EPISTEL #54 - Aldrig en Iris
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Vid korporal Bomans grav på St. Katrina kyrkogård

Aldrig en Iris på dessa bleka fält 
minsta blomma plockat 
till vällukt i sin herdes tält, 
och dessa lövträn vid dagens ljusa rand 
aldrig fågeln lockat 
till Floras fest från Mälarns strand;
aldrig hördes lärkan nånsin spela 
för att turturduvans kval fördela, 
som i ro ://: 
mitt bland dödens pilar byggt sitt bo.

Kring denna rymden vad kval och sorglig syn!
Svarta kors och gravar 
fördunkla templets topp i skyn;
än på en planka, än på en marmorsten 
kringlor, hjul och glavar 
bepryda våra fäders ben. 
Trädens glesa stammar sorgligt hasta 
att de gula löven kring sig kasta; 
minsta blad ://:
döljer i sitt skygd en vilostad.

Templet det vilar uppå en sandig mo;
inom gyllne galler 
förnäma skuggor sammanbo.
Hjärtat till rysning och örat till en harm 
ned från Jofur faller 
ett tordöns brak vid klockors larm.
I det djup cyklopen viggen svavlar 
har han en gång störtat templets gavlar; 
nu dess prakt ://:
morgonrodnans avbild sammanbragt.

Blunda och sucka, vrid dina händer hop!
Här står Bomans kista 
bland gråterskor med glas och stop;
hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig 
och vill liksom brista 
i tårars överflöd för dig, 
hon är änka till den tappre bussen, 
men de andra äro, hela skjussen, 
månglerskor, ://: 
hemma båd' på Söder och på Norr.

Kom, lät oss sjunga var en sin sorgepsalm!
Movitz, om du orkar, 
förskingra hjärtats ångst och kvalm;
knäpp på din harpa fdr denna Bomans mor, 
som sitt öga torkar 
och dammar sina svarta skor. 
Nej, stick upp buteljen; bjud vår kvinna!
Skål, madam! Ödmjuka tjänarinna!
Slå i mer! ://:
Ack, min Boman, jag dig aldrig ser.

Tack du min Boman, tack för varenda dag, 
båd' då du mig klappa 
och då du svor med hugg och slag! 
Nå, denna hatten min solhatt bliva skall;
denna gardeskappa 
blir min mantilj i alla fall.
Bomans änka, håll nu opp att gråta!
Lät nu Movitz ljuva harpa låta!
Glöm ditt kval, ://:
i en fållbänk välj en ny korpral!