EPISTEL #80 - Liksom en herdinna
Carl Michael Bellman (1740 - 1795)

Angående Ulla Winblads lustresa till Första Torpet, 
utom Kattrumpstullen

	Pastoral dedic. till Kongl. Sekreteraren Kellgren

Liksom en herdinna, högtidsklädd, 
vid källan en junidag 
hopletar ur gräsets rosiga bädd 
sin prydnad och små behag, 
och ej bland väppling, hägg och siren 
inblandar pärlors strimmande sken 
inom den krans i blommors val 
hon flätar med lekande kval.

Så höljde min nymf på Floras fest 
ett enkelt och skiftat flor, 
då hon utav Mollberg buden till gäst 
ut till Första torpet for, 
det torpet lilla, straxt utom tulln, 
där kräftan ljustras röd i kastrulln 
och dit Brunnsvikens bölja klar 
i vattrade vågor sig drar.

Helt tunn i en nankinströja snörd, 
vår Ulla sitt intåg höll;
tunt lyft av sefiren halsduken rörd 
i vicklade skrynklor föll;
dess front sågs ej i bucklor mer spridd, 
och nymfens kjortel, knappad i vidd, 
ej vådligt mer i ögat stack, 
och skon bar nu ingen vit klack.

Märk, mellan gärdsgårdars krökta led 
hur torpet det sluttar ner;
till vänster bland granars mossiga hed 
den vägen man rundad ser, 
där bonden tung med rullande hjul 
illfänas till sitt rankiga skjul 
och i solgången hinner fram 
med kycklingar, kalvar och lamm.

Just där inom torpets höjda gräs, 
på granrisat farstugolv, 
steg Ulla utur sin gungande schäs 
en söndag, så klockan tolv 
vid pass, då Jofur åskan bestämt, 
och Dandryds klockor pinglade jämt, 
och tuppen gol i källarsvaln, 
och svalan flög långt in i saln.

Nu började tumlarn gå ikring, 
och Mollberg han damp av stoln;
vår nymf med sin arm och blixtrande ring 
slog tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog 
och kjorteln över axlarna drog, 
och mor på torpet utan krus 
måst borga vårt herrskap sitt rus.

På backen mot luckan hästen gul 
uppreser sin man i sky, 
så korg och blankarder, skenor och hjul 
med lossnade skruvar fly. 
I eldad brunst han trängtar sin kos 
och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjälpt som en fru, 
med Mollberg hon snarkar ännu.