[teckningar och fotografi]
[skärgårdsflickan Söder, fröken Östermalm, mamsell Djurgård och fru Klara]
[Den sista rutan - Det finns ett gammalt hus på Söder.]
[Östermalmshushållet hösthandlar]
[En söndagskväll på Djurgårdsslätten]
[Det gamla hotellet i Klara]
[topp]
[skärgårdsflickan Söder, fröken Östermalm, mamsell Djurgård och fru Klara]
[Den sista rutan - Det finns ett gammalt hus på Söder.]
[Östermalmshushållet hösthandlar]
[En söndagskväll på Djurgårdsslätten]
[Det gamla hotellet i Klara]
| Du tycks mig, Stockholm, ett ljust och rymligt lantställe
med många stora, höga rum med ljusa tapeter och ljusa möbler i vitt och grönt, i vitt och guld, - halvt ancien régime halvt ultranytt, kvarbliven fin parfym av gammal tid mitt bland hiss och elektriskt ljus, - soliditet full av lätthet, och snirklad form full av bekvämlighet, - |
| en ljus villa i en vidsträckt och välskött trädgård
med parkernas bersåer och vattendragens bäckar och dammar och havs och skogars vida gröna och blåa gördel. |
| I den ljusa bostaden
tillbringar en glad och godlynt dam sorglösa dagar i snirklade former av etikett, som blott är en gratiös arabesk kring naturens hela otvungenhet, - en glad och godlynt dam, vilkens blick är lika ljus som dagern och vilkens sinnelag är ljust som hennes hy. |
| Och i krets kring härskarinnan,
såsom skiftande spegelbilder av henne själv, blickande och talande hennes egen gladlynta sorglöshet, sitter hela följet uppvaktande tjänarinnor: den lilla skärgårdsflickan Söder med finntyp av gul hy och spetsig trubbnäsa och utstående kindknotor, - den något blodfattiga och plattbröstade fröken Östermalm, halvt familjeflicka, halvt studentska, - den folkdräktsklädda mamsell Djurgård med grop i kinden och en romantisk glimt i blicken, - och många andra, den ena fängslande mera med naturens enkla behag, den andra mer med lyxens medvetna och skolade gratie. |
| Men mest bland dem alla
vann mitt tycke, o, Stockholm, din goda fru Klara med sin gammaldags hemtrevnad, sin stiliserande mormorstämning och sin Anna Maria Lenngrenesprit av svensk-fransk blandning: lätt och robust på samma gång, lättsinnig och vederhäftig i en frisint borgerlighets tecken med en omärklig nyans av kafferep till en myckenhet fint och kryddat bröd. |
| Det finnes ett gammalt hus på Söder,
som har en ruta som längre glöder än alla andra i solnedgången. Och den som sett denna brinnande ruta, som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta, är evigt under dess eldblick fången. |
| Det är liksom vore det Stockholms öga,
som glimmade genom ens själ från det höga med vemodsglädjen hos det förflutna. Det skiner, så man blir rörd intill tårar, av bellmanska somrar, av strindbergska vårar, av glansen ur ögon för alltid slutna. |
| Så mycket man minns vid den bristande glöden.
Än minns man sin moder, som bländad av döden, famlade efter ens kropp för att trycka, än henne, som skänkte det renaste ruset, och hur man låg vaken i sommarnattsljuset, matt efter segern och sömnlös av lycka. |
| Och sitter man med en bekant vid en flaska
just som den rutans eld blir till aska, lamt och förstrött hans skål besvaras. Och vore han också den äldste bland vänner, man kunde ej säga ändå vad man känner. Det kan ju med mänskliga ord ej förklaras. |
| Låt oss nu följa en sjuttitalets stockholmsfru på uppköp en förmiddag! Det var klockan sex på morgonen en höstdag i mitten av sjuttitalet, då fru Johansson, som med make och barn bodde på Kaptensgatan, väcktes av köksan. Hon kände sig omornad, ty hon hade två gånger på natten blivit väckt, först av en klämtning för eldsvåda och sedan just av "gubbarna", ty vederbörande två trappor upp hade somnat. |
| De s. k. natthämtarna dundrade ofta på med portklappen. Att på förhand lämna ut portnyckeln för deras räkning var inte brukligt. Det förbjöds dels av nycklarnas storlek, dels av det faktum att "gubbarna" voro straffade individer, uttagna från tvångsarbetsanstalterna. Stadsfiskal Cederborg, den förste chefen för den detektiva polisen, har berättat att stölder också ofta förövades av dessa renhållningshjon. Pigan skulle alltså sitta i ett fönster för att passa dem och gå ned och öppna porten. För att hon skulle hålla sig vaken ansågs skäligt, att hon skulle få en flaska öl till förtäring. Men om hon det oaktat slumrade in grepo gubbarna som sagt till portklappen. |
