Singer
Ur Praktisk Etik
Att döda: Embryot och fostret
Problemet
Få etiska problem debatteras idag så ivrigt som abort, och trots att pendeln svängt fram och
tillbaka har ingendera sidan lyckats särskilt bra med att få motståndarna att ändra uppfattning.
Fram till 1967 var aborter illegala nästan överallt utom i Sverige och Danmark. Då ändrade
engelsmännen sin lagstiftning för att kunna tillåta abort av i vid mening sociala skäl, och 1973
fastslog Högsta Domstolen i USA, i fallet Roe versus Wade, att kvinnor har en konstitutionell
rätt till abort under graviditetens första sex månader. Västeuropeiska länder, inklusive katolska
länder som Italien, Spanien och Frankrike, liberaliserade sin abortlagstiftning. Det var bara
Irland som stod emot trenden. Abortmotståndama gav inte upp.I USA har konservativa presidenter ändrat Högsta Domstolens sammansättning, vilket lett till
att beslutet i fallet Roe versus Wade naggats i kanterna, och tillåtit delstater att på olika sätt
begränsa möjligheterna att få abort. Utanför USA har abortfrågan på nytt blivit aktuell i
Östeuropa efter kommunismens fall. De kommunistiska staterna tillät abort, men i takt med att
de nationalistiska och religiösa rörelserna blev allt starkare gjordes stora ansträngningar i länder
som Polen för att återinföra en mer restriktiv abortlagstiftning.Eftersom Västtysklands abortlagstiftning var mer restriktiv än Östtysklands gav behovet av att
införa en gemensam lag f'ör det förenade Tyskland också upphov till en intensiv debatt. 1978
väckte Louise Browns födelse en ny fråga om det tidiga människolivets status. Louise Brown var
nän-digen den första människa som föddes frän ett embryo som befruktats utanför en mänsklig
kropp. Robert Edwards och Patrick Steptoes framgång med att visa möjligheten av in vitro
fertilisering, eller IVF, baserade sig på flera års experiment på tidiga mänskliga embryon som
alla dött. IVF är idag en rutinbehandling för vissa former av barnlöshet och har gett upphov till
tusentals friska barn. För att nå dit var det emellertid tvunget att förstöra långt fler embryon i
experiment, och en ytterligare förfining av IVF-tekniken kommer att kräva fortsatt
experimenterande.Kanske är de möjligheter till andra sorters försök som öppnas av att embryon kan hållas vid liv
utanför en mänsklig kropp ännu mer betydelsefulla på lång sikt. Idag kan embryon flysas ner och
bevaras i flera är innan de tinas upp och implanteras i en kvinna. De barn som utvecklas från
dessa embryon är normala, men tekniken innebär att ett stort antal embryon idag f'örvaras i
speciella frysar runt om i världen. (När detta skrivs fanns det bara i Australien cirka i 1000
nerfrysta embryon.)Eftersom IVF-tekniken ofta ger upphov till fler embryon än man på ett säkert sätt kan överföra
till livmodern hos den kvinna som ägget kom från, konuner många av dessa embryon aldrig till
användning, utan antagligen kommer de att förstöras, doneras till forskning eller ges till barnlösa
par. Andra nya tekniker är i annalkande. Embryon kan screenas för genetiska avvikelser och
kasseras om man skulle hitta några sådana missbildningar. Edwards har förutspått att det
kommer att bli tekniskt möjligt att utveckla embryon in vitro tills de, cirka I 7 dagar efter
befiuktningen, bildar blodceller som kan användas för att behandla olika blödsjukdomar som idag
är dödliga. Andra som spekulerar över en mer avlägsen framtid har undrat om vi en dag kommer
att ha banker med embryon eller foster som tillhandahåller organ för dem som behöver dem.
Anledningen till att abort och försök på embryon utgör så svåra etiska problem är att den
mänskliga varelsens utveckling är en gradvis process.Om vi ser på det befruktade ägget omedelbart efter det att befruktningen ägt rum, är det svårt
att bli upprörd över dess död. Det befruktade ägget är en enda cell. Fortfarande efter flera dagar
är det bara en liten samling celler utan någon av de anatomiska egenskaper som den varelse som
det senare kommer att utvecklas till kommer att ha. De celler som senare kommer att utvecklas
till själva fostret är på detta stadium omöjliga att skilja från de celler som kommer att bli till
moderkakan och fosterhinnan. Fram till cirka 14 dagar efter befruktningen kan vi inte ens säga
om embryot kommer att utvecklas till en eller två individer, eftersom det kan ske en delning som
ger upphov till enäggstvillingar. Efter 14 dagar framträder den f'drsta anatomiska egenskapen,
den så kallade primitivstrimman, där ryggraden senare utvecklas.På detta stadium kan embryot omöjligtvis vara medvetet eller känna smärta. Att döda en vuxen
människa är mord, och mord fördöms universellt och förbehållslöst, utom i vissa speciella
situationer som de som kommer att diskuteras i nästa kapitel. Trots det finns det ingen skarp
gräns som skiljer det befruktade ägget från den vuxne. Härav problemet.Den största delen av det här kapitlet kommer att behandla abortproblemet, men diskussionen av
fostrets moraliska status kommer att ha tydliga konsekvenser för två andra relaterade frågor:
Experiment på embryon, och användningen av fostervävnad för medicinska syften. jag skall böda
med att redogöra för abortmotståndarnas uppfattning, och kommer att kalla den för den
'konservativa uppfattningen". Därefter kommer jag att undersöka några av de vanligaste
liberala motargumenten, och visa varf'ör de är felaktiga. Slutligen kommer jag att närma mig
frågan från ett bredare perspektiv, med hjälp av vår tidigare diskussion av livets värde. I motsats
till den vanliga uppfattningen att det moraliska problemet beträffande abort är ett dilemma som
saknar lösning, skall jag visa att det åtminstone inom gränserna för en ickereligiös etik finns ett
klart svar och att de som hävdar det motsatta helt enkelt har fel.Den konservativa uppfattningen.
Det centrala argumentet mot abort, framställt som ett formellt argument, skulle kunna
formuleras ungefär så här:Första premissen: Det är fel att döda en oskyldig människa.
Andra premissen: Ett mänskligt foster är en oskyldig människa.
Slutsats: Alltså är det fel att döda ett mänskligt foster.
Det vanliga liberala svaret består i ett avvisande av argumentets andra premiss. Så frågan
kommer i stället att gälla huruvida fostret är människa eller ej, och ofta anses abortfrågan handla
om när ett mänskligt liv börjar. På denna punkt är det svårt att rubba den konservativa
uppfattningen. De konservativa pekar på ett kontinuum mellan det befruktade ägget och barnet,
och kräver av de liberala att de pekar på något bestämt stadium i denna process som markerar
en moraliskt väsentlig gräns.De konservativa hävdar att om det inte finns någon sådan gräns så måste vi antingen uppvärdera
statusen födr det tidiga embryot och ge det samma status som barnet, eller nedvärdera barnet
och tilldela det samma status som embryot; men ingen vill tillåta att barn likvideras på
föräldrarnas begäran, och alltså är den enda hållbara uppfattningen den som ger fostret samma
skydd som vi idag ger barnet.Men är det sant att det inte finns någon moraliskt väsentlig skiljelinje mellan det befiruktade
ägget och barnet? De gränser som vanligtvis anförs är: födelse, livsduglighet och de första
livstecknen. Låt oss se på dessa förslag i tur och ordning.Födelse
Födelsen är den mest synbara av de möjliga skiljelinjerna, och den gräns som skulle passa
liberalerna bäst. Den överensstämmer till viss del med våra känslor - vi bekymrar oss mindre
över destruktionen av ett foster vi aldrig sett, än över att en varelse som vi alla kan se, höra och
krama dör. Men är detta tillräckligt för att göra födelsen till den gräns som bestämmer om en
varelse får dödas eller ej? De konservativa kan ge det rimliga svaret att fostret/spädbarnet är
samma entitet, antingen det är innanför eller utanför livmodern, med samma grad av medvetande
och f'drmåga att känna smärta.Ett för tidigt fött spädbarn kan mycket väl vara mindre utvecklat i dessa avseenden än ett foster
som befinner sig i slutet av sin utvecklingsfas. Det förefaller underligt att anse att vi inte får döda
det för tidigt födda spädbarnet, men att vi får lov att döda det mer utvecklade fostret. Var en
varelse befinner sig - innanför eller utanför livmodem - borde inte vara av så stor betydelse
beträffande det felaktiga i att döda den.Livsduglighet
Om födelsen inte utgör en avgörande moralisk gräns, bör vi kanske flytta gränsen bakåt till den
tidpunkt då fostret skulle kunna överleva utanför livmodern? Detta skulle omöjliggöra en
invändning mot att behandla födelsen som den avgörande skiljelinjen, eftersom vi skulle komma
att behandla det livsdugliga fostret på sanuna sätt som det f'örtidigt fddda spädbarnet som
befinner sig på samma utvecklingsstadium. Livsduglighet är den punkt där Högsta Domstolen i
USA drog gränsen i sitt historiska beslut i fallet Roe versus Wade. Domstolen ansåg att staten
har ett legitimt intresse av att skydda potentiellt liv, och detta intresse blir 'tvingande' när fostret
är livsdugligt "eftersom fostret då antagligen har förmågan att kunna leva ett meningsfullt liv
utanför moderns livmoder".Därför, hävdade rätten, kunde författningar som förbjöd abort efter det att fostret är livsdugligt
inte strida mot konstitutionen. Men de domare som undertecknade majoritetens beslut gav ingen
antydan om varfödr livet utanför livmodern skulle vara mer 'meningsfullt' för, låt oss säga, ett
sex månader gammalt foster, än livet innanför livmodern. Eller varför blotta förmågan att kunna
överleva utanför livmodern skulle vara av sådan avgörande betydelse för statens intresse av att
skydda potentiellt liv.Om vi, så som Högsta Domstolen gör, talar om potentiellt mänskligt liv är det icke-livsdugliga
fostret, när allt kommer omkring, lika mycket en potentiell vuxen människa som det livsdugliga
fostret. Jag skall återvända till frågan om potentialitet inom kort, men det är en annan fråga än
det konservativa argument vi nu diskuterar, som hävdar att fostret är en mänsklig varelse, och
inte bara en potentiell mänsklig varelse.)Det finns en annan viktig invändning mot att använda livsduglighet som skiljelinje. Den punkt där
fostret kan överleva utanför moderns kropp varierar med den medicinska teknologins utveckling.
