EPISTEL #44 - Movitz helt allena
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Över Bredströmskans och Mouitz' melankoli

Movitz helt allena 
på Tre Liljor satt en gång; 
harpan mellan bena 
glimmar bred och lång. 					Fin.
Roligt se var sena 
och vart finger i fullt språng 
över harpan skena 
under klang och sång.
Harpan var förgylld och grön, 
prydd med myrten, tusenskön, 
med en cherubim utmålad, 
prålad, 
utav Hoffbros vackra rön.				D.C.

Harpans klara läten 
rör till andakt var person 
ifrån herdars säten 
upp till gudars tron.					Fin.
Världen blir förgäten, 
hjärtat blöder vid var ton, 
själva änglafjäten 
känns i själn, och hon gav 
nu Movitz dubbel prakt, 
när han söng mot avgrunds makt, 
slog ackorder efter noten, 
foten 
hördes inte stampa takt.				D.C.

I sitt stoft med tårar 
Movitz ligger lik; må gjort! 
Vem dess hjärta sårar 
i min sång blir sport.					Fin.
Kör i Bacchi fårar 
upp till Fröjas myrtenport, 
när du dig utkorar 
någon brud så fort;
drick ej mera än du tål, 
tänk på dina göromål, 
på din Chloris, där hon ligger 
pigger, 
visar dig sin blomsterskål.				D.C.

Movitz ville blänka 
uppå Astrilds vädjoban, 
råkte på en änka 
välförsökt och van.					Fin.
Lat och full, kantänka, 
låg där Movitz hela dan, 
honom lyfta, sänka 
måste ske med kran.
När han nu, förstå mig väl, 
skulle eldas i sin själ, 
somna han mot väggen krumpen, 
trumpen, 
som en gammal Bacchi träl.				D.C.

Bröder, om er lyster 
till att veta vem hon var, 
så är hon en syster 					Fin.
till bror Bredströms far;
eljest blek och tyster, 
sävlig uti tal och svar, 
men förträffligt yster 
när hon bröllop har. 
Saken blev nu slutligt den:
Movitz gav hon djävulen;
därför han vid harpan åter 
gråter, 
spelar psalmen om igen.					D.C.