| Men nu gällde det att raska på. Fru Johansson och pigan skulle nämligen till Kornhamn och Munkbron för att göra höstinköp, och hon hade också beställt gårdskarlen för att köra hem dessa på sin kärra. Till vardags kunde man väl handla på Ladugårdslandstorg. Medan fru Johansson gjorde sig i ordning, sprang pigan till Karstens efter "kadetter" och wienerbröd, som man alltid fick pinfärska tidigt på morgonen, ty bagarna arbetade hela nätterna. Kadetten, ett stort fyraöres rågsiktsbröd, åts med smör. Wienerbröden voro dagen till ära; ingen vanlig familj bestod sig med den lyxen var dag. |
| Så bar det i väg. Både frun och pigan buro på var sin stora bruna lockkorg, och i dem lågo ett par säckar. De kommo över till Skeppsbron med den lilla ångslupen från Grevbron och så över Slottsbacken och Storkyrkobrinken ned till torgen. Här kunde man handla direkt från skutorna. Sedan fru Johansson sett sig grundligt om, köpte hon på samma skuta hela sitt vinterförråd av potatis, morötter, nackor, rödbetor, kålhuvuden, rödlök och hasselnötter, och allt lastades på kärran. Finnsmör köpte hon däremot inte denna gång. Det hade härsknat så fort i fjol, så hon handlade nu både mat- och herrgårdssmör hos hökarn. Men däremot lade hon sig till med en kagge salt fårkött. Därefter bar det av till månglerskorna, och där tillhandlade hon sig en halvtunna matäpplen till äppelmoset, som skulle förvaras i stora krukor med en flott- eller lingonbotten över. |
| Den besvärliga syltningen och saftningen hade hon för länge sedan stökat undan, likaså gurkorna, både inlagda och syltade, samt pickles. Hennes sylt höll alltid utmärkt, ty hon snålade aldrig in på den lika vikten socker. Det enda som nu återstod var syltlöken - ingen husmor med självaktning kunde vara utan sådan - och lingon- och ingefärspäronen, som voro så bra att ta till på söndagsmiddagarna och när det kom oförutsett främmande. Råvaror till detta köptes hos gummorna på Munkbron. Och medan man nu var här nere skaffade sig fru Johansson också litet salt strömming hos försäljerskorna i de stora gröna stolarna, och vidare nere i gamla fiskarhamnen en levande gädda för 25 öre skålpundet eller marken, som de gamla ännu sade. Fisk åts annars sparsamt både i hennes och andra familjer, ty det ansågs egentligen inte som mat. |
| Och slutligen bar det av till Näsman på Stora Nygatan för att få ett par skålpund av hans erkänt goda kaffe, som aldrig var uppblandat med cikoria. Näsman lagade också att han fick sälja en kagge norsk sill - en sådan ingick ju alltid i den borgerliga hushållsföringen; fru Johansson brukade annars köpa direkt hos Krogh & Nissen på Blaiseholmen. Sist trugade han på henne ett halvt skålpund maskinhugget socker. Nå, det kunde nu vara fint för en gång till kafferep, men ingen skulle kunna inbilla fru Johansson, att inte det gamla sättet var mycket billigare. Hon köpte nämligen en topp socker och högg den själv i en låda med en stor kniv, och smulorna togos ordentligt vara på. Så hade hon en liten sockersax, som alltid lades bredvid sockerskrinet, och med vilken man kunde klyva de bitar som råkat bli för stora. - Men nu fick det vara nog med matinköp för dagen. Hon hade redan gjort av med över tjugo riksdaler! |
| Fru Johansson avpolleterade således gårdskarlen och pigan, som drogo hem med varorna. |
| Skön är kvällen, aftonsolens klara
Bröllopsfackla brinner över jord. Broder, kom! Till Djurgården vi fara, Tag ditt goda lynne med om bord. |
| Hör vad sorl och stim utav de glada
Stadens barn, som stiga där i land, Där, som Näcken frustande syns bada Sina svarta sidor invid strand. |
| Överallt vad glädje och vad gamman,
Ej en myrstack har så rörligt liv. Hör på turken där, som ringer samman Sin publik ifrån ett positiv. |
| Arm i arm gå där två söta vänner
Blickarna förbytta hos var ann. Himmel, hjälp! ty älskaren nu ränner Blint emot en rusig timmerman. |
| Där en elegant, som lämnat disken.
