Epistel #42 - Ren calad jag spår och tror
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Rörande kortspelet på Klubben


Ren calad jag spår och tror, 
förhand har du, Mollberg bror, 
knäpp av ljusen, du skall fria, 
	ropa tria, 
	kära bror! 
Klöver äss, gutår, bekänn; 
tuan, trian; skål, min vän! 
Kungen högst, för högsta ordet; 
	trumf i bordet! 
	Såg du den?
Sötaste mor Wingmark, mor Wingmark, stick 
	över, 
mera klöver, mera klöver, 
	mera klöver än! 

Ulla klädd i grått och grönt 
med sin livrock lyser skönt, 
halsen med ett pärlband randas, 
	bröstet andas 
	vitt och skönt. 
Hur står spelet ? Spela du; 
ruter fyra, klöver sju, 
kungen, damen, femman, sexan; 
	tvi den häxan 
	hjärter fru! 
Gråt intet, bror Mollberg, vad hjälper du tjuter? 
	Mera ruter, mera ruter! 
		Vem skall blanda nu? 

Spader knekt, nå det var bra; 
bums den ville Ulla ha; 
ässet föll ej, det var felet; 
	lät si spelet, 
	vad vi ha. 
Nej, stor tack, förlåt jag ber; 
skål! Lät ässet falla ner! 
Minns i förrgår vad calader! 
	Mera spader, 
	spader mer; 
ruter, mera ruter, lät hjärterna damma! 
	Stramma! Stramma! Stramma! Stramma! 
		Syster Ulla ger.

Lilla Ullas vackra hand, 
när den skymtar fram ibland, 
båda korten lust och löjen; 
	Fröjas nöjen 
	känns ibland. 
Se hur småögd Ulla ler, 
hur hon sitter och ser ner, 
och på fingret se juvelen 
	mellan spelen 
	strålar ger. 
Ropa! Vem skall ropa? Jo, Movitz, släpp stopet! 
	Gissa ropet, gissa ropet: 
		ruter tre, jag ber. 

Men mitt herrskap, titta ut, 
öppna fönstret en minut! 
Vinterns skärpa tycks bortrinna 
	och försvinna 
	var minut. 
Nå, mor Wingmark, se hur täckt 
stjärnan tindrar i sin fläkt! 
Si hur mån' på himlen lyser, 
	vattnet fryser 
	vilt och fräckt. 
Svep om dig saloppen! Ack, dog du, min Ulla, 
	tårefulla, tårefulla 
		stod då all vår släkt.
Si vad slädar syns på sjön, 
som vid bjällrors klang och dön 
trotsa böljan, tills hon bister 
	sönderbrister 
	med ett dön. 
Si den hästens varma länd 
för den gyllne slädan spänd, 
hur han mod i språnget hämtar, 
	hur han flämtar, 
	dyr och känd. 
Hej, titta åt skogen, si bönderna åka, 
	le och språka, le och språka, 
		hålla pipan tänd. 

Se den gula kampen brydd, 
med de ljusblå tofsar prydd; 
minsta sats kan ögat gläda, 
	ingen släda 
	är så prydd. 
Wingmarks fåle löper kapp 
som en ren framför en lapp; 
klang, det klingar uti isen, 
	han surprisen 
	undanslapp. 
Pojken där på skridskor han klingar i viken, 
	djärv, nyfiken, djärv, nyfiken 
		efter några rapp. 

Än den hingsten i fullt sträck, 
hur han löper ung och täck, 
brun och vit med svarta fläckar, 
	ibland skäckar 
	rar och täck. 
Men den vita gångarn där, 
som de gröna seldon bär, 
märk, hur snällt han går i dansen, 
	fläktar svansen, 
	stolt och tvär.
Hör, långt ut på sjön åkarn slåss och kör sönder; 
	full bland bönder, full bland bönder, 
		åkarn fullast är. 

Vargar tjuta överallt, 
ren det snögar och blir kallt; 
stäng till fönstren, tänd på brasan, 
	som i Kasan 
	är det kallt. 
Märk, hur skogens toppar små 
luta sig helt silvergrå, 
bygdens fält och blomstersängar, 
	berg och ängar 
	gömmas må. 
Mollberg, ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser! 
	Ack jag ryser, ack jag ryser 
		och kan intet gå. 

Lyss åt luckan hur det yr, 
hur det smattrar, sprids och flyr. 
Eol stormar, luften tjocknar, 
	stjärnan slocknar, 
	månen flyr. 
Därför i så lustigt lag, 
och på en så kulen dag, 
lät oss Bacchi safter prisa 
	med en visa; 
	glasen tag! 
Kling klang för min flicka, så trogen i nöden, 
	in i döden, in i döden! 
		Vem skall blanda? Jag.