För trettio år sedan var det allmänt accepterat att ett barn som fötts mer än två månader för
tidigt inte kunde överleva. Nu kan man ofta rädda ett sex månader gammal foster - dvs barn som
fötts tre månader för tidigt - tack vare sofistikerad medicinsk teknik, och foster som fötts efter
bara fem och en halv månads havandeskap har överlevt. Detta hotar att underminera Högsta
Domstolens prydliga indelning av graviditeten i tremånaders perioder, med gränsen för
livsduglighet satt mellan den andra och den tredje perioden.Men anser vi verkligen mot bakgrund av dessa medicinska framsteg att ett sex månaders foster
inte får aborteras idag, men skulle ha kunnat aborteras för trettio år sedan utan att man därmed
gjorde något fel? Samma jämförelse kan också göras, inte mellan nuet och det förflutna, men
mellan olika platser. Ett sex månader gammalt foster skulle ha en rimlig chans att överleva i en
stad där den senaste medicinska teknologin används, men ingen som helst chans om det föddes i
en avlägsen by i Tchad eller Nya Guinea.Antag att en gravid kvinna av någon anledning skulle resa från New York till en by i Nya Guinea,
och att det - när hon väl anlänt till byn - inte fanns något sätt på vilket hon snabbt skulle kunna
återvända till en stad med modern medicinsk utrustning. Skall vi då anse att det skulle vara fel
av henne att göra abort innan hon lämnade New York, men att hon är i sin fulla rätt att göra det
nu när hon är i byn i Nya Guinea? Men resan ändrar inte fostrets natur, så varför skulle resan
beröva fostret dess rätt till liv?Liberalerna skulle kunna svara att det faktum att fostret är totalt avhängigt modern för sin
överlevnad, betyder att det inte har någon rätt till liv oberoende av moderns önskningar. I andra
fall anser vi däremot inte att ett totalt beroende av en annan person innebär att denna person kan
bestämma om man skall leva eller dö.Ett nyfött spädbarn är totalt avhängigt sin moder om det råkar födas i ett isolerat område där det
inte finns någon annan kvinna som kan ge mjölk, och inte heller utrustning för att ge näring med
flaska. En åldrad kvinna kan vara totalt beroende av att hennes son tar hand om henne, och en
vandrare som bryter sitt ben fem dagars vandring från närmsta väg kan dö om inte hennes
kamrat ger henne hjälp.I dessa situationer anser vi inte att modem kan ta livet av sitt barn, sonen ta livet av sin moder
eller att vandraren kan ta livet av sin kamrat. Så det är inte heller rimligt att hävda att det
icke-livsdugliga fostrets beroende av modern ger henne rätt att döda det; och om avhängighet
inte rättfärdigar att man gör livsduglighet till den avgörande gränsen, då är det svårt att se vad
som skulle kunna rättfärdiga en sådan gräns.De första livstecknen
Om varken födelse eller livsduglighet markerar en moraliskt väsentlig gräns, då finns det än
mindre som talar för den tredje kandidaten: de första livstecknen.De första livstecknen är den punkt när modern för första gången känner att fostret rör sig, och
enligt den traditionella katolska teologin var det vid denna tidpunkt som fostret besjälades. Om
vi accepterade denna övertygelse skulle vi kanske anse att de första livstecknen var
betydelsefulla, eftersom själen, enligt kristendomen, är det som skiljer människorna frän djuren.
Men tanken att själen stiger ned i fostret vid de första livstecknen är en urmodig vidskepelse,
som idag även förkastas av katolska teologer.Om vi lämnar de religiösa doktrinerna därhän saknar de första livstecknen betydelse. De första
livstecknen är inget annat än den tidpunkt då modern för första gången känner fostret röra sig av
sig själv; men det kan inte förnekas att fostret lever även före denna tidpunkt, och vi anser inte
att avsaknad av förmåga till fysisk rörelse talar mot förlamade människors anspråk på att
fortsätta leva.Medvetande
Man skulle kunna hävda att de första rörelserna är av indirekt moralisk betydelse därför att de
indikerar att det finns någon form av medvetande, och som vi sett tidigare är förmågan att känna
välbehag eller smärta av verklig moralisk betydelse. Trots detta har ingendera sidan i
abortdiskussionen talat särskilt mycket om medvetandets utveckling hos fostret.
Abortmotständarna kan visa filmer av fostrets 'tysta skrik' när det aborteras, men avsikten
bakom dessa filmer är bara att röra upp känslorna hos dem som inte redan är engagerade. I
verkligheten vill abortmotständarna värna om människans rätt till liv frän
befruktningsögonblicket, oavsett om det är medvetet eller ej. För abortförespråkarna har det
tyckts riskabelt att hänvisa till frånvaron av en förmåga till medvetande. Mot bakgrund av
undersökningar som påvisat rörelser så tidigt som sex veckor efter befruktningen, och andra
studier som gett belägg för en viss hjärnaktivitet redan i sjunde veckan har det antytts att fostret
skulle kunna känna smärta på detta tidiga stadium av graviditeten. Denna möjlighet att gjort
mänga liberaler tveksamma till att hänvisa till ett begynnande medvetande som en punkt där
fostret har rätt till liv.Vi kommer att återvända till frågan om fostrets medvetande senare i detta kapitel, för det är
även relevant för frågan om experiment på embryon och foster. Vi kommer då även att diskutera
en tidigare gräns som kan vara relevant för experiment på embryon, men som saknar relevans
för abortdiskussionen. När det gäller abort har diskussionen så här långt visat att liberalernas
sökande efter en moraliskt väsentlig gräns mellan det nyfödda barnet och fostret har misslyckats
i att visa på någon händelse eller ett stadium i utvecklingen som kan bära hela bördan av att
skoja dem med rätt till liv från dem som saknar en sådan rättighet, på ett sätt som tydligt visar
att foster tillhör den senare kategorin vid det utvecklingsstadium då de flesta aborter utförs. De
konservativa insisterar med rätta på att utvecklingen från embryot till spädbarnet är en gradvis
process.Några liberala argument
Vissa liberaler förnekar inte de konservativas påstående att fostret är en oskyldig mänsklig
varelse, utan hävdar att abort trots detta är en tillåten åtgärd. jag skall diskutera tre argument
till stöd för denna uppfattning.Konsekvenserna av restriktiva lagar
Det första argumentet går ut på att lagstiftning inte stoppar aborter, utan bara tvingar dem
underjord. Kvinnor som önskar abort är ofta desperata. De kommer att gå till olagliga abortörer
eller försöka med folkmediciner. En abort som utförs av kvalificerad medicinsk personal är lika
säker som vilken annan medicinsk operation som helst, men okvalificemde människors försök att
framtvinga aborter resulterar ofta i allvarliga medicinska komplikationer, och förorsakar ibland
även kvinnans död. Alltså är effekten av att förbjuda abort inte så mycket att antalet utförda
aborter minskar, som att svårigheterna och farorna för kvinnor med oönskade graviditeter ökar.Detta argument har haft stor betydelse genom att det givit stöd åt en mer liberal
abortlagstiftning. Argumentet accepterades av The Canadian Royal Commisson on the Status of
Women som drog slutsatsen att: "En lag som har fler dåliga konsekvenser än goda är en dålig
lag ... Så länge den existerar i sin nuvarande form kommer tusentals kvinnor att bryta mot den.'Det viktigaste att notera beträffande detta argument är att det är ett argument mot lagar som
förbjuder abort, och inte ett argument mot uppfattningen att abort är fel. Detta är en viktig
distinktion som ofta förbises i diskussionen om abort. Det nu aktuella argumentet illustrerar
distinktionen väl, för det är fullt möjligt att acceptera argumentet och anse att lagstiftningen bör
tillåta abort när sådan begärs, samtidigt som man själv anser att det skulle vara fel, i det fall man
var gravid eller gav råd åt en gravid kvinna, att göra abort. Det är ett misstag att anta att
lagstiftningen alltid bör upprätthålla respekten för moralen. Det kan mycket väl vara så, som det
påstås är fallet i fråga om abort, att försök att påtvinga folk det rätta handlandet leder till
konsekvenser som ingen önskar, utan att man därmed minskar det felaktiga handlandet; men det
kan också vara så, som antyds av nästa argument vi skall diskutera, att det finns en privat
moralisk sfär som lagstiftningen inte bör lägga sig i.Detta första argument är alltså ett argument som handlar om abortlagstiftningen, och inte om
abortens etik. Men även inom dessa ramar är argumentet mottagligt för kritik, för det
misslyckas med att bemöta de konservativas påstående att abort är detsamma som ett avsiktligt
dödande av en oskyldig mänsklig varelse, och hör till samma kategori som mord. De som. intar
denna ståndpunkt beträffande abort kommer inte att nöja sig med påståendet att en restriktiv
abortlagstiftning inte har någon annan effekt än att kvinnorna tvingas till olagliga abortörer.De kommer att insistera på att denna situation kan förändras så att lagen kan upprätthållas. De
kan även förestå sätt som gör graviditeten lättare att acceptera för dessa kvinnor som blivit
gravida mot sin önskan. Detta är ett fullt legitimt svar, givet det ursprungliga moraliska
fördömandet av abort, och av detta skäl lyckas inte det första argumentet undkomma den
moraliska frågan.Inte lagens sak? Det andra argumentet är även det ett argument om abortlagstiftningen, snarare
än om abortens etik. Argumentet stödjer sig på uppfattningen att, som den engelska regeringens
kommitté om lagstiftning kring homosexualitet och prostitution uttryckte det: 'Det måste finnas
kvar en privat sfär av moral och omoral som, kort sagt, inte är en sak för lagstiftningen." Denna
uppfattning är allmänt accepterad bland liberala tänkare, och kan spåras tillbaks till John Stuart
Mills "Om friheten". Detta arbetes "enda och mycket enkla princip" är, med Mills ord:Att det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medlemmar
mot hans vilja, är att förebygga oförrätt mot andra ... Han kan inte med rätta tvingas att göra
eller underlåta något, emedan det skulle göra honom lyckligare, emedan enligt andras mening
detta handlingssätt skulle vara klokt eller till och med rätt.Mills åsikt anförs ofta, och med rätta, som stöd för avskaffandet av lagar som skapar "brott utan
offer" - som till exempel de lagar som förbjuder homosexuella relationer mellan vuxna
människor, marijuana och andra droger, prostitution, spel etc. Abort inkluderas ofta i denna lista,
till exempel av kriminologen Edwin Schur i hans inflytelserika bok "Crimes Without Victims".