Gula handsken, sprängd av svullen hand, Frackens skört han svänger liksom fisken Brukar svänga på sin stjärt ibland. |
| Där en ann´ i stora blå´ syrtuten
Och galoscher, fastän marken bränns, Han med rottingkäppen, som så sluten Och högtidlig går dit näsan vänds |
| Hatten prydd med mässingsros på bandet
Och i västen fäst en gul tulpan. Säkert en för detta sprätt på landet Husdräng nu hos herrskapet i sta´n. |
| Där en borgerlig familjefader -
Vilken svärm utav hans yra små! Mormor ordnar dem i täta rader, Lär högtidligt herrskapet att gå! |
| Mamma stryker slät den skrumpna kragen,
Knäpper västen sirligt hål för hål, Skakar dammet bort från tröjuppslagen Fäster halsdukssnibben med en nål. |
| Äldsta syster, gammal, - världserfaren,
- säkert nyss hon fyllt sitt sjunde år - Bannar lilla bror, ty den barbaren Med sin käpp på nosen "Moppe" slår. |
| Husets piga sist med stora korgen
Fylld med skinka, kokta ägg och smör, Går och sneglar, tårögd liksom sorgen På en styrman, trolös kurtisör. |
| Han, som där med silkesduken flaggar,
Blanka hatten på tre kvart bakut. Överallt vartän den djärve vaggar Sköna ögon honom ge salut. |
| Än korpralen då vid "Andra Gardet"
Rak och ståtlig, som en furustam; Segervan, han vet nog hur han har det Blott majorens Lotta hinner fram. |
| Där en herre - frack i alla väder,
Stöveln hjälpt med nål och tråd var kväll; Ingen dödlig har så spända kläder, Mannen är ock - skräddaregesäll. |
| Vilken skara utav Lazaroner,
Drängar, pigor, samlade i ring Där hos spelman, som med polskans toner Retar folk att dansa runt omkring. |
| "Gossar, stå icke så spaka,
"Välj er bland flickorna maka "Kasta blott armen kring livet med fart! "Bry er ej om, att de fnurra, "Svinga er kvickt som en snurra, "Be´na ä´ gjorda för dans, de ä´ klart. |
| "Flickor! nå var icke dolska,
"Hör ni, jag spelar ju polska. "Prat! Jag ska´ skaffa er strax kavaljer, "Där ä´ en bagare, svarvare, "Sjöman, trumpetare, garvare, "Där en pistolsmed! Behöver ni fler." |
| Där en söndagsryttare, förläget
Vändande till sta´n och Hagalund. Det är harmligt, när han bad så träget Om en häst som gick åt Djurgårdsbrunn. |
| Kommer inte Hasse? Jo, ur vägen
Ty idag det löps "med variation". Mindre underverk gör en förlägen Se, han springer bort med ena - skon. |
| Sprungit har han ofta för kung Oskar
Och för Preussens konung likaså; Den, som så för konungarna brådskar Blir väl kammarherre sist ändå. |
| Söndagssmyckad hoppar där mamsellen,
Hon, som sålde lutfisk vid Kornhamn - Upp i eleganta karusellen, Till en himmelsfärd i älskarns famn. |
| Uti sidenstoppade kaleschen
Åker där en dam - visst millionär? Ja, vem vet? men borta vid manègen Hennes syster står och säljer bär. |
| Se, på bruna springarn gungar ståtligt
Hennes älskling, - någon rik patron? Fy! hur kan man tala så försåtligt, Mannen gjorde ju i fjol cession. |
| Där en mäktig brukspatron kan hända,
Ty han höjer näsan så magnant? Bakom står, om han vill huvu´t vända Pojken på sin näsa för en slant. |
| Vid Novilla tiggarbarn bekläda
Trapporna, ty där av barnmusik Spelas: "Se, o Norma, dessa späda", Så´n satir i denna mosaik. |
| Ljuder icke där ifrån balkongen
På Casino Lindblads ångbåtssång? Vilken massa, som där lyss på sången! Tyst, nu ropar basen: "sätt i gång!" |
| "Se, den ligger icke just så illa
Den där kolossala kaffekvarn!" "Tyst, min bror, det är ju Byströms villa, Klandra kan då varje mänskobarn." |
| "Vad är det då? denna gula lada,
Bakom träden står hon som på huk." "Åh! det är teatern. Vilken skada Att i kväll Deland lär vara sjuk." |
| Se, på Framnäs, hattarna de svinga,
Vivatropen skalla vitt och brett Mellan toner, som så härligt klinga. Det är "juvenalernas kvartett". |
| Men, min småstadsbror, nu har jag fört dig
In bland Djurgår´ns söndagssocietet. Och om ej vårt springande förstört dig Vet du nästan allt, som själv jag vet. |
| Är du van vid läckert här på orten?
Icke det? Nå då supera vi Här på värdshuset, det är "Blå Porten" Åka se´n till sta´n i "Tivoli". |
| Väl mött i skuggornas skara!
Sitt ner och spendera ett krus för det gamla hotellet i Klara, som blivit till luft och ljus. |
| Här sjöng några törstiga slarvar,
mens andra bar vinkel och lod. Men nu flyger måsar och sparvar, där sängar och flaskor stod. |
| Här möttes den fjortonde dennes
ett annat år två i en kyss. Hans första men inte hennes. Ack, väggarna fälldes nyss. |
| Och han som var mager om bena,
magrade här några år och byggde i natten den sena palatser som än består. |
| Och han som lämnade livet
en afton med hjälp av ett spjäll bor ännu, fast det är rivet, på sitt gamla Klara-hotell. |