EPISTEL #36 - Vår Ulla låg i sängen och sov Carl Michael Bellman (1740 - 1795) Rörande Ulla Winblads flykt Vår Ulla låg i sängen och sov med handen under öra, och ingen mer än krögarn fick lov på nyckelhålet röra. Utanför på krogen, bror, var det så tyst som om natten; intet öl fanns, om du tror, nej, knappt en droppa vatten. Tyst på tå så nöjd och kvick kring sängen gubben vandra, tog på täcket, log och gick, och viska vid de andra. Ulla snarka, frös och sparka, täcket över huvud drog; kröp inunder med ett dunder vände sig och log. Regnbågen vid en glimmande skur på fönsterrutan glittra; i taket på sin pinne i bur ren krögarns hämpling kvittra. Vid sefirens ljuva fläkt fönsterna darra på haken. Ulla blev ur sömnen väckt, men kunde knappt bli vaken. Av och an hon kasta sig och svängde kring med armen; gret i sömnen bitterlig och klöste sig i barmen. Än hon skratta, än hon fatta i sängstolpen och i stoln, tog fram skona och på rona knäppte underkjoln. För spegeln UIla stänkte sin barm med vin och rosenvatten; sen knöts ett pärlband kring hennes arm, och flor kring schäferhatten. Liksom när på Pafos' ö kärleksgudinnan uppvaknar, allting tycks i vällust dö och sorgen blott man saknar; likså krögarn mer och mer av ångst och vällust stamma, då vår Ulla satt sig ner att sina lockar kamma. Folk och näring och förtäring glömde gubben i sitt kval, debitorer, kreditorer, majshus och fiskal. Kring Ullas hjässa pudrad och grann nu flögo trenne gracer; cytheren sjöng och kärleken brann bland lockar, flor och gazer. En sefir mot spegeln flög fram med en örslev och spada, och en ann sin vällukt smög i lockar och pomada; med en tång en cupidon i spisen satt och flåsa, brydd en ann i vredgad ton, hölI på ett eldkol blåsa. Lekar, löjen, kval och nöjen skifta präktigt om varann; krögarn blunda, mer han grunda, mer hans hjärta brann. En änglahy, en leende mund, ett blottat bröst av våda, ack, himmel, ack, var timma och stund nytt paradis bebåda. Men av all naturens prakt, hjärtat till vällust och plåga, röjde mest sin ljuva makt två ögons vackra låga. Såg hon upp, förtjustes allt, och blunda hon med öga, rördes blodet varmt och kallt med suckar till det höga. Maken tunga till att sjunga och en röst så skär och klar, och så böjlig finns omöjlig; det sad' krögarfar Nej, aldrig såg man krögarn så fatt, så kär, en peine, och nyter; kring Ullas ben på stoln, där hon satt, han strumpebandet knyter; drog på skon och av och an smorde med borsten på lädret. När hon gäspa, gäspa han med näsan högt i vädret. Hennes hals en rutig duk av brandgult silke höljde, och dess barm så vit och mjuk de yra lustar döljde. Håret hängde och sig slängde uti mörka bucklor fritt; tröjan spänder i små ränder skifta rött och vitt. Vår Ulla tog sin ljusblå salopp, med pontac överslagen, sprang in i krogen, fyllde en kopp med fin likör för magen. Sockerskorpan till sin sup såg man den sköna nu bryta; Astrild brann i glasets djup och Bacchus på dess yta. Nu fick aIlt en ny natur, ny frihet, lust och lycka, från en rik med silverur till tiggarn vid sin krycka. Ullas miner, öl och viner ge en gudafröjd. Gutår! Slikt härbärge ej i Sverige fås på många år. Men himmel, ack, hur bytes allt om! Bäst Ulla ömsa stubbar, i dörrn på tröskeln, gissa vem kom, jo, fyra halta gubbar. en med värja, sned och vind, och med en tågstump den andra, och den tredje, som var blind, tog nymfen bort och vandra. Himmel, ack, vad larm och skrik! Vår Ullas rop mig sårar; varje gäst satt blek som lik, och krögarn fällde tårar. Kvar på bänken framom skänken, där står UIlas brännvinsglas, tomt och spruckit och utdruckit. Så slöts vårt kalas. Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt din sköna bild att måla; nu går du bort, sen länge du blänkt och fått min duk bestråla. Men kring Fröjas fria fält sjunges ditt lov vid cymbaler, liksom Vestas Iov så gällt sjungs av de små vestaler. Hölj dig med ditt vita dok, spinn kamull på din slända; spinn och sjung och läs din bok; din sol kan återvända. Tiden lider, dagen skrider; tro att lätt från skrubb och ris Astrilds vingar snart dig svingar i sitt paradis.