De som betraktar abort som ett brott utan offer hävdar att eftersom var och en har rätt att
handla i enlighet med sin egen uppfattning beträffande abortens etik, bör ingen del av samhället
försöka tvinga andra att omfatta dess speciella uppfattning. I ett pluralistiskt samhälle bör vi
tolerera individer med andra moraliska uppfattningar och överlämna beslutet att utföra abort
eller ej till den kvinna det berör. Det misstag som man begår när man räknar abort till de brott
som saknar offer bör vara uppenbart. Debatten om abort är, till stor del, en tvist om huruvida
aborter har några "offer" eller ej.Abortmotståndare hävdar att abortens offer är fostret. De som inte motsätter sig abort kan
förneka att fostret bör räknas som ett offer i någon avgörande betydelse. De kan, till exempel,
säga att en varelse inte kan vara ett offer om det inte hyser några intressen som frustreras, och
fostret har inga intressen. Men oavsett hur man argumenterar på denna punkt kan man inte bara
bortse från argumentet, av det skälet att folk inte skall försöka tvinga andra att handla i enlighet
med deras egna moraluppfattningar. Min åsikt att det Hitler gjorde mot judarna är fel är en
moralisk uppfattning, och om det var så att nazismen fick nytt liv skullejag med all säkerhet göra
mitt bästa för att få andra att handla i strid med den nazistiska uppfattningen.Mills princip går bara att försvara om den begränsas, så som Mill gjorde, till att gälla handlingar
som inte skadar andra. Att använda principen för att undvika svårigheterna med att lösa den
moraliska tvisten om abort är detsamma som att ta det för givet att aborter inte skadar 'någon
annan' - vilket är just vad som behöver bevisas innan vi har rätt att tillämpa principen på fallet
med abort.Ett feministiskt argument
Det sista av dessa tre argument som försöker rättfärdiga abort utan att förneka att fostret är en
oskyldig mänsklig varelse går ut på att kvinnan har rätt att bestämma över vad som skall hända
med hennes kropp. Detta är ett relativt nytt argument. Det framträdde i samband med
kvinnorörelsens genombrott och har utvecklats av amerikanska filosofer med feministiska
sympatier.Ett inflytelserikt argument har presenterats av Judith Jarvis Thomson med hjälp av en sinnrik
analogi. Föreställ er, säger hon, att ni en morgon vaknar upp'och upptäcker att ni befinner er i en
sjukhussäng på något sätt sammankopplad med en medvetslös man i en säng bredvid. Man säger
till er att mannen bredvid är en berömd violinist med någon njursjukdom. Det enda sätt han kan
överleva på består i att hans cirkulationssystem kopplas samman med någon annans vars
blodgrupp är densamma, och ni är den enda personen med den användbara blodgruppen. Därför
kidnappade en musikälskare er och lät utföra den operation som sammankopplar er med
violinisten, och nu är ni där ni är.Eftersom ni befinner er i ett sjukhus med gott anseende kan ni, om ni vill, säga till en läkare att
han skall koppla bort er från violinisten - men då kommer violinisten att dö. Om ni, å andra sidan,
förblir sammankopplad med violinisten i bara (bara?) nio månader, kommer han att ha tillfrisknat
och ni kan kopplas bort från honom utan att han kommer till skada.Thomson anser inte att du, om du befann dig i denna oväntade och besvärliga situation, skulle
vara moraliskt skyldig att tillåta violinisten att använda dina njurar under nio månader. Det
skulle vara generöst och vänligt av dig att tillåta det, men att säga det - hävdar Thomson - är
något helt annat än att säga att du skulle göra fel om du inte tillät det. Notera att Thomsons
slutsats inte är beroende av att man förnekar att violinisten är en oskyldig mänsklig varelse, med
samma rätt till liv som andra oskyldiga mänskliga varelser. Tvärtom: Thomson hävdar att
violinisten har rätt till liv - men det att man besitter en rätt till liv implicerar inte, menar hon, en
rätt att använda någon annans kropp, även om man kommer att dö om man inte använder den.
Parallellen med graviditet, i synnerhet graviditet orsakad genom våldtäkt, bör vara uppenbar. En
kvinna som blivit gravid vid en våldtäkt befinner sig, utan att hon själv fått fatta något beslut om
det, sammankopplad med ett foster på i stort sett samma sätt som personen i exemplet är
sammankopplad med violinisten. Visserligen är det sant att en gravid kvinna inte i normala fall
behöver tillbringa nio månader sängliggande, men abortmotståndarna skulle inte betrakta detta
som ett skäl som är tillräckligt för att rättfärdiga abort. Att lämna ett nyf'ött barn till adoption
kan psykologiskt sett vara svårare än att skiljas från violinisten när han botats, men detta
förefaller inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att döda fostret. Om vi, f'ör argumentets skull,
accepterar att fostret räknas som en "fullfiädrad' mänsklig varelse, så har en abort samma
moraliska innebörd som att koppla bort sig från violinisten. Så om vi håller med Thomson om att
det inte skulle vara fel att koppla bort sig från Violinisten, måste vi även acceptera att abort inte
är fel, oavsett vilken status fostret har - åtminstone inte i fall där graviditeten orsakats genom
våldtäkt. Thomsons argument kan antagligen tillämpas även på andra fall än våldtäkter. Antag
att du befann dig sammankopplad med violinisten, men inte på grund av att du kidnappats av
några musikälskare, utan på grund av att du av misstag tryckte på fel knapp när du kom till
sjukhuset för att besöka en sjuk vän, och därmed hamnade i en sjukhusavdelning som normalt
endast besöktes av dem som frivilligt valt att kopplas samman med patienter som annars inte
skulle överleva. Ett läkarlag som väntade på nästa frivilliga, injicerade dig med narkosmedel och
kopplade dig samman med violinisten. Om Thomsons argument var giltigt i fallet med
njursjukdomen är det antagligen giltigt även i detta fall, eftersom attbehöva hålla en annan människa vid liv i nio månader är ett högt pris att betala för okunnighet
och slarv. På detta sätt kan argumentet utsträckas tål att inte bara gälla för kvinnor som blivit
gravida vid våldtäkt, utan även för alla de kvinnor som blivit gravida på grund av okunnighet,
slarv eller dåliga preventivmedel.Men är argumentet giltigt? Det enklaste svaret på denna fråga är: argumentet är giltigt om den
speciella värdeteori det vilar på är korrekt; och argumentet är ogiltigt om värdeteorin är felaktig.
Den rättighetsteori det handlar om kan illustreras med ett annat av Thomsons fantasifulla
exempel: antag att jag är mycket allvarligt sjuk och att det enda som kan rädda mig är att Henry
Fonda lägger sin svala hand på min febriga panna. Thomson hävdar här att även om jag har rätt
till liv, så betyder inte det att jag har rätt att tvinga Henry Fonda att komma till mig, eller att han
har en moralisk skyldighet att flyga hit och rädda mig - även om det vore kolossalt snällt av
honom att göra det. Thomson går alltså inte med på att vi alltid är skyldiga att utföra den, på det
hela taget, bästa handlingen, eller den handling som har de bästa konsekvenserna. I stället
omfattar Thomson ett system av rättigheter och skyldigheter som låter oss rättfärdiga våra
handlingar oberoende av vilka deras konsekvenser är. jag skall säga mer om denna syn på
rättigheter i kapitel 8. Här är det tillräckligt att notera att en utilitarist skulle avvisa denna
rättighetsteori, liksom Thomsons åsikt i fallet med violinisten. Utflitaristen skulle hävda att hur
upprörd jag än är över att ha blivit kidnappad, så bör jag förbli sammankopplad med violinisten,
om konsekvenserna av att jag kopplar mig fri från honom, på det hela taget och även med hänsyn
till alla andra inblandades intressen, är sämre än konsekvenserna av att förbli sammankopplad
med honom. Detta betyder inte nödvändigtvis att utilitarister skulle betrakta en kvinna som låter
sig 'kopplas fri" som tokig eller klandervärd. Utilitaristerna kan medge att hon hamnat i en
ovanligt svär situation där det rätta handlandet kräver en stor uppoffring av henne. De kan till
och med hålla med om att de flesta människor snarare skulle följa sitt egenintresse, än utföra den
rätta handlingen i en sådan situation. Men hur som helst skulle de hävda att det är fel att koppla
sig fri. En utilitarist skulle, genom sitt avvisande av Thomsons rättighetsteori och med den
hennes åsikt i fallet med violinisten, även avvisa hennes argument för abort. Thomson hävdade
att hennes argument rättfårdigade abort även om vi lät ett fosters liv väga lika tungt som en
normal persons liv. Utaitäristen skulle hävda att det skulle vara fel att vägra upprätthålla en
persons liv i nio månader, om det är det enda sätt som personen skulle kunna överleva på.
Därför skulle en utilitarist även säga att det skulle vara fel att vägra bära fostret under den
normala graviditetstiden, om man låter fostrets liv väga lika tungt som en normal persons liv.Med detta avslutar vi vår diskussion av de vanligaste liberala sätten att bemöta det konservativa
argumentet mot abort på. Vi har sett att liberalerna misslyckades i att fastställa en moraliskt
relevant gräns mellan det nyfödda spädbarnet och fostret, och - med ett eventuellt undantag för
Thomsons argument, om hennes rättighetsteori kan försvaras - i att rättfärdiga abort på ett sätt
som inte ifrågasätter de konservativas påstående att fostret är en oskyldig människa. Men trots
detta vore det allt för förhastat av de konservativa att ta för givet att deras argument mot abort
är giltigt. Det är nu tid att föra in några allmänna slutsatser om livets värde i debatten.Värdet avfostrets liv
Låt oss gå tillbaks till där vi startade. Det centrala argumentet mot abort som vi startade
diskussionen med löd:Första premissen: Det är fel att döda en oskyldig människa. Andra premissen:
Ett mänskligt foster är en oskyldig människa. Slutsats:
Alltså är det fel att döda ett mänskligt foster.
