EPISTEL #72 - Glimmande nymf
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton

Glimmande nymf, blixtrande öga, 
svävande hamn på bolstrarna höga, 
menlösa styrka, 
kom, kom nu att dyrka 
vid ett smalt och utsläckt ljus 
sömnens gud, vår Morfeus!
Luckan ren stängd, porten tillsluten, 
natthuvan ren din hjässa kringknuten;
ren Norströms piskperuk 
den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik! ://:

Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa, 
slumrande slöt sin kvittrande visa.
Solen nyss slocknat 
och fästet har tjocknat, 
enslighetens tystnad rår; 
jag till Fröjas dyrkan går.
Regnet nedöst i bullrande låga, 
välver i skyn sin brandgula båga, 
som randas lugnt och skönt 
av purpur, guld och grönt, 
sen jorden Jofurs åska rönt. ://:

Somna, min nymf! Dröm om min lyra, 
till dess vår sol går opp klockan fyra, 
och du dig sträcker, 
och armarna räcker 
till min kanna och min famn, 
eldad av mitt blod och namn. 
Cajsa, du dör! Himmel, hon andas;
döden ger liv, och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt, 
så blundar ögat glatt. 
Håll med fioln; god natt, god natt! ://: