Epistel #46 - Undan ur vägen, ge rum för kurirn 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

Huru Mollberg skall bjuda på begravning efter mutter
på krogen Wismar, och om hans avfärd ifrån stärbhuset


Undan ur vägen, ge rum för kurirn, gå ur vägen 
	för Mollberg utan stryk och tvång! 
Pitsch! Hör han smäller med piskan; allons! 
Sitter rak i sadeln som en stång. 
Rocken uppfästad, på hatten kordong, 
med pistoler i bältet och en stor bassong. 
Pitsch! Hör han smäller i flygande språng, 
och med hatten viftar än en gång. 
	Tyst, nu i ring 
	runt ikring han 
galopperar i harmen; 
	än guppar han 
	av och an 
helt lik en rusig man. 
Mollberg, märk, har flor om armen 
och uti pistolerna flor; 
bröstbuketten, märk, i barmen 
gjord av buxbom, bror! 
Se hur han tar upp sin lista, 
hör hur han nu läser käckt: 
Primo vin, secundo kista, 
tertio tags konfekt. 

Undan ur vägen! Adjö och allons! Vänta, 
	Mollberg, håll tygeln, stanna lite där! 
Pitsch! Hör han smäller och hojtar och svär. 
Kan du vänta, Mollberg, jag begär. 
Riddar Sankt Göran, vad är din affär? 
Vill du spänna på draken? Säg mig vad det är. 
Pitsch! Till begravning jag bjuder, mon frère, 
klockan sex i afton ungefär. 
	Vet du ej, bror, 
	krögarmor 
på Wismar dog klockan fyra. 
	Jag är befallt 
	överallt 
att rida; hej gevalt! 
Mollberg skall allting bestyra, 
köpa struvor, skaffa musik, 
tigga svepning, lampor hyra 
och gå framför lik, 
skölja glas och stå vid disken. 
Lät se listan; ingen nöd: 
Quarto pontac, quinto fisken, 
sexto saffransbröd. 

Undan för tusen! Det pinglar och slår i klockstapeln 
	vid Olof; karln är borta ren. 
Pitsch! Hör han smäller med piskan i sten 
och ger sporren med sitt högra ben. 
Men mina tårar, mitt hjärta till men, 
börja tillra; här står jag arma nu allen. 
Mutter på Wismar är stelnad och klen, 
nu med änglar delar hon sitt sken. 
	Sådan madam 
	ta mig fram, 
som nånsin borgar så mycke; 
	nu är hon kall 
	som kristall, 
mitt bröst dess fotapall. 
Hennes fägring vann mitt tycke, 
när hon satt vid krogdörn ibland 
med bindmössa, krusat stycke, 
och ett glas i hand. 
Hennes ögon jag berömmer, 
men dess vita barm, hi hi, 
gör att jag allt skönt fördömer, 
och vill ensam bli.