EPISTEL #34 - Ack, vad för en usel koja
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Till Movitz, när elden var lös i hans kvarter uti Kolmätargränden

Ack, vad för en usel koja!
Spräckta rutor, brutna lås! 
Tuppen gal en sträv hoboja; 
trumman hörs i gränden slås.
Wer da! Wer da! Larm på gatan.
Jeppe, blås i tornet, blås!
Som en gås
kacklar den satan.
Klockan klämtar, vatten fås.

Niklas torn som röda gulle' 
blänker i den mörka natt;
i en hövålm på en skulle 
slåss två kärngar om en tratt;
ur en sönderslagen ruta tittar fram en gulbrun katt;
straxt besatt 
hundarna tjuta; 
larm och buller, gråt och skratt.

Pumpen gnäller, skorsten sprakar, 
hästen gnäggar vid sin töm, 
jorden gungar, sprutan brakar, 
böljan susar i Norrström.
Manskap, sväng i divisioner, 
skyllra, marsch och flaskan töm, 
stjäl och göm, 
marsch i plutoner, 
stör de skönas midnattsdröm!

Skådom nu Kolmätargränden, 
smal och smutsig, full med grus;
rådstutaket syns vid änden, 
sen blott krog och jungfruhus.
Ur ett bugnat fönstergaller 
syns en nymf med skinnkarpus;
straxt burdus 
slagsmål och skvaller, 
nakna hjässar, tomma krus.

Mot en vägg med skalmar tryckta 
står en kärra full med drank;
i en sönderslagen lykta 
ryker en utbrunnen dank, 
och i rännsten på sitt öra 
vilar en gesäll så pank. 
Kors vad stank!
Vad ska vi göra?
Vräk den saten mot ett plank!

Kors, bland dessa Sodoms murar 
är det svårt att hitta rätt;
mörka valv och heta skurar 
brylla ögat på allt sätt. 
Här bor Movitz. Kors, vad buller!
Brandsignal och bajonett, 
menuett, 
tjuvar, patruller, 
jungfruröster, klarinett!

Där hans port, där skylten hänger. 
Skål, min bror, av hjärtans grund.
Löjet sig så milt framtränger 
ur en gul och bleknad mund.
Gubben Movitz ler och nickar, 
men från Charons mörka sund 
dödens blund 
i dina blickar 
bådar snart din sista stund.

Skratta, Movitz, bliv ej sjuker;
märk, bland pikar och gevär, 
Themis' mantlar och peruker 
syns i rännsten här och där;
guldgalon i röda flamman 
bjuder lydnad och besvär.
Drick, förtär, 
klingom tillsamman, 
en bit tuggbuss åt dig skär!

Vräk på nacken basfiolen;
eld i skruven röd och varm.
Tag den stora läderstolen;
akta dyna, fot och karm!
Flöjten, lyran och bassongen, 
häng dem frammanför din barm!
Lustigt larm!
Glöm ej hovtången;
stick valthornet på din arm!

En Aeneas lik vid Troja 
Movitz utur porten går. 
klarinett, fiol, hoboja, 
allt i ljusan låga står. 
Elden fladdrar i peruken, 
sprutan han i nacken får;
slangen sIår 
Movitz på buken;
vatten sköljer ben och lår.

Jordens gudar, all er lycka 
är ett stoft, ett glittergrus;
fattigdomen vid sin krycka 
lämnar lätt sitt trånga hus;
Movitz går till nästa krogen, 
borgar där förnöjd ett krus, 
tar ett rus, 
tapper och trogen, 
somnar vid ett sexörsljus.