[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
|
[Olof von Dalin][Sagan om Hästen] [Eftertal] [Kommentarer] |
|
I spetsen för ett nytt tidevarv i Svenska vitterheten har Olof von Dalin vunnit ett namn, som dock senare tiders litterära strider velat misskänna. Likväl måste den, som utan fördom överser framfarna tiders vittra idrotter, tillerkänna Dalin det obestridliga företrädet att stå framom både sina föregångare och sin egentliga samtid. Vad dessa nämligen hava utmärkt och förträffligt består endast i särskilda delar. Dalin har mera helhet, mera jämnhet. Att hans snille icke bröt en annan väg, som högre kunde tillfredställt senare tiders konstdomare, är ett fel, som ett godtyckligt uppsatt anspråk alltid kan förevita vilken författare som helst. Vad som emellertid även Dalins vedersakare icke våga frånkänna honom är den fulländning i form, den språkets och versbyggnadens renhet, vilken han, just genom sitt exempel, införde i svenska skaldekonsten, och som endast en man av snille, Thorild, med jättekrafter sönderbröt, dock uteslutande för sin egen, enskilda skriftställareverksamhet. Dalin uppträdde i början under anonymitetens slöja, och då han avkastade den, var han redan av både nationen och ständerna erkänd och hade en stor betydenhet. En obemedlad prästson från Halland, hade han hos sin släkting, filosofen Rydelius, biskop i Lund, röjt sina anlag för skaldekonsten. han försökte väl ett år medicinen, men den överensstämde icke med hans håg. Han ingick, efter slutade filosofiska studier, på ämbetsmannabanan såsom kanslist i riksarkivet, därefter i kanslikollegium och slutligen i krigsexpeditionen. Han utgav härunder en tidskrift, Svenska Argus, vars på en gång lättfattliga stil, kvicka infall och synbart moraliska tendens anslog hela nationen. Ständerna beslöto giva en belöning åt den okände författaren, vilken därföre personligen anmälde sig. Han blev då utnämnd till kongl. bibliotekarie. han hade en discipel, friherre hans Rålamb, med vilken han 1739 fick tillfälle att göra en utrikes resa. Även efter sin hemkomst var han verksam såsom författare. sedan han utgivit sin stora epopé "svenska friheten", varuti man visserligen måste erkänna tankarnas klarhet och uttryckens renhet, om man även saknar den äkta, poetiska inspirationen, uppdrogo honom ständerna att författa Svea rikes historia. Betänker man huru vitt fältet låg före Dalin, så måste man akta denna hans historia, vilken han fulländade ända till och med Karl IX:s död, såsom ett ganska utmärkt arbete. Åtminstone, om även den historiska kritiken på hans tid icke var så högt driven, och den av Rudbeck och hans samtid upplivade förkärleken för de nordiska hjältesagorna icke helt och hållet förmådde urskilja gränsen mellan saga och historia, gav Dalin ett mönster för den ädla historiska stilen, varuti Lagerbring, den tidens andre hävdatecknare, ingalunda uppnådde honom. För Dalins arbete hade ständerna utsatt ett pris av 2000 dukater, varav Dalin uppbar hälften. Då en informator skulle väljas för kronprinsen Gustav, utsågs Dalin till detta viktiga värv. Klingenstierna var den andre läraren. Dalin blev genom denna sin befattning upptagen i hovkretsarna, och den snillrika Lovisa Ulrika omfattade honom med en utmärkelse, vilken han belönade med rikt kringströdda alster av sin sångmö. Det svenska hovet ansåg icke sin glans värdigt kunna hävdas med blotta yttre prakten: även snillets blommor älskades och sågos gärna av folket i konungahusets omgivning. Skalden blev hedrad av de utmärkelser, som stodo hovet till buds. Dalin adlades och erhöll kansliråds namn och värdighet. Genom partiernas omvälvning blev hans förhållande till hovet