
som den klara traditionsbrytningen äger rum. Kriget ändrade,
bland så mycket annat, också synen på engelsk litteraturhistoria.
Efter
kriget går författarna tillbaka till engelsk renässans
och barock, i viss utsträckning också till nyklassicismen för
att finna förebilder. Den romantiska hjälten, rebellen mot alla
normer, han som alltid har rätt, blir en allt sällsyntare gäst
i böcker och på scenen. Man söker efter nya former för
mänsklig samhörighetskänsla; tron på den goda uppfostrans
betydelse - ett huvudtema under 1800-talet - blir mindre framträdande,
och människosynen mörknar.
Litterär
revolution under den första
efterkrigstiden
Den
första generationen romanförfattare under mellan- krigstiden
rymmer tre stora namn: James Joyce, D.H. Lawrence och Virginia Woolf. Dessa
tre, som alla var födda på 1880-talet, ger den engelska romanen
ny kraft och ny form. James Joyce och Virginia Woolf använder radikalt
nya litterära verkningsmedel. Personemas själsliv avslöjas
genom den s. k. inre monologen, och vi följer inte nödvändigtvis
huvudpersonerna fram till bröllop eller död som i otaliga tidigare
romaner. Det är inte hjältens levnadslopp som ger form åt
romanerna utan en central symbol (t. ex. ett fyrtorn) eller en myt (t.ex.
Odysséen). Tidsförloppet kan vara så kort som en enda
dag.
Lawrence
är också en förnyare, men mera beträffande stoffet
än sättet att presentera det. Hos Lawrence finner vi personer
som kämpar och som förlorar eller vinner i en konfrontation med
ett samhälle där kapitalstarka och omänskliga industriföretag
skjuter upp som svampar och där diverse ismer kräver underkastelse.
Mot denna sociala bakgrund kämpar individer för sin gröna
jord, för sin skapardrift, för ett helgjutet människoliv.
De
tre stora var inte ensamma. Dorothy Richardson (1872-1957 ) skrev
långa "stream of consciousness"-romaner flera år före
Joyce och Virginia Woolf. Men att fylla sådana romaner med liv och
form är svårt - och nödvändigt - och Dorothy Richardson
lyckades sällan därmed. De tre nämnda nyskaparna har otvivelaktigt
mottagit impulser från den franske filosofen Henri Bergson och från
Sigmund Freud, och deras verk har paralleller i Marcel Prousts författarskap.
De former av synpunktsteknik som Henry James och Joseph Conrad använder
är en förutsättning för de djärvare experimenten
under mellankrigstiden.
I
likhet med Lawrence är T. F. Powys (1875-1953) starkt upptagen av
sexualitetens makt och av döden. Powys' romaner är allegoriska
och symboliska. Hans läsekrets är relativt liten, men hans fantasivärld,
som i stor utsträckning bygger på folkminnen från sydvästra
England, är fascinerande i sin egenart.
Aldous
Huxley står mellan denna första generation och nästa och
representerar på sätt och vis båda. Hans samlade verk
för tanken till en mikrofon, strategiskt placerade europeiskt kulturliv
från 1915 till 1950. Huxley har lyssnat sig till väldigt mycket
av det som låg i tiden och återgett det, intellektuellt skärpt
och effektivt.
Samtidigt
med revolutionen inom romankonsten ser en ny poesi dagens ljus. Verserna
saknar ofta rim och fast rytm, dikterna saminanställs av brottstycken
utan mjuka overgangar, ämnen och tankar är ofta vad man traditionellt
skulle kalla opoetiska, ordvalet kan vara chockerande i sin vardaglighet.
Det är mera kaos än idyll i den värld som skildras. Mycket
i denna lyrik ger läsaren en känsla av att uppleva ett litterärt
nyodlingsarbete: här läggs nya livsområden under plogen.
Litterära
strömningar har sällan en bestämd utgångs- punkt.
Bakom det nya ligger kriget och ett allmänt miss- nöje med edvardiansk
poesi. Gerard Manley Hopkins blir upptäckt ett fyrtiotal år
efter sin död - hans poesi gör bruk av nya eller ovanliga verkningsmedel
i stil och versmått. En annan plats där man kan se det nya i
dess begynnelse är i kretsen kring diktaren och filosofen T. E.
Hulme
(1883-1917). Hulme och Ezra Pound hörde omkring 1910 till den grupp
som har fått namnet imagisterna. De önskade skriva dikter som
i ett nu förenade en rik och sammansatt upplevelses alla sidor. Sådana
dikter måste med nödvändighet vara korta och till brädden
meningsfyllda men utan någon egentlig handling. Det sistnämnda
draget är karakteristiskt för många moderna dikter: de
återger inte ett handlingsförlopp utan försöker ge
ord åt ögonblicket eller något tidlöst.
Förflutet
och nutid flätas ofta samman som i Joyces romaner och skapar möjligheter
till jämförelse och kontrast. T. S. Eliot är en centralgestalt
i denna utveckling, och han följs av andra betydande diktare som W.
H. Auden och Robert Graves. På 30-talet kombinerar Auden och hans
krets de nya formerna för litterär teknik med ett radikalt politiskt
engagemang. Men det poetiska landskapet är rikt under denna period,
och det finns också diktare som skriver enklare och mera traditionellt.
John
Masefield och Walter De la Marc är fortfarande aktiva lyriker. John
Betjeman gör sin röst hörd i en oftast osentimental hyllning
till Englands historia och nutid. I William Butler Yeats' poesi försiggår
en långsam utveckling mot större realism'i stilen och en mera
obeslöjad bild av kärlek, ålderdom, konstens möjligheter
och aristokratins undergång. Det är först under denna period
som Yeats framstår som en stor modern diktare.
Edith
Sitwell (1887-1964) stod för många som själva inkarnationen
av modern poesi. Hennes Facade (1923) har så gott som samtliga modernismens
yttre kännetecken. Hon utnyttjade det extraordinära och osköna
i dikt och offentligt framträdande - på gott och ont. Edwin
Muir (1887-1959) kom från Orkneyöarna, och det är något
av ett under att en diktare från en sådan avkrok kunde skapa
sig ett namn i Londons hyper- civiliserade konstnärsmiljö. Men
Muir lyckades, och det trots att han är lågmält som kritiker
och närmast traditio- nell som diktare - Edith Sitwells diametrala
motsats.