Den första uppsättningen svar som vi diskuterade accepterade argumentets första premiss men
ifrågasatte den andra premissen. Den andra uppsättningen av bemötanden ifrågasatte ingen av
premisserna, men invände mot argumentet att slutsatsen inte följer från premissema (eller mot
att den mer omfattande slutsatsen att abort bör förbjudas i lag, följer från premisserna). Inget av
dessa bemötanden ifrågasatte argumentets första premiss. Mot bakgrund av hur allmänt
accepterad doktrinen om människolivets helighet är, är detta inte förvånande; men den
diskussionen av denna doktrin i de föregående kapitlen visar att denna premiss inte är så säker
som många människor tror.Svagheten i det konservativa argumentets första premiss är att den vilar på att vi accepterar att
mänskligt liv har en speciell status. Vi har sett att "människa" är en term som spänner över två
olika begrepp: att tillhöra arten Homo Sapiens, och att vara en person. När termen väl spaltats
upp på detta sätt blir svagheten i de konservativas första premiss tydlig: om "människa" förstås
som liktydig med 'person' är argumentets andra premiss, som påstår att fostret är en människa,
uppenbart falsk för man kan inte hävda att ett foster är rationellt eller självmedvetet. Om
"människa" å andra sidan inte betyder annat än "medlem av arten Homo Sapiens , då vilar det
konservativa försvaret av fostrets liv på en egenskap som inte är moraliskt väsentlig, och då är
alltså argumentets första premiss falsk. Poängen bör vid det här laget vara välbekant: huruvida
en varelse tillhör eller inte tillhör vår art är i sig inte relevant för det felaktiga i att döda den.
Åsikten att blott och bart det att en varelse tillhör vår egen art är av stor betydelse för det
felaktiga i att döda den, oavsett vilka andra egenskaper varelsen besitter, är ett arv från
religiösa doktrinen som även de som är motståndare till abort tvekar att föra in i debatten. Om
man förstår denna enkla poäng får abortfrågan en annan vändning. Vi kan då se på fostret sådant
det är - se vilka aktuella egenskaper det har - och värdera dess liv enligt samma skala som vi
värderar livet hos andra varelser, vilka äger liknande egenskaper men som inte tillhör vår egen
art. Nu blir det även tydligt att "Rätt till liv"-'rörelsens namn är missvisande. De som protesterar
mot abort men som regelbundet äter av kycklingarnas, grisarnas och kalvarnas kroppar,
uppvisar långt ifrån någon omsorg om allt liv, eller någon opartisk omsorg som grundar sig på de
egenskaper livet i fråga har, utan bara en partisk omsorg om livet hos dem som tillhör vår egen
art. För enligt vade jämförelse av moraliskt relevanta egenskaper - som till exempel rationalitet,
självmedvetande, medvetenhet, autonomi, välbehag och smärta etc - kommer kalven, grisen och
den så ofta f'drlöjligade kycklingen f'öre fostret i alla graviditetens stadier. Och om vi jämför
med ett foster som är mindre än tre månader gammalt skulle en fisk visa fler tecken på att
besitta ett medvetande. Mitt f'örslag är därför att vi inte tilldelar livet hos ett foster ett värde
som är högre än värdet av livet hos ett icke-mänskligt djur med samma grad av rationalitet,
självmedvetande, medvetande, förmåga att förnimma etc. Eftersom inget foster är en person, har
inget foster samma rätt till liv som en person har.Det återstår fortfarande för oss att diskutera
vid vilket stadium som fostret kan tänkas få förmågan att känna smärta. För tillfället räcker det att säga
att så länge det inte finns någon sådan förmåga avbryter inte en abort ett liv med något
"intrinsikalt"' värde överhuvudtaget. Därefter, när fostret kan vara medvetet men inte
självmedvetet, innebär en abort att ett liv med ett visst intrinsikalt värde avbryts, och det är inte
något man skall ta lätt på (om en kvinna nu överhuvudtaget tar lätt på en abort). Men en kvinnas
väl övervägda intresse skulle i normala fall komma att väga tyngre än fostrets rudimentära
intressen. ja, i ett samhälle som slaktar betydligt mer utvecklade former av liv f'dr smakens skull
är det till och med svårt att fördöma en mycket sen abort, även om den utförs av de mest triviala
skäl. jämförelsen mellan fostret och andra djur för oss till en annan fråga. När balansen mellan
motstridiga intressen gör det nödvändigt att en varelse med förmåga att förnimma dödas, då är
det viktigt att man dödar den på ett så smärtfritt sätt som möjligt. När det gäller icke-mänskliga
djur är det allmänt accepterat att det är viktigt att de dödas så smärtfritt som möjligt, men
märkligt nog ägnas inte denna fråga någon uppmärksamhet när det gäller abort. Detta beror inte
på att man vet att fostret dödas på ett snabbt och smärtfritt sätt vid abort. Sena aborter där
fostret alltså kan ha förmåga att lida utförs ibland genom att en saltlösning injiceras i
fosterhinnan som omger fostret. Det har hävdats att effekten av detta är att fostret får
konvulsioner och dör mellan en och tre timmar senare. Efteråt avlägsnas det döda fostret från
livmodern. Om det finns skäl att tro att ett visst sätt att utföra aborter på orsakar lidande hos
fostret, då bör den metoden undvikas.Fostret som potentiellt liv
En invändning som med all sannolikhet kommer att riktas mot det argument jag framlagt i det
förra avsnittet, går ut på att argumentet endast tar hänsyn till fostrets aktuella egenskaper, och
inte till dess potentiella egenskaper. Vissa abortmotståndare kommer att hålla med om att fostret
kommer ofdrdelaktigt ut vid en jämförelse med mänga icke-mänskliga djur, men när vi ser till
fostrets potential till att bli en vuxen mänsklig varelse, blir medlemskap i arten Homo Sapiens
betydelsefullt, och då överträffar fostret varje kyckling, gris eller kalv. Jag har väntat med att ta
upp frågan om fostrets potentialitet till nu, för att i stället kunna koncentrera mig på det centrala
argumentet mot abort, men man kan faktiskt framlägga ett annat argument mot abort som baserar sig på fostrets
potentialitet. Det är nu dags att se på detta andra argument. Vi kan formulera det på följande
sätt:Första premissen: Det är fel att döda en potentiell människa. Andra premissen: Ett mänskligt
foster är en potentiell människa. Slutsats:Alltså är det fel att döda ett mänskligt foster.
Den andra premissen i detta argument är starkare än det f'drra argumentets andra premiss. Det
är tveksamt om ett foster åren människa eller ej - det beror på vad vi menar med uttrycket
'människa' - men det råder ingen tvekan om att fostret är en potentiell människa. Detta är sant
oavsett om vi med "människa' menar 'som tillhör arten Homo Sapiens', eller en rationell och
självmedveten varelse, dvs en person. Men det nya argumentets starka andra premiss är där på
bekostnad av en svagare första premiss. För att det skulle vara fel att döda en potentiell
människa - även en potentiell person - är något som är mer öppet för diskussion än att det skulle
vara fel att döda en aktuell människa. Det är naturligtvis sant att den potentiella nationaliteten,
det potentiella självmedvetandet etc hos ett foster som tillhör arten Homo Sapiens överstiger den
potentiella nationaliteten, det potentiella självmedvetandet etc hos en ko eller en gris, men av det
följer inte att fostret har en större rätt till liv. Det finns ingen regel som säger att ett potentiellt X
har samma värde som ett aktuellt X eller alla rättigheter som ett aktuellt X har. Det finns mänga
exempel som visar motsatsen. Att dra upp ett spirande ekollon är inte detsamma som att hugga
ner en vördnadsvärd ek. Det vore mycket värre att slänga ner en levande kyckling i en gryta
med kokande vatten än att göra samma sak med ett ägg. Prins Charles är Englands potentiella
kung, men han har inte en kungs rättigheter nu. När det inte finns någon generell slutledning från
"A är ett potentiellt X' till 'A har samma rättigheter som X" bör vi inte acceptera att en potentiell
person skall ha samma rättigheter som en person, för så vitt vi inte får ett speciellt skäl till
varf'dr det skulle vara så i just detta fall. Men vilket skulle detta skäl kunna vara? Detta är en
fråga som blir särskilt viktig mot bakgrund av de skäl som framställdes i det förra kapitlet till
varför livet hos en person förtjänar ett större skydd än livet hos en varelse som inte är en person.Dessa skäl, den klassiska utilitarismens indirekta omsorg om att inte göra
andra rädda för att de kanske skulle komma att stå i tur att bli dödade, den vikt
preferensutflitarismen fäster vid en persons viljeattityder, Tooleys samband mellan rätten till liv
och förmågan att väja fortsätta leva, och principen om respekten för autonomin - alla dessa skäl
grundar sig på det faktum att personer betraktar sig själva som separata entiteter med ett
förflutet och en framtid. Skälen gäller inte för dem som aldrig haft och inte heller nu har
förmågan att betrakta sig själva på detta sätt. Om dessa är skälen för att inte döda personer, då
kan inte den blotta potentialen att bli en person tala mot ett dödande av varelsen.
Mot detta kan
det hävdas att detta är ett bemötande som missförstår betydelsen av det mänskliga fostrets
potentialitet, och att denna potentialitet är betydelsefull, inte på grund av att den ger fostret en
rätt till liv eller att fostret därmed kan göra anspråk på att leva, utan på grund av att den som
dödar ett mänskligt foster berövar världen en framtida rationell och självmedveten varelse. Om
rationella och självmedvetna varelser är intrinsikalt värdefulla, innebär dödandet av ett
mänskligt foster att man berövar världen något som är intrinsikalt värdefullt, och därför är det
fel. Det största problemet med detta betraktat som ett argument mot abort, bortsett från
svårigheten att visa att rationella och självmedvetna varelser är intrinsikalt värdefiffla, är att det
inte häller som ett skäl f'dr att motsätta sig alla aborter eller ens de aborter som begås bara för
att graviditeten inträffar vid en olämplig tidpunkt. Dessutom leder argumentet till att vi måste
fördöma även annat än aborter som de flesta abortmotståndare accepterar. Påståendet att
rationella och självmedvetna varelser är intrinsikalt värdefulla är inte ett skäl för att motsätta
sig alla aborter, för det är inte alla aborter som berövar världen en rationell och självmedveten
varelse. Antag att en kvinna planerat att följa med på en bergsbestigningsexpedition i juni och att
hon i januari får veta att hon är gravid i andra månaden. Hon har inga barn nu, men är fast
besluten att skaffa sig ett barn inom ett års tid. Graviditeten är oönskad endast på grund av att
den infaller vid en olämplig tidpunkt. Antagligen skulle abortmotståndama anse att en abort i
detta fall skulle vara särskilt upprörande, för varken moderns liv eller hälsa står på spel - bara
det nöje hon finner i att klättra i berg. Men om abort är fel endast på grund av att världen
berövas en framtida pers on, då är inte denna abort fel. Den gör inget annat änsenarelägger en
persons inträdande i världen.A andra sidan leder detta argument mot abort oss till att fördöma alla de metoder som minskar
den framtida mänskliga populationen: födelsekontroll, oavsett om denna sker med 'artificiella"
eller "naturliga" medel som avhållsamhet de dagar kvinnan antagligen är fertil, och även celibat.
