tillbaks | till Frans Hedberg: Richard Dybeck
 

 






















Richard Dybeck 
text Frans Hedberg
Tydligt står han än för minnet 
från min flydda ungdomstid, 
mannen med det svenska sinnet, 
kärv på ytan, grunden blid. 
Prövad tungt och missuppfattad 
blev han säkert mången gång; 
ringa blev hans möda skattad, 
där med iver, aldrig mattad, 
sägn han samlade och sång.
Tiden var ännu ej mogen 
till att fatta, vad det var, 
som från fjället, dalen, skogen, 
rastlöst han i dagen bar. 
Folkets visa, enkla låten 
från ett vallhorn, fjärran hän, 
runorna från ätthögsbråten, 
sagor från den gömda stråten 
mellan moar, berg och trän.
Vad var det för gods att samla, 
tänkte mången, då som nu; 
vad behöva vi det gamla? 
Nytt är dagens lösen ju. 
Varför väcka upp det döda, 
deras saga är förbi; 
har ej dagen annan möda, 
bättre sådd för större gröda, 
fynd med högre värde i?
Men han lät dem undra, klandra, 
lät dem skratta till och med, 
och han fortfor lugnt att vandra 
sökande bland folkets led. 
Där blev han förstådd, där tömdes 
minnets skatter i hans famn; 
ingen gånglåt undangömdes, 
ingen gammal saga glömdes, 
när han sade där sitt namn.
Full av tillit gumman biktar 
där sin flydda levnads tro; 
vid sitt vallhorn jäntan diktar 
om sin vän i skogens ro. 
Kolaren i tysta kvällen 
täljer kvad om troll och rå, 
medan eko ifrån hällen 
klingar kring de öde ställen, 
där de mörka furor stå.
Kom han, rik på skörd, till baka 
så till stadens brus och larm, 
var det ej att vila smaka - 
därtill var hans lott för arm. 
Nej, då gällde det att söka 
medel till förnyad färd; 
då fick samlarn mödan öka, 
fick med sång och spel försöka 
locka fram en biståndsgärd.
Det var så vi första gången - 
huru väl jag minns det än! - 
fingo höra sjungas sången 
"Mandom, mod och morske män". 
I de kärnfullt varma orden 
kärleksfullt i famn han tog 
gamla svenska fosterjorden, 
i vars sköte, bortglömd vorden, 
nu han slumrat länge nog.
Runa var det namn han fäste
vid den skrift, som ut han gav
full av minnen, dem de bäste
av hans framtid fröjdats av.
Kan det då förmätet dömas
att i Runa från i dag,
av en man, som ej bör glömmas,
får, bland andra minnen, gömmas
dessa enkla spridda drag?
Nu har dag ju grytt för minnet
av allt gammalt, fosterländskt;
heder då åt forskarsinnet,
samlarnitet, kärvt och svenskt!
Kärlek skrev han på sin fana,
denne man, som nu nått hamn,
och till strid på samma bana
vill jag nya krafter mana
genom Richard Dybecks namn.
[tillbaks] | [topp]