Epistel #78 - Knappt Jeppe hant ur gluggen gÕ in 
Carl Michael Bellman (1740 - 1795) 

som är ett fägnespel på fader Didriks namnsdag år 1780, 
sammanstämt på Amsterdam, ett näringsställe i 
Stora Hopargränd 


Knappt Jeppe hant ur gluggen gå in, 
trumslagarn knappt hant lyfta på pinn, 
förr'n Bergen med sitt oboe d'amour 
	stod tyst på lur. 
Ja, oljan knappt i lyktan utbränd, 
förr'n basfiolen surra i gränd; 
kors, Bergen blåste oboe så sött, 
	att snart jag dött. 
Grälmakar Löfberg, gammal och van, 
vid krogdörn stod och blåste dulcian, 
arbeta med fingrarna, prutta och tjöt 
och näven mot krögaren knöt. 
Men Åkerblommen, snål som en varg, 
i röda mössan blängde så arg, 
befallte oss draga för den och för den, 
	slog dörrn igen. 

Längst gatan fram sågs aldrig en katt, 
helt tyst i skorsten murre han satt 
och höll mot morgonrodnans gyllne rand 
	sin svarta hand. 
Och nedanför bland fartyg vid bron 
holländarn än ej, med permission, 
hint sina permissioner knäppa hop 
	vid tuppens rop. 
Ej minsta knark i blockar och tåg; 
så tidigt att besökaren såg 
hur, under det luften blev kulen och hög, 
fiskmåsen kring masterna flög. 
Så dags att Bergcn, ren i krakel, 
tog sig en halv och dito en hel. 
Och summa summarum. tre kvart uppå tu 
	slog klockan nu. 

Vasserra, vad den Bergen han svor! 
Fan själv mest in i oboe for; 
llan ville blåsa, men ogörligt, nej, 
	det stämde ej.
Ett rör så propert, blankt som en dag, 
av svarvad björk med mässingsbeslag, 
att det ej gav sin klara kammarton, 
	säj mig reson! 
Lång-Anders i sin randiga rock 
vid basfioln stod grönögd och tjock 
och svor på sin tumme till kropp och till själ 
på stunden slå krögarn ihjäl. 
Grälmakar Löfberg, gul som ett lik, 
förbanna sej och all sin musik 
och slog så dulcian bums i väggen och dog 
	på nästa krog. 

Men gumman, vad hon har för en själ! 
Hon vill så hjärtans väl och så väl; 
hon gav oss alla färsköl fyra krus 
	och var sitt ljus. 
Och som det var sankt Didrik i dag, 
och Didrik är en skurk, det sad' jag, 
så skänkte gumman oss var en sin sup; 
	jag buga djup. 
Vi drucko hennes skål än en gång. 
Jag bugade och tog min bassong. 
Lev, käraste mutter, i hälso och frid! 
Kamrat, rör på strängen och gnid! 
Hurra! Värdinnan hon är galant, 
men värden är en skurk, det är sant. 
Hurra och hurra för vår ädla madam 
	på Amsterdam!