Argumentet har faktiskt alla de brister som den "totala' versionen av utilitarismen har och som
diskuterades i de två föregående kapitlen, och argumentet ger heller inget skäl för varför abort
bör betraktas som ett sämre alternativ än något annat sätt att begränsa populationens storlek på.
Om världen redan är överbefolkad utgör argumentet inte något som helst skäl mot abort. Är det
faktum att fostret är en potentiell person väsentligt på något annat sätt? jag har ingen aning om
vari detta i så fall skulle bestå. I skrifter mot abort ser vi ofta hänvisningar till det faktum att
vade mänskligt foster är unikt. Paul Ramsey, tidigare professor i religionsvetenskap vid
Princeton University, har hävdat att den moderna genetiken tycks föra oss till den slutsatsen att
"vade förintelse av ett fosters liv bör betecknas som mord", eftersom den lär oss att den f'örsta
sammansmältningen av sperma och ägg skapar ett grand information som "aldrig kommer att
upprepas'. Men varför skulle detta faktum leda oss till en sådan slutsats? Även ett hundfoster är
utan tvekan genetiskt unikt. Betyder det att det är lika fel att abortera en hund som att abortera
en människa? När enäggstvillingar föds upprepas den genetiska informationen. Skulle Ramsey
därför anse det tillåtet att abortera en av ett par enäggstvillingar? De barn som min fru och jag
skulle producerat om vi inte använde preventivmedel skulle vara genetiskt unika. Gör det
faktum att det fortfarande är osäkert exakt vilken genetiskt unika karaktär dessa barn skulle ha
att användandet av preventivmedel blir mindre omoraliskt än abort? Varför skulle det? Och om
det gör det: kan de överhängande möjligheterna till framgångsrik kloning - en teknik där en
individs celler används till att reproducera ett foster som är en genetisk kopia av den
ursprungliga individen - göra aborter mindre omoraliska? Antag att kvinnan som vill ge sig iväg
på bergsbestigning kan få en abort gjord och att en cell kan tas från det aborterade fostret och
sedan åter-implanteras i hennes livmoder så att en exakt genetisk kopia av det aborterade
fostret kan utvecklas. Den enda skillnaden skulle då vara att graviditeten nu skulle avslutas sex
månader senare, vilket alltså skulle medföra att hon skulle kunna följa med på expeditionen.
Skulle detta göra aborten acceptabel?jag tror inte att många abortmotståndare skulle anse det.
Det är nu dags att se på debatten kring experiment på tidiga mänskliga foster som hålls vid liv i
en speciell vätska utanför den mänskliga kroppen. Detta är en relativt ny debatt för möjligheten
att hålla ett embryo vid liv utanför kroppen är ny, men i flera avseenden handlar den om samma
sak som abortdiskussionen. Även om ett viktigt argument för abort - påståendet att kvinnan har
rätt att bestämma över sin egen kropp - inte direkt kan tillämpas i denna nya kontext vilar
argumentet mot experiment på embryon på ett av de två påståenden som vi redan diskuterat:
antingen att embryot har rätt till samma skydd därför att det är en människa, eller att embryot
har rätt till skydd därför att det är en potentiell människa. Man skulle därför kunna tro att
skälen mot experiment på embryon är starkare än skälen för abort. För ett viktigt argument till
stöd för abort är inte tillämpligt, vilket de viktigaste argumenten mot abort är. Men de två
argumenten mot abort är faktiskt inte så omedelbart tillämpliga på embryot i laboratoriet som
man först kanske skulle tro. För det första: Är embryot redan en människa? Vi har redan sett att
påståenden om en rätt till liv inte bör grunda sig på arttillhörighet, så det faktum att embryot
tillhör arten Homo Sapiens visar inte att embryot är en människa i någon moraliskt relevant
betydelse. Och om fostret inte är en person är det än mer tydligt att embryot inte kan vara en
person. Men det finns ytterligare en intressant sak som talar mot påståendet att det tidiga
embryot är en människa: Människor är individer, och det tidiga embryot är inte en individ. När
som helst fram tills cirka 14 dagar efter befruktningen - och det är längre än man än så länge
lyckats hälla något embryo vid liv utanför kroppen - kan embryot dela sig till två eller fler
genetiskt identiska embryon. Detta sker naturligt och leder till att det bildas enäggstvdlingar.
När vi före denna tidpunkt ser på ett embryo kan vi inte vara säkra på om det vi betraktar är
föregångaren till en eller två individer. Detta utgör ett problem för dem som betonar
kontinuiteten i vår existens frän befruktningen till livet som vuxen. Antag att vi har ett embryo i
en skål på en laboratoriebänk. Om vi betraktar detta embryo som förstadiet till en enskild
människa skulle vi kunna kalla det Mary. Men anta nu att embryot delar sig till två identiska
embryon. Är ett av dem fortfarande Mary, och det andra Jane? Vilket av dem är i så fallMary? Det finns ingenting som skiljer de två åt, ingen möjlighet att säga att det vi kalladejane
delades från det vi kallade Mary, eller vice versa-. Skall vi kanske säga att Mary inte längre
finns hos oss, och vi istället har Jane och Helen? Men vad hände i så fall med Mary? Dog hon?
Bör vi döda henne? Det vilar något absurt över dessa spekulationer. Absurditeten kommer frän
att vi betraktar embryot som en individ vid en tidpunkt då det bara är en samling celler. Så till
dess att möjligheten till delning har passerats är det svårare att hävda att embryot är en
människa i en moraliskt relevant betydelse än att fostret är det. Detta utgör ett viss stöd för de
lagar och riktlinjer som gäller i England och vissa andra länder och som tillåter experiment på
embryon fram till 14 dagar efter hefruktningen. Men mot bakgrund av de skäl som redan anförts
och andra som vi strax skall diskutera är detta fortfarande en onödigt restriktiv gräns. Hur är det
med potentialitetsargumentet? Kan de välbekanta påstäendena om potentialen hos embryot som
befinner sig i livmodern tillämpas på det embryo som befinner sig i en skål på laboratoriebänken?
Innan Robert Edwards startade den forskning som ledde fram till IVF-tekniken, hade ingen
observerat ett levande mänskligt embryo före det stadium då det växer fast i livmoderväggen.
Vid den normala fortplantningsprocessen inuti kroppen växer embryot, eller pre-embryot som
man ibland säger idag, inte fast förrän efter sju till florton dagar. Så länge dessa embryon endast
existerade inuti kvinnans kropp fanns det ingen möjlighet att observera dem under denna period.
Att embryot existerade kunde man inte fastställa f'örrän efter implantationen. När man väl visste
att embryot existerade hade det under dessa omständigheter goda chanser att utvecklas till en
person, om inte dess utveckling avsiktligt avbröts. Sannolikheten för att ett sådant embryo
skulle bli en person var därför mycket större än sannlikheten för att ett ägg i en fertil kvinna
skulle förenas med sperma från hennes partner och leda till ett barn. Vid tiden före IVF fanns det
även en viktig skillnad mellan embryot och ägget och spennien. Embryot inuti kvinnan har en
bestämd chans (vi kommer senare att diskutera hur stor chans) att utvecklas till ett barn, om inte
en avsiktlig mänsklig handling avbryter dess utveckling, men ägget och spermien kan endast
utvecklas till ett barn om en avsiktlig mänsklig handling utf'drs. Så det enda som krävs i det ena
fallet för att embryot skall ha goda utsikter att förverkliga sin potential är att de inblandade
avstår från att hindra det; i det andra fallet måste de utföra en positiv handling.Embryots utveckling inuti kvinnan kan därför betraktas som det blotta
utvecklandet av en inneboende potential. Uag medger att detta är en överf'drenkling, för det tar
inte hänsyn till de positiva handlingar som en f'ddsel involverar; men det räcker för våra syften.)
Utvecklingen hos det enskilda ägget eller spermien är svårare att betrakta på samma sätt, för
det kommer inte ske någon mer utveckling om inte paret har samlag eller använder konstgjord
befruktning. Betänk nu vad som skett som en konsekvens av framgångarna med IVF. Tekniken
innebär att man tar ut ett eller flera ägg från kvinnans äggstock, lägger dem i en lämplig vätska i
en glasskål och därefter tillf'dr sperma till skålen. I de laboratorier där man är skickligast leder
detta till att cirka 80% av äggen som behandlats på detta sätt blir befruktade. Embryot kan
sedan bevaras i skålen i två till tre dagar, medan det växer och delar sig till två, fyra eller åtta
celler. Vid ungefär detta stadium överförs embryot vanligtvis till kvinnans livmoder. Även om
överföringen i sig är en ganska enkel procedur, är det efter överföringen som sannolikheten för
att något skall gå fel är som störst. Av orsaker som man inte helt f'örstår är sannolikheten, även
hos de mest lyckosamma IVF-team, för att ett visst embryo som förts över till livmodern
implanteras och leder till en fortsatt graviditet alltid lägre än 20%, och oftast inte mer än 10%.
