Epistel #55 - Så ser han ut mitt bland de strålar 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

Rörande Mollbergs kägelspel hos Faggens vid 
Hammarby tull en sommarafton 1773 


Så ser han ut mitt bland de strålar 
solen sprider i sin nedergång; 
	duven och lång, 
	håret med nålar 
bär en hatt båd' trind och trång, 
	som med kordong 
	glimmar och prålar 
mellan klotets mörka språng. 

Rocken är blå, uppslagen vita, 
halsen bär svart bindel utav taft; 
	fåfängt med kraft 
	skjortan frånslita, 
den är bykt i Bacchi saft; 
	slå vad, han haft 
	kimrök och krita 
till mustasch odl stövelskaft. 

Stundom hans bild skyms av de ekar, 
som på gåln kring kägelbanan stå; 
	stängd i en vrå 
	står han och pekar 
mitt bland dem som käglor slå, 
	stiger på tå, 
	grälar och nekar 
att i slaget ramla två. 

Pipan i mun, slanten vid foten, 
hatten bakfram. Mollberg, du har rätt! 
	Vik din manschett, 
	vältra fram kloten, 
sedan maka käglorna tätt! 
	Klotet gick rätt; 
	skål hela roten, 
som nu svärmar på vår slätt 

Vädret är lugnt, skyarna simma, 
blixt och norrsken lysa vattnets plan; 
	slott och altan 
	börja att glimma, 
mån försilvrar kägelban. 
	Stäm din dulcian, 
	gyckla en timma 
för Diana, Mars och Pan! 

Kring dessa plank, grindar och murar 
Eko suckar vid din sång och tal; 
	var näktergal 
	tystnar och lurar 
på din flöjt med ömma kval; 
	vid din cymbal 
	kvigor och tjurar 
para sig i äng och dal. 

Mollberg, gutår! Hör näktergalen 
långt kring Nacka, lyss åt Hammarby! 
	Än högt i sky, 
	än ner i dalen 
trotsar han ditt kval och gny; 
	sången är ny, 
	sjung vid pokalen 
Floras lov med brusig hy! 

Under vår ek tänd nu din pipa; 
gräla fritt i spelet kring envar! 
	Röken så klar 
	ur din mungipa 
bort i ljusa virvlar far. 
	Men bäst min karl 
	flaskan vill gripa, 
sig ett slagregn sammandrar. 

Under ett skjul bröderna krypa 
mellan flaskor och utbrända ljus; 
	hatt och karpus 
	glänsa och drypa, 
klotet göms i slask och grus; 
	ur en kardus 
	somliga nypa, 
andra slåss om tomma krus. 

Men bäst ett moln sprider sin väta, 
syns regnbågen med ett gyllne prål; 
	strax nya mål 
	brödren utmäta 
under blixt av blanka stål. 
	Tolv kring en bål 
	skratta och träta, 
och två kyssas vid en skål. 

Skål! Det var bom, Mollberg slog åtta, 
bom för Wingmark, ta mig den och den! 
	Två föll igen; 
	kom ska vi lotta, 
udda om två halvstop än! 
	Bom, kära vän! 
	När du vill måtta, 
ögat blott på hörnan spänn! 

Hur sa? Va ba? Föll inte båda? 
Hörnan föll, fem supar håller jag; 
	bom i vart slag, 
	bom utav våda; 
ölet gör var sena svag. 
	Klang i vårt lag! 
	Bacchus skall råda. 
Mollberg, sjung till ljusan dag! 
Flickornas skål, milda och tvära! 
Skål för den som ingen maka fått! 
	Om de förmått 
	oss att besvära; 
skål för dem! Det gjorde gott! 
	Slutom vår pott! 
	Bacchus till ära 
vi ha krans kring hjässan fått.