visserligen stört, men han fortfor dock att vara tryggad genom sitt litterära anseende, vilket varken kunde störtas med hovgunst eller folkgunst. Han blev förordnad till rikshistoriograf, tjänstgörande kansliråd och hovkansler. Bäst trivdes han på Drottningholm, där han också avled. Han blev, tillika med Klingenstierna, begraven på Lovö kyrkogård, där en gemensam hög uppkastades över dem. På högen är en obelisk upprest. Olof Dalin föddes i Vinberga socken i Halland 1708. Föräldrar: Prosten och kyrkoherden Jonas Dalin och Margareta Brigitta Ausén. E. o. kanslist i riksarkivet 1731, i kanslikolegii expedition 1732, i krigskollegium 1733. Utgav Svenska Argus 1733, 34. Kongl bibliotekarie 1737. Kronprinsens informator 1749. Adlad von Dalin 1751. Kanslirådstitel 1753. Rikshistoriograf 1755. Tjänstgörande kansliråd 1759. Riddare av Nordstjärneorden 1761. Hovkansler 1763. Avled ogift den 12 augusti 1763. |
|
Det var en gång en häst, som var på skjuts och blev rätt illa åtgången. Ja men - - - jag vill rätt säga rent ut: det var vår Grålle. Han släpades en gång på skjuts och blev så obarmhärtigt medfaren, fattig kräk, att blodet stod ut genom mun och ljumskar, och han ville störta på stunden. En ärlig man från Svedjenäs i Överbors socken fick se honom under största jämmern, medan han stod och flåsade, och kände igenom. Hästen hade hört till hans släkt och varit en den hederligaste fåle i häradet. "En evig otack skolen I få", sade gubben till den sloken, som hade ridit honom så illa, "det är omänskligt att så plåga kreatur; eller varföre han I flängt förbi rätta ombytet? Vad han I i sinne? - Den andre rodnade i synen och sväljde: "Det är mitt ök", sade han, "jag rår ju göra med mitt hors vad jag vill? jag köpte´t på en kyrkmarknad över tjugo mil härifrån"- "Hå, hå", sade gubben, "är du av det slags folket? Nu vet jag vad du är: det var aldrig ditt ök: jag känner hagen, där hästen är van att gå i vall, och jag såg honom där i går: - så, så, junker, vi sku talas vid!". Den andra hoppade i detsamma upp i sadeln och ville sin kos, men gubben fick honom i benet och slängde honom över på andra sidan, att han föll i backen som en mjölsäck. Dock, han kom strax upp igen och in över en gärdesgård; där förbannade han gubben med många blodiga eder och sprang till skogs; men gubben tog hästen och lovade ett löfte, att en sådan kamp aldrig sku bli skjutsmärr, så mycket han rådde. När den ärlige gubben kom hem, kunde ingen i hela bygden så väl laga om Grållen som han. Han visste så väl skaffa honom krafter igen, att han nu intet kunde trivas utan gubben; därföre fick ock gubben äga honom genom laga avtal. Kreaturet blev så flinkt och fick sådant hull, att det var en glädje, och miste en hel hop små ovanor, som det nyss hade fått: det skyggade stundom, det stegrade sig - man kan tänka, det hade alldeles varit bortskämt i munnen, men det var nu i så goda händer, att allt blev bättrat. Gubben red därmed till kyrkan och måste alla tillstå, att ingen bättre och sedigare kyrkfåle fanns i tolv socknar. Men i detsamma dog gubben, det var stor skada; jag suckar däröver ännu på Grållens vägnar. Jerker, den äldste sonen, tog då denna goda egendom i vård. Han satte sig upp och red, men det hade intet den arten: hästen kände strax, att det intet var den rätta. Jerker var envis och självklok: allt som lunorna togo honom, satte han ett par långa fördärvliga sporrar i sidan på kreaturet, så att bloden spratt ut. Därpå kunde ej annat följa, än att hästen gjorde en gång ett snedsprång, så att Jerker tumlade i ett dike och bröt av sig lårbenet; aldrig kunde han sen stiga på Grållen. "Det tänkte jag väl", sade Ivar, det var Jerkers bror, som