Mellankrigstid och Andra världskriget:  Nordamerika     Amerika blir myndigt Den som berättar den amerikanska litteraturens historia måste höja rösten när han kommer till tiden mellan de båda världskrigen: här sker något avgörande nytt. Vi möter inte bara ett veritabelt utbrott av nya begåvningar inom prosa, drama och lyrik. Under perioden mellan Versailles och Pearl Harbor blir den amerikanska litteraturen självständig, både i förhållande till den inhemska traditionen och till det sekelgamla europeiska komplexet.  Washington Irving, Cooper och Longfellow hade under 1800-talet blivit "världslitteratur" men på Europas villkor, och det är karakteristiskt att de stora särlingarna Melville, Thoreau, Whitman och Emily Dickinson först nu blev förstådda och uppskattade efter förtjänst.  Poe och Henry James hade väl satt spår i europeisk litteratur, men först efter 1920 blev dessa undantag regel. 20- och 30-talens romanförfattare - ledda av Hemingway, Faulkner och Dos Passos - påverkade mel- lankrigstidens europeiska prosatörer både form- och idé- mässigt.  Och med den kolossala strömmen av bestsellers, som blev resultatet av en alltmer industrialiserad ameri- kansk bokproduktion, tog USA revansch för tidigare perioders beroende av importerat gods. Med tegelstensromaner, Broadwaykomedier, kioskhäften och serier tvingade amerikansk förlagsverksamhet de europeiska kollegerna över i mottagarens roll. Tiden från 1917, då USA inträder i kriget, till överfallet på Pearl Harbor 1941 är givetvis inte en period som vare sig politiskt, ekonomiskt eller kulturellt låter sig uttryckas i en enkel formel. Därtill är svängningarna alltför stora - med kraschen i oktober 1929 som nollpunkten. (På börsen vid Wall Street i New York, exploderade 20-talets optimism och övermodiga spekulationer  i det stora sammanbrottet i oktober 1929, som fick följder för hela världens ekonomi. I USA betydde det bl. a. tretton miljoner arbetslösa och en nedgång i nationalinkomsten på nära fyrtio procent. Men det betydde också att den unga litteraturen blev klass- och samhällsmedveten och att den realistiska saiiitidsskildringen blev dominerande i roman och novell.)   Med sin skrift America's Coming-of-Age (1915; Amerika blir myndigt) satte kritikern Van Wyck Brooks (1886-1963) fingret på en central konflikt i amerikanskt kulturliv. Hans tes var att den puritanska traditionen hade varit till skada för amerikansk kultur, eftersom den så övervägande hade lagt vikten vid materiella förmåner och försummat det konstnärliga. En tunn fernissa av mer eller mindre moraliserande idealism hade skilt konst och liv.  Endast hos Walt Whitman fann Brooks en syntes av liv och konst. I ett par böcker som väckte häftiga protester illustrerade han sin teori med två av 1800-talets stora namn: Mark Twain, vars provinsiella, kalvinistiska bakgrund enligt Brooks hade hindrat honom från att fullt ut förverkliga sitt geni, och Henry James, som bara kunde lösa konflikten genom att fly till Europa. Brooks modifierade senare sina synpunkter, men 1915 var diskussionen brännande aktuell. Under förkrigsåren märktes överallt i samhällsstrukturen kampen mellan det gamla och det nya Amerika.  Å ena sidan hade man jordbruks- och småstadssamhället, där man byggde på idealen från frihetskrigets tid, höll fast vid nationens särprägel och de puritanska förfädernas höga moraliska mål, litade på sig själv och Vår Herre (stundom också i omvänd ordning) och betraktade Förenta staterna som den utvalda nationen, hederlig, oberoende och full av berättigad självtillit.  Å andra sidan hade nu det moderna industrisamhället skapats med sina bistra ekonomiska villkor och sociala problem, som liknade allt det man flytt ifrån i Gamla världen. Svårigheterna blev inte mindre av att man under åren fram till 1914 mottog stora mängder immigranter från de sydeuropeiska länderna, företrädesvis judar och katoliker, vilkas levnadssätt och ideal på många håll kolliderade med en övervägande protestantisk och puritanskt präglad befolkning. Under Theodore Roosevelts presidenttid (1901- 09) hade en våg av reformiver slagit in över landet, och Wood- row Wilson (1913-21) fortsatte där Roosevelt hade slutat. Ordet socialism blev sent omsider en anständig glosa, och till och med den konservative         presidenten Taft (1909-13) försökte rätta till sociala missförhållanden. Slumkvarter sanerades, liberala kretsar i New England talade om fördomsfrihet i förhållande till  negrer och indianer, alla möjliga rörelser tog fart: för byggnadsminnesvård, mot alkoholmissbruk, för kvinnornas likaberättigande - ja, till och med barnens!  