Sammanfattningsvis var det, innan IVF-tekniken infördes, sant för varje normalt mänskligt
embryo som man visste existerade att det med största sannolikhet skulle komma att utvecklas
till en person om det inte avsiktligt hindrades från det. Men IVF-tekniken leder till att det skapas
embryon som inte kan utvecklas till en person om inte någon avsiktlig mänsklig handling
(överföringen till livmodern) utförs och som även då, under de bästa omständigheter, med största
sannolikhet inte kommer att utvecklas till en person. Följden av allt detta är att IVF-tekniken
minskat skillnaden mellan vad som kan sägas om embryot, och vad som kan sägas om ägget och
spermien, när de fortfarande är skilda åt men betraktas som ett par. Innan vi hade IVF-tekniken
hade vade normalt mänskligt embryo som vi visste existerade mycket större chans att bli till ett
barn än vad ägg-och spermie hade innan befruktningen ägt rum. Med IVF-tekniken är
skillnaden i sannolikhet mycket mindre mellan att det skall utvecklas ett barn från ett 2-cells
embryo i en glasskål och att det skall utvecklas ett barn från ett ägg och lite sperma i en
glasskål.Betrakta följande inte alls osannolika scenario: På IVF-laboratoriet har man tagit ut ett ägg
fiån en kvinna. Ågget ligger i en skål på bänken. Spermier från hennes partner ligger i en skål
bredvid, färdig att blandas med den lösning som ägget ligger i. Då inträffar något olyckligt:
Kvinnan blöder från livmodern och kommer inte att kunna ta emot ett embryo förrän om minst en
månad. Det är därf'dr meningslöst att fortsätta behandlingen. En laboratorieassistent blir tillsagd
att kasta ägget och spermierna. Det gör hon genom att slå ut alltihop i vasken. Så långt är allt
gott och väl; men ett par timmar senare när laboratorieassistenten återvänder för att göra i
ordning inför nästa behandling upptäcker hon att det är stopp i vasken. Ägget och dess vätska är
där fortfarande. Hon skulle just rensa avloppet när hon kommer på att spermierna också hällts i
vasken. Det är fullt möjligt att ägget har befruktats! De som drar en skarp gräns mellan
ägget-och-spermien och embryot måste hävda att även om laboratorieassistenten hade rätt att
hälla ut ägget och spermiema i vasken skulle det nu vara fel att rensa avloppet. Detta är svårt att
acceptera. Potentialitet förefaller inte att vara ett allt-eller-inget begrepp; skillnaden mellan
ägget-och-spermien och embryot är en fråga om grader som hänger samman med sannolikheten
för att utvecklas till en person. Traditionella försvarare av embryots rätt till liv har varit
motvilliga till att inf'dra grader av potentialitet i debatten, för när väl ett sådant begrepp
accepterats tycks det omöjligt att förneka att det tidiga embryot är en mindre potentiell person
än det senare embryot eller fostret. Detta kan man lätt tro leder till slutsatsen att f'drbudet mot
att döda det tidiga embryot är mindre strängt än förbudet mot att döda det senare embryot eller
fostret. Trots detta har vissa som försvarar potentialitetsargumentet hänvisat till sannolikheter.
Bland -dessa finns den katolske teologen John Noonan:På samma sätt som livet självt är en fråga om sannolikheter, precis som det mesta moraliska
tänkande består i en värdering av sannolikheter, tycks det vara i överensstämmelse med
verklighetens struktur och moraliskt tänkande att grunda ett moraliskt omdöme på
befruktningens förändring av sannolikheterna ... Skulle argumentet vara annorlunda om bara ett
av tio avlade barn kom att födas? Naturligtvis skulle argumentet vara ett annat. Detta argument
hänvisar till de sannolikheter som faktiskt råder, och inte till nkm eller alla de tillstånd som man
kan föreställa sig ... Om en sädescell förstörs, förstör man en varelse som hade mindre än i chans
pä 200 miljoner att utvecklas till en tänkande varelse som besitter en genetisk kod, organ och
f'drmåga att känna smärta. Om ett foster förstörs, förstör man en varelse som redan besitter den
genetiska koden, organ och en förmåga att känna smärta, och som hade chans att
utvecklas vidare till ett spädbarn utanför hvmodem, ett spädbarn som i sinom tid skulle kunna
tänka.Den artikel som detta citat hämtats ifrån har haft ett stort inflytande på abortdiskussionen, men
utvecklingen av vår kunskap om fortplantningsprocessen har gjort Noonans position ohållbar.
Det första problemet är att Noonans uppskattningar av embryots överlevnad, även överlevnad i
livmodern, inte längre anses riktiga. Vid den tid då Noonan skrev sin artikel baserade sig
uppskattningarna av förlorade graviditeter på kliniska undersökningar av graviditeter sex till
åtta veckor efter befruktningen. Vid detta stadium är sannolikheten för att graviditeten skall
avbrytas på grund av spontan abort cirka 15%. Men nyligen gjorda tekniska framsteg, som
innebär att man kan upptäcka graviditeter tidigare, gör att vi nu har helt andra siffror. Om
graviditeten upptäcks innan implantationen (inom I4 dagar efter befruktningen) är sannolikheten
f'dr att den skall resultera i f'ddsel 25 till 30%. Efter implantationen ökar denna sannolikhet först
till 46 till 6o% och det är inte förrän i graviditetens sjätte vecka som sannolikheten för en födsel
ökar till 85 till 90%- Noonan hävdade att hans argument hänvisar till de sannolikheter som
faktiskt råder, och inte till några eller all de tillstånd som man kan föreställa sig. Men när vi väl
sätter in de faktiska sannolikheterna för embryon på olika stadier av deras utveckling att bli
personer, då ger inte Noonans argument längre något stöd åt uppfattningen att befruktningen är
den tidpunkt då embryot får en på ett betydelsefullt sätt ändrad moralisk status.Om vi skulle kräva 80% sannolikhet att utvecklas till ett spädbarn - den siffra
som Noonan själv nämner - skulle vi faktiskt behöva vänta till nästan sex veckor efter
befruktningen innan embryot skulle ha den betydelse som Noonan vill påstå att det har. På ett
ställe i sin argumentation nämner Noonan antalet spermier i en manlig ejakulation, och hävdar
att det bara finns en chans på 2oo.ooo.ooo att en spermie blir del av en levande varelse. Detta
fokus på spermien snarare än ägget är ett märkligt exempel på manschauvinism, men även om vi
låter det passera, ställer ny teknologi argumentet inför en annan svårighet. Nu finns det metoder
för att övervinna manlig infertilitet som orsakas av för få spermier. Ägget avlägsnas på samma sätt
som vid vanlig IVF-behandling, men i stället för att tillsätta en droppe sädesvätska till skålen
med ägget, plockar man upp en enskild spermie med hjälp av en fin nål och mikroinjicerar under
äggets yttersta skikt. Om vi jämför sannolikheten för ett embryo att utvecklas till person med
sannolikheten för att ägget, tillsammans med den enskilda spermie som plockats upp med nålen
och som skall mikroinjiceras i ägget, skall utvecklas till en person kommer vi inte att kunna
upptäcka någon skillnad. Betyder det att det skulle vara fel att avbryta behandlingen när man väl
plockat upp spermien? Noonans argument utifrån sannolikheter tycks antingen tvinga honom till
att omfatta detta orimliga påstående, eller att acceptera att vi får förstöra mänskliga embryon.
Denna teknik underminerar även Ramseys påstående om betydelsen av den unika genetiska
koden - det lilla grand information som "aldrig kommer att upprepas" och som är fastställd i
embryots fall men inte hos ägget och spermien. För här är även dessa fastställda innan
befruktningen. I detta avsnitt harjag försökt visa hur embryots speciella situation i laboratoriet
påverkar tillämpningen av de argument som diskuterats på andra ställen i detta kapitel om
embryots eller fostrets status. Jag har inte försökt att täcka in alla aspekter av IVF och
experiment på embryon. För att kunna göra det skulle man vara tvungen att undersöka fl'era
andra frågor, inklusive det lämpliga i att använda våra begränsade medicinska resurser på detta
område i en tid när världen har ett stort överbefolkningsproblem, och rädslan för att dessa nya
tekniker kommer att missbrukas för att skapa barn "på beställning" antingen enligt önskemål
från föräldrarna eller, ännu värre, en galen diktator. Det skulle föra oss långt utanför denna
boks huvudtema att behandla alla dessa viktiga men mycket olika frågeställningar.Emellertid
måste en annan aspekt avexperiment på embryon nämnas mycket kort:
Vilken roll spelar det par vars gameter embryot
utvecklas från? Feminister har spelat en betydelsefiffl roll när det gäller att påpeka hur känsliga
ett par kan vara för påtryckningar frän medicinsk personal om att donera ett embryo för
forskningssyfte. De kan ha en desperat önskan att få barn. IVF-teamet är deras sista hopp om
att nå detta mål. De vet att det finns många andra par som söker behandling. Allt detta betyder
att de antagligen är beredda att sträcka sig mycket långt för att tillfredsställa läkar-teamet. Kan
de verkligen fatta ett fritt val när de tfllfrågas om de vill donera ägg eller embryon? Detta tror
jag bara är möjligt om det är helt klart att deras svar inte på något sätt kommer att påverka
deras IVFbehandling. Överallt där experiment på embryon äger rum måste man utveckla
säkerhetsåtgärder och tillsynsmetoder som säkerställer att så alltid är fallet.Att användafostret Möjligheterna att använda mänskliga foster för medicinska syften har skapat
en annan kontroversiell fråga som är relaterad till abortproblematiken. Forskning som utförts på
foster har gett hopp om att man skall kunna bota mänga allvarliga sjukdomar genom att
transplantera cellvävnad eller celler från foster. jämfört med cellvävnad från vuxna tycks
fostervävnad ha en bättre tillväxt efter transplantation, och vara mindre benägen att stötas bort
av patienten. Det exempel som hittills fått den största publiciteten är Parkinsons sjukdom, men
fostervävnad har även föreslagits för behandling av Alzheimers sjukdom, Huntingtons syndrom
och diabetes. Fostervävnad har även använts för att rädda ett annat foster i ett fall där ett 30
veckor gammalt foster som befann sig i livmodern led av ett dödligt defekt immunsystem fick
fostervävnad frän aborterade foster. Har foster rättigheter eller intressen som kan kränkas eller
frustreras om man använder dem för dessa syften?jag har redan argumenterar f'ör att fostret
inte har någon rätt till, och strängt taget inte heller något intresse av liv. Men vi har i djurens fall
sett att det att en varelse inte har rätt till liv inte innebär att varelsen inte alls har några
rättigheter eller intressen. Om fostret har förmågan att känna smärta då har fostret, precis som
djur, ett intresse av att undvika smärta och detta intresse skall ges samma vikt som liknande
intressen hos vade annan varelse.Det är lätt att föreställa sig att man genom att hålla fostret vid
liv efter en abort för
att bevara fostervävnaden i bästa möjliga tillstånd kan komma att vålla smärta och lidande hos
ett foster som har f'dnnägan att känna smärta. Alltså måste vi återvända till en mer detaljerad
undersökning av en fråga som berördes tidigare i detta kapitel: När får fostret ett medvetande?
