Mellankrigstid och Andra världskriget:  Ryssland   Inte poeter men ordets arbetare "Att acceptera eller inte acceptera. Den frågan fanns inte för mig. Min revolution." Så skrev Vladimir Majakovskij  om sig själv och oktober- revolutionen 1917. Det var inte många ryska författare som lika tveklöst kunde besvara den frågan just då - den vik- tigaste de ställdes inför efter bolsjevikernas övertagande av makten. En förändringens vind svepte     fram över Ryssland - en linje drogs mellan gammalt och nytt, mellan "borgerligt" och "proletära". Förlag, tidningar, teatrar och museer ställdes under statlig kontroll, kulturdebatten fick en klart politisk prägel, och den som inte var för regimen var emot den - det gällde att ta ställning. De som inte kunde acceptera lämnade Ryssland, när det blev uppenbart att den allierade interventionen och de  "vita" arméerna inte förmådde rubba den nya regimen.  Det var en till synes inte obetydlig åderlåtning, men den omfattade huvudsakligen författare av en äldre generation som redan gjort sitt: poeter som Konstantin Balmont, Vjatjeslav Ivanov, Igor Severjanin och Zinaida Gippius, prosaförfattare som Leonid Andrejev, Alexander Kuprin och Dmitrij Merezjkovskij. Men det fanns också de som i emigrationen skulle ge något av sitt bästa (Ivan Bunin) och unga talanger som efter hand skulle utvecklas till betydande författare (Marina Tsvetajeva, Vladimir Nabokov). I Berlin, Prag och Paris uppstod livliga centra för en emigrantlitteratur som ansåg sig kallad att försvara och förvalta den "gamla" litteraturens traditioner. För dem som valde att stanna kvar i Ryssland gällde frå- gan inte bara att acceptera eller ej utan också vad för re- volution de i så fall accepterade. Majakovskij skrev självsäkert "min revolution", och det fanns många andra som på samma sätt gav revolutionen sin mycket personliga tolkning.  Majakovskij betraktade förändringen framför allt som en seger för den avantgardistiska konst han kämpat för tillsammans med futuristerna. I dikten De tolv (X:434) placerade Alexander Blok Kristus i spetsen för en soldatpatrull och be- kände sig därmed till den vaga drömmen om ett universellt broderskap i kärlekens tecken. Velimir Chlehnikov tecknade i dikten Ladomir en futuristisk science fictionvision, där framtidens matproblem'skulle lösas med planktonrika sjöar som var och en kunde hämta sin dagliga fisk- soppa ur. Och för bondepoeten Sergej jesenin (jfr s. 442) tedde sig det nya Ryssland som en himmelsk lustgård, där glada människor vilade ut "under de skuggiga grenarna av ett väldigt träd kallat socialismen". Det var en tid av plakat och flygblad, av demonstrationer och massmöten, av slagord och nya ismer. Det det var med tanke på krigstid, pappersbrist och militärcensur framför allt en tid för poeter. Men det var också en tid som innebar en allvarlig testning av poesin: vad kun e en göra för nytta i det nya Ryssland? Poesi - var det inte en lyx för överklassen? Poeter - när man behövde soldater, hantverkare, tekniker! I en dikt från 1918 med titeln Poet och arbetare ryckte Majakovskij till försvar. Det är finare att fälla och hyvla timmer, säger man. Men en poet skall hyvla till människornas tröga skallar. Det är bättre att vara fiskare, säger man. Men poeten skall fånga levande människor. Att stå vid en svarv, javisst är det nyttigt. Men poeten slipar med språkets hjälp människornas hjärnor. Vem är nyttigast - poeten eller arbetaren? En dum fråga. Båda behövs, båda är jämbördiga proletära kamrater. Det riktiga var att, som en annan poet föreslog, avskaffa det föråldrade ordet "poet" och ersätta det med "ordets arbetare". I Majakovskijs dikt kom tydligt fram vad han och många med honom ansåg vara poetens viktigaste uppgift i det nya samhället. Att fånga människor, att hyvla till tröga skallar, att slipa deras hjärnor - bakom sådana formuleringar finner vi det nya jobbet: att vara propagandister för revolutionen och framtiden, att förkunna ett nytt samhälle, en ny män- niska, en ny värld. Man kunde, som andra gjorde, gå ännu längre och helt ställa sig till partiets förfogande: "Vi vill inte vara poeter. Vi vill vara kommunister som utför partiets politik på det litterära fältet." Hur såg nu partiet självt på litteraturen och dess upp- gift? Engagerat först i det rent militära försvaret av revolutionen, senare i uppgiften att inte bara bygga upp vad som förstörts utan också skapa en helt ny bas för samhället, hade partiet föga tid att i början ägna sig åt litterära frågor. 1919 beslöt en partikonferens "att öppna och göra tillgängliga för de arbetande massorna alla de konstskatter som skapats genom exploatering av deras arbete och som hittills befunnit sig i exploatörernas uteslutande besittning". Man satsade till att börja med på en demokratisering av konsten. Vinterpalatset öppnade för allmänheten, operan spelade för trupperna, på öppna platser uppfördes revolutionära skådespel med massuppbåd av statister, ett statligt förlag planerade billighetsupplagor av praktiskt taget hela världslitteraturen. Men regimen hade samtidigt från början en klar blick för konstens betydelse som ett instrument för propaganda och indoktrinering, som ett medel att påverka massorna och popularisera partiets åtgärder. Med de speciella agitationståg som skickades ut på landsbygden för att förklara partiets politik följde också författare och målare. Det konstnärliga uttrycksmedel som Lenin visade det största intresset var emellertid filmen - inte oväntat i ett land där större delen av befolkningen fortfarande var analfabeter. Med sinne för modern reklampsykologi påpekade han samtidigt att filmvisningarna måste börja med några roliga kortfilmer innan den propagandistiska huvudfilmen visades.