[tillbaks] | [till texten] | [Heidenstam: Medborgarsång]
 
"SVENSKA FOLKET PÅ DEMONSTRATIONSFOT" (ur KARBASEN)
Hjalmar Brantings tal i riksdagen maj 1902 - den första politiska arbetsnedläggelsen i Sverige.
Kunna herrarna neka till att allt tal om, agitatorer skulle hava upphetsat och förlett massorna, bör förstummas inför en sådan uppmarsch, som den svenska arbetarklassen gjort under dessa senaste veckor till förmån för den allmänna rösträtten och som den nu i dag understrukit genom att i så stor utsträckning, som skett, offra sina inkomster och nedlägga sitt arbete för att göra denna opinionsyttring så stark och kraftig, som på något sätt stod den till buds? Jag tror, att det skall vara få, som med handen på hjärtat kunna säga, att de anse, att dessa alla endast äro skaror, som ledas vid tyglarna. Nej, här har kommit in något helt annat. Här finnes verkligen en rörelse på djupet av nationen i dessa dagar, vilken riksdagens båda kamrar skulle göra klokt i att beakta och uppskatta till dess rätta värde.
Det är dock något detta, mina herrar, att fästa uppmärksamheten vid. Det är första gången i vårt land, som något sådant har inträffat. Och det är tidens tecken, som man skall vara både blind och döv för att icke akta på, och man borde också verkligen visa den hänsyn för dessa massor, att man gjorde något för att tillmötesgå deras krav.
Vad är det, som varit den samlade signalen för dessa massor? Är det någon särskild klassynpunkt, som denna gången fört fram dem? Nej, det är det icke. Ringen av dem, som kräva allmän rösträtt, har vidgat sig långt utöver den krets, som omfattas endast av arbetarrörelsen. Vi hava sett, huru till exempel i Uppsala akademiska lärare, som varit kända såsom konservativa, öppet stå upp och förklara sig för den allmänna rösträtten såsom konsekvens av den allmänna värnplikten, därför att de ansett detta vara det enda medlet att förena vårt folk till ett, att göra det starkt utåt; och det kan behövas i dessa för små folk kritiska tider.
Det är således visst icke någon mot samhället fientlig klassrörelse, som här rest huvudet. Det går vid sidan av arbetarklassens berättigade krav att föra fram sina synpunkter i samhället en strömning, att de vilja bliva upptagna såsom medborgare i detta fosterland, som de känna med sig, att de också höra till, och som nyss lagt på dem hårda och tunga krav, vilka de icke skola svika, när nödens stund måhända kommer.
I Folkets hus, där arbetarskaror i dag myllra, sjunger man nu en sång, som är diktad av vår store skald Verner von Heidenstam.
Medborgarsång  
text: Verner von Heidenstam (1859-1940)
Så sant vi äga ett fädernesland, 
vi ärvde det alla lika, 
med samma rätt och med samma band 
för både arma och rika. 
Och därför vilja vi rösta fritt 
som förr bland sköldar och bågar 
och icke vägas i köpmäns mitt 
likt penningepåsar på vågar.
Vi stridde gemensamt för hem och härd, 
då våra kuster förbrändes, 
ej herrarna ensamt grepo sitt svärd, 
när varnande vårdkase tändes. 
Ej herrarnas ensamt segnade ner, 
men också herrarnas drängar. 
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér 
att medborgarrätt heter pengar.
Det är skam att sitta som vi ha gjort 
och tempel åt andra välva, 
men kasta stenar på egen port 
och tala ont om oss själva. 
Vi tröttnat att blöda för egen dolk, 
att hjärtat från huvudet skilja. 
Vi vilja bliva ett enda folk, 
och vi äro och bli det vi vilja!
 
Tro herrarna, att ett folk som går till kamp och strid med sådana slagsånger, har ont i sinnet mot fosterlandet? Nej, för visso icke. Det vill ha medborgarrätt i detta fosterland, som det anser tillhöra dem lika väl som varje annan. Och det är icke mer än rätt och rättfärdigt, att deras krav i detta avseende tillgodoses.
 
[tillbaks] | [topp]