EPISTEL #24
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Till kära mor på Bruna Dörren

Kära syster,
mig nu lyster
med dig tala förr'n jag dör. ://:
Dubbelt öl ger gott humör;
enkelt öl jag aldrig smakar;
brännvins ångst mitt hjärta skakar,
och jag står vid gravens brädd
som en Bacchi hjälte klädd,
men föraktad och försmädd, 
för min egen skugga rädd.
Kära syster,
mig nu lyster
att få taga mig en sup;
sen gå i mitt mörka djup.
Uret pickar,
Charon skickar 
slup.
Tag mig den och den,
kära mor, jag hickar;
Bacchi safter fröjda mig än.

Usla tider!
Vad det lider,
bara kursen nederslås, ://:
bättre köp på brännvin fås;
men då lever jag ej mera,
andra hjältar då hovera. 
Kan ni tro, då, kära mor,
jag skull' få en sup så stor,
jag skull' supa, om ni tror,
liksom Runius, Lucidor.
Usla tider!
Vad det lider,
mitt benrangel faller ner,
men min mun åt glaset ler.
Supar flera!
Ge mig mera,
mer!
Bacchus, ingen ann,
skall mig balsamera
som en stor namnkunniger man.

Systrar, hören!
När i rören
uppå krogen glas och stop, ://:
drick min skål då allihop,
sjung om kärlek, vin och lycka,
om de kval en törstig trycka
och om hur en rusig man
paradiset vinna kan,
om den eld i blodet rann,
när han första druvan fann.
Systrar hören:
Bruna Dören
stäng för allting väl igen;
lät min hamn få bulta sen.
Inte droppen!
Hålt, lät opp'en!
Men jag måst' gå; farväl
båd', med själ och kroppen! 
Hit en sup, jag törstar ihjäl.