gått och väntat på denna lek; "håll nu till godo, Jerker, du har nog farit vill en stund, att jag intet undrar på kreaturet. Styrbjörn och jag ha nog gått i fruktan, att du skulle rida oss omkull; se här, vi äro alldeles nedstänkte." Därpå tillägnade sig Ivar den goda hästen, som gick tämligen spak under honom; och i sanning var Ivar intet den sämste ryttaren. Han lät hästen rida ut, när det skulle vara, och dessemellan gav han honom sitt rätta foder. Men Ivar var något fallen till skrock: han hängde skator över hästen i krubban att avvärja krank och gjorde helgedomar av en hop vidskepelige marlockar i manen, varav hästen mådde värre än av gasten; därtill förmante han ock lilla Sigge, sin son. Pilten hade lust att rida: han var redan god buss med Vallacken och färdig i sadeln, innan han nån´sin fick lov att stiga på Grållen: men Styrbjörn, farbror hans, som såg gossens handlag, gick och log och tänkte göra honom ett spratt. Styrbjörn visste väl vartill Grållen dugde: han ville äga honom själv. Då Sigge skulle rida, såg Styrbjörn efter donen, om allt var i sin riktighet, och smög så oförmärkt en gammal sporre under sadeln. Sigge lille var intet väl till häst, förr än kampen begynte göra sats på sats, så att hatten flög av ryttaren; han grät och var glad, att han fick stiga av en stund: "Farbror", sade han, "jag rider på Vallacken så länge, medan I kommen Grållen till gångs; jag vill ömsa om och stundom rida på den ena, stundom på den andra." "Ja väl, lille vän", sade Styrbjörn, "men därföre bör hästen intet vårdslösas och få oseder: han bör åtminstone känna sin herre; här upp ännu en gång och var karlavulen." Sigge steg till häst igen, gjorde kors för sig, som hans mor hade lärt honom, och klämde till det bästa han kunde; men Styrbjörn gav Grållen en dryg snärtsläng: vips, därmed var det gjort! Kampen kände en hop ovanligheter på sig, så att han slog bakut och gjorde så mäktiga språng, att Sigge tumlade långa stycket bort i en damm. Styrbjörn tog sig en trumpen uppsyn och bannades men log i sitt sinne, och efter den stunden torde Sigge aldrig upp på Grållen. Han höll sig sedan vid Vallacken och svor illa på Styrbjörn, som narrat honom. Men nog kände hästen, att han fått husbonde, när han fått Styrbjörn. Det är visst, Styrbjörn var en käck ryttare, men hård, så att röda blodet syntes på spiltbalkarne i de första dagar: gemenligen fick Grållen smaka karbasen och mycket liten havre. Han gick så agad, stackars kreatur, som en moderlös flicka: icke en otidig krumning en gång, icke ett vårdslöst steg, förr än han väckte upp sig av sig själv och när Styrbjörn mystrade, stod var lem i lydna. Man skulle aldrig trott, att det var samma häst, som hade vräkt av sig Jerker och Sigge. Emellertid trivdes han väl och det skadade honom intet, att han blev strängt hållen. Styrbjörn lät honom tämligen skala ut, så att han nog fick visa sin hurtighet för grannarna; - men nu kommer jag att tala om vår häst i sin rätta glans: man hade till den tiden intet så stort vetat av honom att säga. Hilmer var son i huset och förstod ridkonsten i grund. Det var en kämpagod ryttare, maken hade man intet hört talas om. När han satt i sadeln, så måste var man tillstå, att man aldrig sett bättre ryttare och aldrig bättre häst. Hilmer arbetade upp munnen på Grållen med en lindrig träns; han travade ut honom, så att han höll jämn ordning med sina fötter och hade bogarna lediga. Grållen gick då i helt och kort galopp, till höger och vänster, i slapp, i trav och i all slags gång med sådan behaglighet, att ungdomen kom löpandes från alla byar att se på, när Hilmer red. Hästen fick lagom och gott foder, god ans, lagom aga, mycken frihet