Lyckligtvis kan vi nu ge ett relativt exakt svar på denna fråga. Den del av hjärnan som
förknippas med smärtförnimmelsen, och mer generellt med medvetande överhuvudtaget, är
hjämbarken. Fram till graviditetens 18:e vecka har hjärnbarken inte utvecklats tillräckligt för att
synapsema skall kunna stä i förbindelse med varandra - det finns, med andra ord, ingenting som
mottar de signaler som ger upphov till smärtförnimmelsen hos en vuxen. Mellan 18:e och 25:e
veckan har fostrets hjärna nått ett stadium där det sker viss överföring mellan nerverna i de
delar som förknippas med medvetandet, men även då förefaller fostret befinna sig i ett
permanent sovande tillstånd, och kanske kan det därför inte heller känna smärta. Fostret börjar
"vakna" kring graviditetens 30:e vecka. Detta är naturligtvis långt efter det att fostret blivit
livsdugligt, och ett 'fostee som vid detta stadium levde och befann sig utanför livmodem skulle
vara ett förtidigt fött barn, och inte ett foster. För att den tveksamhet som råder skall komma
fostret till del vore det rimligt att anse den tidigaste tidpunkt då fostret kanske har f'örmåga att
förnimma någonting för den gräns där fostret bör skyddas. Därf'dr bör vi bortse fl-än de osäkra
beläggen om vakenhet, och välja som mer definitiv gräns den tidpunkt då hjärnan har den fysiska
förmågan att motta de signaler som är nödvändiga för förnimmelser. Detta innebär en gräns vid
graviditetens i8:e vecka. Före den tidpunkten finns det inget skäl att tro att fostret behöver
skyddas mot skadlig forskning, för fostret kan inte lida. Efter den tidpunkten behöver fostret
skyddas mot skador av samma skäl som icke-mänskliga djur med förmåga att förnimma - men
som saknar självmedvetande - behöver skyddas mot skador. Det finns emellertid ett förbehåll
som måste fogas till detta påstående. Även om fostret innan 18 veckor strängt taget kanske inte
kan skadas, skulle det framtida barnet, om fostret tilläts utvecklas till ett barn, kunna skadas
mycket allvarligt av ett experiment som ledde till att barnet föddes med ett, handikapp. Därf'ör
faller inte forskning som låter fostret överleva mer än i 8 veckor under den tillåtelse som
föreslogs i det förra stycket. I diskussioner av användning av fostervävnad nämns ofta risken för
.medhjälp' till de omoraliska handlingar som aborter utgör.De som försvarar användningen av fostervävnad går därför mycket långt för att
visa att användningen av fostervävnad kan hällas helt skild från beslutet att genomföra aborten,
och därför inte kan "legitimera" aborter. Numera har mänga länder av denna anledning tagit
fram, eller så håller de på att ta fram, lagar och riktlinjer för användning av fostervävnad från
provocerade aborter. Många av dessa lagar och riktlinjer bygger, implicit eller explicit, på
antagandet att det är viktigt att hålla beslutet om aborten skilt från användningen av
fostervävnaden för att inte användningen av fostervävnad skall bidra till ett ökat antal aborter.
Till exempel kan det finnas krav om att donationen skall vara helt anonym. Detta förhindrar att
en kvinna genomgår en abort för att donera vävnad som skulle kunna rädda livet på en släkting,
kanske ett av hennes existerande barn. Det kan hända att motivet till dessa krav är att skydda
kvinnan frän att pressas till att genomgå en abort.jag skall strax diskutera huruvida detta är ett
giltigt skäl för att kräva anonymitet. Här vill jag bara peka på att om det är förutsättningen att
aborter är omoraliska som utgör motivet till försöken att undvika varje form av "medhjälp"
mellan användningen av fostervävnaden och utförandet av aborten, eller att säkerställa att
användningen av fostervävnad inte bidrar till ett ökat antal aborter, så utgör de argument som
presenterats i detta kapitel skäl mot detta synsätt. Aborter är i sig själva moraliskt neutrala,
åtminstone så länge de utförs före 18:e veckan. Även senare aborter, som kanske innebär visst
lidande, skulle kunna rättfärdigas om resultatet skulle förhindra ett mycket större lidande genom
att man räddar livet på ett barn som lider av en störning i immunsystemet, eller botar en äldre
person som lider av Parkinsons eller Alzheimers sjukdom. Om kravet om att aborten hålls skild
från donationen av fostervävnad inte kan baseras på behovet av att skydda fostret, kan det
istället grundas på ett behov av att skydda föräldrarna och då särskilt kvinnan? Här måste man
betänka olika aspekter av att man håller de två handlingarna isär. Om den läkare som ger den
gravida kvinnan råd beträffande aborten och den läkare som ber om fostervävnad till en döende
patient är samma person, då är intressekonflikten tydlig och då tycks det finnas en verklig risk
för att läkaren inte kommer att kunna ge den gravida kvinnan opartiska råd. Så denna åtskillnad
är en viktig aspekt av skyddet för den gravida kvinnan. Men hur är det med uppfattningen att
den gravida kvinnan måste hållas åtskild från mottagaren bakom en slöja av anonymitet. Detta
hindrar henne naturligtvis från att genomgå en abort för att kunna ge vävnad till någon hon
känner. År detta en restriktion som kan rättfärdigas av hänsyn till hennes egna intressen?Utan ett sådant krav är det A ena sidan lätt att
föreställa sig situationer där en gravid kvinna befinner sig under stor press att abortera för att
kunna rädda livet på en döende Beting; eller där en kvinna som inte är gravid kan känna att hon
måste bli gravid och avbryta graviditeten så att hon kan tillhandahålla den fc>stervävnad som
behövs. Feminister kan säkert tycka att möjligheterna att ytterligare intensifiera
kvinnoförtrycket i ett samhälle som domineras av män utgör ett tillräckligt skäl för att f'drbjuda
att en viss på förhand känd person tilldelas fostervävnad. Trots detta är det argument som pekar
i den motsatta riktningen också starkt. Det är varken ovanligt eller orin-digt att föräldrar gör
stora uppofflingar för sina barn. Vi tillåter både män och kvinnor att de arbetar mänga timmar
med meningslöst fabriksarbete f'dr att kunna tjäna tillräckligt med pengar och tillförsäkra sina
barn en god utbildning. Detta antyder att stora uppoffringar för släktingar eller någon som står en
nära inte är fel i sig eller något som vi behöver förbjuda. I många länder tillåter vi dessutom
aborter av skäl som är långt mindre viktiga än att rädda ett liv. Detta visar att vi inte anser att
aborter är så fel (ur fostrets eller kvinnans synpunkt) att de bör förbjudas eller ens begränsas till
situationer där de är nödvändiga för att man skall kunna rädda liv. Om vi accepterar de
antaganden som ligger bakom båda dessa uppfattningar kan vi knappast kritisera en kvinna som
beslutar sig för att genomgå en abort för att kunna ge bort fostervävnad som kan rädda livet på
hennes barn. Det är inte säkert att alla kvinnor skulle vdja göra så, men de som vill kan mycket
väl fatta helt rationella och autonoma beslut. Det vore i högsta grad patemalistiskt om
lagstiftningen trädde in och sa att en läkare inte får lov att förverkliga sådana beslut. Utifrån
detta perspektiv förefaller det underligt när vissa feminister, som man förväntar skall försvara
kvinnornas rätt till autonomi, finns bland dem som anser att kvinnor behöver särskilda lagar som
skyddar dem mot resultaten av deras egna fria val. Det finns en stor tyngd i båda dessa
motstridiga argument, men vi bör fästa större vikt vid autonomi om det inte finns tydliga belägg
för att konsekvenserna av detta är mycket dåliga. jag känner inte till några sådana belägg.
Faktiskt misstänker jag att många av motiven (men absolut inte alla) till att förbjuda donationer
av fostervävnad till på förhand kända individer springer ur en önskan om att undvika fler aborter
och, i synnerhet, att undvika att kvinnor blir gravida för att kunna tillhandahålla fostervävnad. Av
de skäl som redan presenterats ser jag emellertid inte att det är fel i sig med fler aborter,
eller graviditeter som startas med syfte att tillhandahålla fostervävnad, så länge de kvinnor som är inblandade fritt väljer att göra det och aborterna
faktiskt bidrar till att man räddar andras liv.Om den huvudsakliga invändningen är att
kvinnornas handlingar kan vara flutntvingade och inte resultatet av deras egna fria val, löser
man inte problemet genom att förbjuda alla val att genomgå abort för att kunna ge bort
fostervävnad, utan snarare genom att inrätta procedurer som säkerställer att de som fattar dessa
beslut har valt att göra det av fri vilja och i ljuset av all tillgänglig relevant information. Nu
kommer kommersialismen att vädra morgonluft. Någon kommer att undra: Om kvinnor blir
gravida och avbryter sina graviditeter, inte för att rädda livet på någon av sina närstående, utan
för att få betalt för fostervävnaden? Antyder inte autonomiargumentet att även detta bör vara
upp till kvinnan att bestämma? Är det verkligen värre att bli gravid och avbryta graviditeten för
att få låt oss säga 10.000 dollar, än att tillbringa sex månader med att arbeta i en bullrig, smutsig
och farlig fabrik för samma belopp? Trots att jag är villig att underlätta användningen av
fostervävnad, är jag betydligt mer tveksam till att ansluta mig till den fria marknaden. Det är inte
f'dr att jag inte tror att kvinnor skulle kunna skydda sig mot marknadens exploatering;
egentligen förefaller det mig inte vara en värre form av exploatering än dem vi redan accepterar
vid mer vanliga former av anställningar. Det jag ogillar är tanken på en fri marknad för
fostervävnad för, som R. M. Titmuss hävdade för många år sedan beträffande blodbanker för
medicinska syften, när vi väljer mellan en socialpolitik som grundar sig på altruism och en som är
baserad på marknadskrafter väljer vi mellan två olika sorters samhällen. Av flera skäl kan det
vara bättre att det finns vissa ting som inte kan köpas för pengar; vissa situationer där vi måste
förlita oss på altruismen hos våra närmaste, eller till och med hos främmande personer i vårt
samhälle. Jag är anhängare av de försök som görs för att stå emot den smygande
kommersialiseringen av alla aspekter av våra liv, och därför är jag motståndare till en
kommersialisering av fostervävnad.Abort och spädbarnsdödande
Det återstår en viktig invändning mot det argument jag f'drt fram
som försvar för abort. Vi har redan sett att styrkan hos den konservativa uppfattningen ligger i
den svårighet liberalerna möter när de skall peka
ut en moraliskt väsentlig gräns mellan ett embryo och ett nyf'dtt barn. Den vanliga liberala
