Epistel #7 - Fram med basfiolen
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Som synes vara en elegi, skriven vid Ulla Winblads säng, sent om aftonen

		Fram med basfiolen, knäpp och skruva,
V:cllo:		--- skjut skruven in;
		pip och kuttra som en turturduva
V:cllo:		--- för makan sin;
		Släng din peruk och bulta din hjässa,
		bliv ej svartsjuk, blödig och rädd;
		lät mina ögon tårar pressa
		uppå Ulla Winblads bädd.

		Fader Berg, gutår, mitt bröst mig klämmer;
V:cllo:		--- mitt hjärta känn,
		hur det klappar vid var ton du stämmer,
V:cllo:		--- och svider sen.
		När jag ser dig, så tänk att jag finner
		kyla, svalka, ro i mitt bröst,
		ty med ditt glas du mig påminner,
		att mot kärlek finnes tröst.

		Men mitt öga ser som i en dimma
V:cllo:		--- just Fröjas grav;
		en paulun, kring vilken lampor glimma.
V:cllo:		--- Drag skorna av;
		helga det rum, där skönheten kastar
		sina liljor döden till rov.
		Du, min vestal, till målet hastar,
		och min själ är i behov.

		Si den vita barmen hurhan flämtar.
V:cllo:		--- Knäpp litet grand!
		Si hur hon sin myrtenkrona hämtar
V:cllo:		--- utav min hand.
		Si hennes ögon trotsa just döden
		med sin klarhet, styrka och färg.
		Hör hennes sång om jungfrurs öden;
		hör du, hör du, fader Berg?

		Si nu kött och blod i skönsta prydnad
V:cllo:		--- förklara sig.
		Mina känslor från förnuftets lydnad
V:cllo:		--- nu draga mig,
		draga mig dit, just dit där du ligger.
		Än får du ej lida utav;
		nu ska du dö, min nymf! - Jag tigger:
		kvickna åter i din grav!