Det var som om nationen hade haft dåligt samvete och försökte gottgöra sina försummelser. Helt optimistiskt - men ack så naivt! - trodde man på allvar att alla problem skulle lösas genom en förnuftig lagstiftning när man valde ärliga män till att styra landet. Så kom kriget. De första åren var amerikanerna tämligen oberörda åskådare. Sett från en småstad i Kansas eller Colorado måste mordet i Sarajevo te sig som en avlägsen och exotisk affär. Wilson kunde gå vidare med sina reformer - Amerika engagerade sig först 1917. Nationen stod bakom presidenten då han förklarade: "The world must be made safe for democracy" (världen måste säkras för demokratin). Men han föll på sin internationalism. Det olyckliga var att han i så hög grad hade identifierats med reformarbetet att det körde fast när han föll. Den nationella enhetskänsla som kriget hade framkallat fick USA att isolera sig och gjorde inre kritik av förhållandena misstänkt. 20-talet blev en ultrakonservativ period, då välstånd och korruption gick bra i par. Det var inte idel ärliga män man hade valt till styresmän. President Harding (1921- 23) dekreterade på sin valturné att han ville föra landet tillbaka till "en normal situation": det betydde nya tullar, stopp för invandring, hot mot negrer, judar och katoliker och en våldsam hets mot socialisterna.  De konservativa Daughters of the American Revolution och den fascistiska Ku Klux Klan fick sötebrödsdagar, medan fackförening- arna måste ta det försiktigt med agitationen och förlorade hundratusentals medlemmar.  Det egendomliga var att det mitt under alla inskränkningar och restriktioner härskade en optimistisk stämning. Den tekniska överlägsenheten och det till synes ofelbara ekonomiska maskineriet fick nationen att tro på fortsatt stigande välstånd. Harding, vars tal karakteriserades som "en armé av tomma fraser som marscherade fram genom landskapet på fruktlös jakt efter en tanke", efterträddes av juristen Coolidge (1923-29), vars valspråk löd: "The business of America is business." Under hans ledning stärktes ultrakonservatismen ytterligare.  Förföljelserna mot vänsterflygeln kulminerade i rättegången mot anarkisterna Sacco och Vanzetti, som avrättades 1927. Politikern William A. White skrev i sin självbiografi om denna tid: "De svaga själarna blev cyniska. De trofasta sörjde." Mot årtiondets slut urholkades välståndet, inte minst till följd av minskade jordbruksinkomster, och i oktober 1929 kom kraschen på Wall Street. 30-talets första år blev i ekonomiskt avseende en av de svåraste perioderna i amerikansk historia. Betraktar man den från 1990-talets välfärdssynpunkt, förvånas man över att det gick att skapa en ny politik och så att säga en ny nationell hållning innanför det beståendes ramar. Men ännu en gång visade det sig att amerikanerna skyggade för alltför radikala lösningar, och extremisterna på båda kanter blev besvikna.  Franklin D. Roosevelts (1933--45) "New Deal" var med sina omfattande nödhjälpsprograrn - sociala åtgärder, lagar om sysselsättning, stöd åt jordbruket etc. - baserat på det fria initiativet. Allteftersom oron i Europa spred sig - med Hitlers maktövertagande 1933 och det spanska inbördeskriget de följande åren - bröts återigen Amerikas isolationism. Mot slutet av decenniet, då arbetsförhållanden och ekonomi var väsentligt förbättrade, kunde Roosevelt få anslutning till tesen att nationens säkerhet berodde på samarbete med de naturliga allierade bland demokratierna. Kommunism och fascism måste bekämpas, och USA gick åter in i ett storkrig "to make the world safe for democracy".   