Epistel #70 - Movitz, vik mössan högt över öra 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

Om något som passerade i artillerilägret anno 1773 


Movitz, vik mössan högt över öra, 
	glänta på ditt vita tält! 
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra, 
	ditt korpralskap ren sig ställt. 
Aftonrodnan sprider ren sin flamma, 
	vägarna damma, 
	posterna glamma, 
	krögarne stamma 
		redan; 
krigssignalen längsen smällt. 

Tältet insveps i mörker och dimma 
	av kanoners eld och damm; 
stolt inom röken skyllrande glimma 
	mörkblå leder fältet fram; 
än av trummans virvlar nejden gungar, 
	än elden ljungar, 
	än kulan slungar, 
	än Fröjas ungar 
		- haja! - 
skala bergen kring som lamm. 

Bussarna stoja, hör du ej skriket 
	av en svärm i svett och harm, 
som där kring mörsarn trängas i diket 
	och upplyfta arm mot arm? 
Se på deras ögon, morska, tända, 
	hur de stå spända! 
	Uff, när de vända 
	mörsarn på ända, 
		Movitz, 
viner kulan blank och varm. 

Klang! Vakna, Movitz, cheferna ropa 
	framför bataljonerna; 
fyrkanten redan drages tillhopa, 
	och ren lyftas hattarna. 
Korum in i skogens kamrar skallar; 
	ekar och tallar, 
	diken och vallar, 
	allt återskallar 
		eko. 
Vakna, Movitz! Klang! Hurra! 

Vakna! Se soln i molnena skrider, 
	luften svalnar mer och mer; 
koxa ditåt där vägen sig vrider, 
	där du hjulen damma ser. 
se vad sköna skarar, ystra, lätta, 
	snörda och nätta; 
	ögat nu mätta! 
	Där är den rätta 
		Venus, 
från Olympen kastad ner. 

Ser du två röda hjul hur de rulla 
	i det späda gröna gräs; 
där inom skärmen präktigt vår Ulla 
	gungar i sin öppna schäs. 
Fålen, loddrig, frustar och sig höjer, 
	än huvud böjer, 
	än sig fömöjer, 
	än slår och flöjer 
		fålen 
över dälder, kärr och näs. 

Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen, 
	till din Ulla varm och skön; 
kullstjälpt är schäsen, där trilla hjulen 
	bort med hela åkarlön. 
Ren kring luntan Hymens facklor brinna; 
	men blott besinna, 
	härnäst att finna 
	slik en gudinna, 
		Movitz, 
trotsar gudars list och bön.