uppfattningen måste kunna peka ut någon sådan gräns f'dr i allmänhet hävdar liberalerna att det
är tillåtet att döda ett embryo eller ett foster, men inte ett barn. jag har argumenterar f'dr att livet
hos ett foster (och än mer tydligt hos ett embryo) inte är mer betydelsefidlt än livet hos ett
icke-mänskligt djur som befinner sig på en liknande grad av rationalitet, självmedvetande,
medvetenhet, förmåga att förnimma etc, och att inget foster har samma rätt till liv som en person
eftersom inget foster är en person. Nu måste det medges att dessa argument har samma giltighet
för det nyfödda barnet som för fostret. Ett veckogammalt barn är inte en rationell och
självmedveten varelse, och det finns många icke-mänskliga djur som är mer rationella,
självmedvetna, medvetna och som har en mer utvecklad förmåga att förnimma än ett barn som är
en vecka eller en månad gammalt. Om fostret inte har samma rätt till liv som en person, så
förefaller det inte som om det nyf'ödda barnet har det heller, och livet hos ett nyf6tt barn tycks
vara av mindre värde än livet hos en gris, en hund eller en schimpans. Även om min uppfattning
om värdet av livet hos ett foster kan accepteras av mänga, strider alltså följderna av denna
uppfattning mot det i stort sett obestridda antagandet att livet hos ett nyf6tt barn är lika heligt
som en vuxen människas liv. ja, vissa tycks anse att ett barns liv är mer värdefullt än en vuxen
människas liv. Makabra berättelser om tyska soldater som stack ner belgiska barn med bajonett
intog en central plats i den våg av tyskfientlig propaganda som f'öljde med Englands inträde i
första världskriget, och det tycktes vara underförstått att detta var grymmare än vad mord på
vuxna människor skulle vara. jag betraktar inte konflikten mellan den uppfattning jag hyser och
de allmänt accepterade åsikterna om livets helighet som ett skäl för att överge min egen
uppfattning. jag anser att dessa allmänt accepterade åsikter behöver ifrågasättas. Det är sant att
spädbarn appellerar till våra känslor eftersom de är små och hjälplösa, och utan tvekan är det så
att det finns goda evolutionära skäl till varför vi instinktivt bör vdja beskydda dem. Det är också
sant att spädbarn inte kan tillhöra de stridande i händelse av ett krig, och att dödandet av
spädbarn i krig är det absolut mest tydliga exemplet på dödande av civila, vilket är förbjudet
enligt internationella konventioner. Eftersom spädbarn är ofarliga och moraliskt of'6rmögna att
begå brott, saknar de som dödar dem i allmänhet de ursäkter som ofta kan ges för dödandet av
vuxna. Men inget av detta
visar att dödandet av ett spädbarn är lika förkastligt som dödandet av en (oskyldig) vuxen
människa. När vi reflekterar över dessa frågor bör vi bortse frän känslor som grundar sig på de
mänskliga spädbarnens litenhet, hjälplöshet och ibland - näpna utseende. Att anse att
spädbarnens liv är speciellt värdefiffla på grund av att de är små och söta är detsamma som att
anse att en sälunge med sin vita och mjuka päls förtjänar ett större skydd än en val, som saknar
dessa egenskaper. Inte heller kan det förhållandet att ett spädbarn som tillhör arten Homo
Sapiens är hjälplöst och oskyldigt vara ett skäl f'dr att föredra det framför ett lika hjälplöst och
oskyldigt foster som tillhör arten Homo Sapiens, eller framför laboratorie-råttor som är
"oskyldiga" i samma betydelse som det mänskliga spädbarnet och som, med hänsyn till
forskarnas makt över dem, är nästan lika hjälplösa. Om vi kan bortse från dessa emotionellt
gripande men egentligen irrelevanta aspekter av dödandet av ett spädbarn, ser vi att skälen för
att inte döda personer inte är giltiga för nyfödda spädbarn. Den klassiska utilitarismens indirekta
skäl kan inte tillämpas eftersom ingen som förstår vad det är som äger rum när ett spädbarn
dödas skulle kunna känna sig hotad av en policy som ger mindre skydd åt den nyf'ödda än den
vuxna människan. Bentham hade rätt på denna punkt när han beskrev spädbarnsdödande som
"av en natur som inte det minsta kan oroa ens den mest lättskrämda fantasi". När vi väl är gamla
nog att förstå policyn, då är vi för gamla för att kunna hotas av den. På ett liknande sätt går inte
heller det preferensutflitaristiska skälet för att respektera en persons liv att tillämpa på ett
nyfött barn. Ett nyfött barn kan inte betrakta sig själv som en varelse som antingen skulle
kunna ha en framtid eller ej, och alltså kan det inte väja fortsätta leva. Av samma skäl kan inte
ett nyfött barn ha någon rätt till liv, om en rätt till liv måste grunda sig på förmågan att kunna
vaja fortsätta leva, eller förmågan att se sig själv som ett kontinuerligt mentalt subjekt. Ett nyfött
barn är, slutligen, inte en autonom varelse som har förmågan att kunna välja, och alltså kan man
inte bryta mot principen om att respektera autonomin när man dödar det. I alla dessa avseenden
är det nyfödda bametjämstäflt med fostret, och alltså finns det färre skäl mot att döda såväl
spädbarn som foster än det finns mot att döda dem som har förmågan att kunna betrakta sig
själva som separata entiteter som existerar över tid. Det skulle, naturligtvis, vara svårt att säga
vid vilken ålder ett barn börjar betrakta sig själv som en separat entitet som existerar över tid.När vi talar med barn i två- till treårsåldern är det i allmänhet svårt att, få fram någon
sammanhängande uppfattning om döden, eller om medvetenheten av att någon - minst av alla barnet
självt - kan upphöra att existera. Barn skiljer sig utan tvekan åt med avseende på vid vilken
ålder de börjar förstå dessa ting, precis som de skiljer sig åt i många andra avseenden. Men det
förhållandet att det är svårt att dra en sådan gräns utgör inte ett skäl för att sätta gränsen vid
en uppenbart felaktig tidpunkt; lika lite som den omständigheten att det är utomordentligt svårt
att säga hur mycket hår en man måste ha förlorat innan vi kan kalla honom 'skallig' utgör ett
skäl för att säga att någon vars skalle är lika slät som en bdjardkula inte är skallig. Naturligtvis
bör vi fela på den säkra sidan när rättigheter står på spel. Det finns visst fog för att av juridiska
skäl låta lagstiftningen kring mord gälla omedelbart efter födseln, eftersom födseln år den enda
skarpa, tydliga och lättbegripliga gränsen. Eftersom detta är ett argument som gäller politik och
lagstiftning är det fullt förenligt med uppfattningen att dödandet av ett nyfött spädbarn utifrån
rent etiska skäl inte är jämförbart med dödandet av ett äldre barn eller en vuxen. Om man å
andra sidan drar sig till minnes Hares distinktion mellan den kritiska och den intuitiva nivån av
moraliskt tänkande skulle man kunna hävda att det etiska omdöme som vi nätt fram till endast är
giltigt på den kritiska nivån; i vårt vardagliga beslutsfattande bör vi handla som om ett spädbarn
har rätt till liv från födseln. I det nästa kapitlet skall vi emellertid diskutera en annan möjlighet:
Det borde åtminstone finnas några situationer där en full juridisk rätt till liv inte träder i kraft vid
födseln utan först en kort tid där efter - kanske en månad. Detta skulle även ge oss den väl
tilltagna säkerhetsmarginal som nämndes ovan.Om dessa slutsatser tycks allt för chockerande
för att kunna tas på allvar kan det vara värt att komma ihåg att vårt nuvarande absoluta skydd
av spädbarnens liv är en speciellt judisk-kristen attityd, snarare än en universell moralisk
värdering. Spädbarnsdödande har praktiserats i flera samhällen, från Tahiti till Grönland och i
olika kulturer från de australiensiska urinvänarnas nomadiska kultur till de mer sofistikerade
stadsbefolkningama i antikens Grekland och mandarinemas Kina. I vissa av dessa samhällen var
spädbarnsdödande inte bara tillåtet, utan i somliga fall ansågs det vara en moralisk skyldighet.
Det ansågs ofta vara fel att inte döda ett deformerat eller sjukligt spädbarn, och
spädbarnsdödande var antagligen den första, och i vissa samhällen den enda, formen av
befolkningskontroll.Vi kanske tycker att vi är mer 'civiliserade" än dessa "primitiva' folk. Men det är inte så lätt att
känna sig övertygad om att vi är mer civiliserade än de mest framstående grekiska eller
romerska moralisterna. Det var inte bara spartanerna som satte ut spädbarn på bergssluttningar:
såväl Platon som Aristoteles rekommenderade att staten skulle beordra att deformerade
spädbarn dödades. Romare som Seneca, vars känsliga moraliska sinne för den moderna läsaren
(eller åtminstone för mig) framstår som överlägset de tidiga eller medeltida kristna tankarnas,
ansåg också att spädbamsdödande var den naturliga och humana lösningen på det problem som
sjuka och deformerade spädbarn utgjorde. Förändringen i västerlandets attityder till
spädbamsdödande efter romartiden är, liksom doktrinen om människolivets helighet som de
utgör en beståndsdel av, en produkt av kristendomen. Kanske är det nu möjligt att fundera över
dessa frågor utan att förutsätta det kristna moralsystem som så länge hindrat varje
grundläggande omvärdering. Inget av detta är avsett att antyda att en person som går omkring
och slumpmässigt dödar spädbarn är moraliskt likställd med en kvinna som gör abort. Vi bör
givetvis ställa höga krav på vilket spädbarnsdödande som skall tillåtas, men dessa krav stammar
mer från spädbarnsdödandets effekter på andra än frän det intrinsikalt felaktiga i att döda ett
spädbarn. Uppenbarligen innebär dödandet av ett spädbarn, i de flesta fall, en stor förlust för de
som älskar och vårdar det. Vår jämförelse mellan abort och spädbarnsdödande väcktes av
invändningen att min uppfattning om abort även rättfärdigar spädbarnsdödande. Jag har gått med
på denna anklagelse - utan att anse att detta medgivande är förödande för min uppfattning om
abort - i så måtto att det intrinsikalt felaktiga i att döda fostret i graviditetens slutskede och det
intrinsikalt felaktiga i att döda det nyfödda barnet inte är moraliskt olika. Men i fall där abort är
aktuellt antar vi att de som påverkas mest - de möjliga Föräldrarna eller ätminstone den möjliga
modern - vill att aborten utförs. Spädbarnsdödande kan alltså jämställas med abort när de som
står barnet närmast inte vill att det skall leva. Eftersom ett spädbarn kan adopteras av andra på
ett sätt som inte är möjligt med ett foster som ännu inte är livsdugligt, kommer sådana fall att
vara sällsynta. (Några av dessa fall kommer att diskuteras i det följande kapitlet.) Att döda ett
spädbarn vars föräldrar inte vill att det skall dö är, naturligtvis, en helt annan sak.
Sänd din essä till: humlebo@iname.com