Livet i Medelstad 1929 utgav sociologparet Helen och Robert S. Lynd en nu klassisk undersökning av livet i "Medelstad", Middletown, den lilla staden Muncie i Indiana. Analysen av levnadsvillkor och kulturella vanor avslöjade föga överraskande att tekniska uppfinningar och alla vardagslivets nya statussymboler spelade större roll i kulturlivet än utrikespolitiska och nationalekonomiska problem - vilket också blev utslagsgivande för litteraturen och läsvanorna. Det har sagts att bilen har betytt mera för livsrytmen i USA än deltagandet i första världskriget. En av invånarna i Muncie uttalade: "Ni behöver inte fråga om vad det är som har förändrat förhållandena här i landet. jag kan säga det med fyra bokstäver: A-U-T-0." Bilen är huvudpersonen i Caldwells Tobacco Road och Steinbecks The Grapes of Wrath.  Det är snarare Henry Ford än Woodrow Wilson som omskapar USA från ett statiskt till ett dynamiska samhälle, där stora befolkningsgrupper med kort varsel kan omflyttas. Också film, radio och grammofon bidrog till att ändra vardagslivets vanor. När man 1924 kunde konstatera att hundra miljoner människor gick på bio varje vecka, står det klart att det hemtrevliga familjelivet vid aftonlampan hade råkat i upplösning.  Men det innebar inte att läsningen stagnerade. Tvärtom; den ändrade bara karaktär. För varje läsare som föll ifrån för att T-forden skulle putsas kom åtskilliga nya till, allteftersom en större procent av befolkningen fick högre utbildning. Och det gällde inte bara den yngre generationen; sedan 1915 hade vuxenundervisningen satts i system, och överallt i landet hade universiteten sommarkurser och fortbildningskurser av alla de slag.  Också biblioteksväsendet byggdes ut; i Chicago steg årliga utlåningen fem gånger så snabbt som befolkning växten under åren mellan 1880 och 1920. Den nationa- tiska stämningen efter kriget gav upphov till en rad skrifter och tidningar, vilkas läsarskaror först och främst ville veta något om sig själva, sitt land och sina förutsätt- ningar.  Också i detta avseende kom nationen i rörelse, ty den ursprungliga, anglosaxiska stammen var inte längre nära nog allenarådande: nya etniska grupper skapade sina egna kommunikationsmedel och sin egen litteratur. Skiljelinjen gick inte längre mellan de olika staterna eller lar delarna, snarare mellan befolkningsgrupper eller mellan stad och land.   Förlag och författare Ett välorganiserat förlagsväsen, som under 20-talet expanderade kraftigt, stod redo att uppfylla kraven på kunskap och underhållning. Som många andra fenomen i amerikanskt kulturliv är förlagsverksarnheten en egendomlig blandning av järnhård affärsmoral och blåögd idealism (dock avgjort med tonvikten på den förra!).  Har man konstaterat förlagsredaktörens och den litterära agentens kolossala makt och insett att boken är en handelsvara som Coca-Cola och Fordbilar, måste man i rättvisans namn peka på de många djärva förläggare och redaktörer som i der 20-talet vågade inlåta sig på den nya litteraturen.  Utan personer som Horace Liveright (i Boni & Liveright) och  Maxwell Perkins hos Scribner's - mannen som hyfsade Thomas Wolfes manuskript (se s. 109) - hade avantgar (litteraturen haft betydligt hårdare villkor. Författarna hade framemot kriget fått ordnade honorar- förhållanden - royaltyn uppgick ofta till hela 20% av bok- handelspriset (Kipling satte rekord med 30%). När villkoren  senare blev kärvare, kunde i gengäld de högre upplagorna komma författarna till godo. Men det blev så småningom en djup klyfta mellan bestsellerförfattarna och andra.  En lyriker måste förlita sig på de små magasin och universitetstidskrifter som endast gav symbolisk ersä ning, och det kunde gå åratal innan han fick avsättning för en diktsamling i några få hundratal exemplar. En  romanförfattare vars bok blev vald till Book-of-the-Month (den första av de stora bokklubbarna, stiftad 1926) kunde å sin sida räkna sina royalties i hundratusentals dollar.  Viktiga inkomstkällor för de prosaister som slog igenom var de stora populära magasinen, The Saturday Evening Post, Harper's Bazaar m. fl., som kunde betala mellan två- och tretusen dollar för en novell. Astronomiska tal kom man upp till om en roman blev såld för filmatisering. En duglig litterär agent sörjde för att folket i hans "stall" också hade uppmärksamheten riktad på Hollywood när en roman kom till. Författaren som miljonär var dock ett undantag. De flesta måste fylla ut honoraren med inkomster från journalistisk eller pedagogisk verksamhet. Och en rad framstående lyriker möter vi i "hyggliga" borgerliga yrken.