och intet självsvåld, det kan skämma den bästa häst. När Hilmer aldrig så litet rörde tygeln, så visste Grållen vad han mente, och han hade dessutan sådan kärlek för sin Hilmer, att hjärtat växte i honom var gång han kände hans minsta rörelser: "Så, så, min Grålle stackar", sade Hilmer stundom och klappade honom under halsen; då fick kreaturet sådant mod, att det krummade sig som en skönhet. När han hörde luren, så reste han upp ett hurtigt huvud och man kunde lossa den största murbräcka bredvid örat, utan att han skulle göra den minsta knyck av skrämsel. Hilmer gjorde med honom ett skutt över en stor bäck, så att alla skreko till, som sågo därpå, och red in i Garpmossen, dit ingen vågade sig: man kan tänka, där var så farligt, att många av grannarna mist där sina kreatur, och Holger på Ön hade där nyss förut så när förlorat sitt röda sto; men detta var nu så tappert ridit, att hela häradet förundrade sig. Hilmer synte då ut mossen, varav sedan ett gott stycke blev intagit till beteshage för Grållen. Det kan dömas, hur artig och sedig Grållan var, när Hilmers dotter, en övermaga fänta, red honom rätt flinkt. Blända var en hurtig flicka och satt så tappert i sadeln, att folket omkring kom hoptals att se därpå och berömde henne; det tyckte fäntan om. Hon klädde sig som en sköldmö och prunkade för åskådarna: alltid skulle Grållan gå i dans under henne, det var intet annat att tala om. Hon hängde granna band på honom, bandrosor och tofsar, så att han gick helt spanskt och begynte liksom tycka om sig själv; därtill kom ock det goda fodret, som, sanningen att säga, var något överflödigt, så att hästen blev smällfet och tämligen självrådig; han gjorde Blända en och annan sats, som kom henne att hisna och rodna. Hon satt intet som hennes far till häst: könet, kan man tro, gjorde en åtskillnad. Hon lade högra knät över sadelknappen, som var gjord därefter på nya viset, således satt hon väl fastare än en annan kvinna i sin tvärsadel, men intet så fast som en Hilmer. När då Grållen begynte dansa något för starkt, så blev han rädd. "Käre min frände", sade hon till Brage, som mötte henne, "håll i tygeln och tag emot mig; aldrig skall jag mer stiga på det envisa kreaturet." Hon hoppade därpå Brage i famnen och bad honom behålla hästen; i sanning var det ock i hög tid, ty hon var nästan på vippen att falla, när hon så artigt sprang av. Hon hade se´n större lust att gå bort till Rödskäggen, en gubbe, som satt och band not och roade henne med äventyr, bondpraktikor och planetböcker. Hon ångrade likväl stundom sedan, när hon såg Brage och hans son rida, att hon skänkt bort Grållen. Brage var tapper och väl övad i alla idrotter; sådan ryttare till sådan häst! Grållen fick intet vila stort under honom, men han mådde intet dess värre: han fick god skötsel och härligt foder, så att han var rask som en hjort. Ingen var så ringa, ingen så inmurad i hela bygden, som han icke satte över som en blixt. Man ville en gång skryta för honom med Vallacken, trotsa honom och stänga honom vägen, så att han skulle bli efter; men Brage red omkull Vallacken med ryttaren, som satt på honom, så att alla sex benen stodo i vädret. Han slog vad med Holger på Ön, att han skulle komma till honom i julstuga en kväll, när det varken bar eller brast. "Pytt", sade Holger, "sådana hovmän snacka alltid stora ord!!" Brage satte upp tolv silverkappar, och Holger däremot strandängen, som ligger på Svedjenäslandet och har i forna dar hört därtill. Det slog intet felt för Brage: han red inöver till Holger på isen, som såg därpå, stod och häpnade. Holger betalte laget, och Brage tog ängen, som sedan intet har kommit Grållen illa till pass. Men nu vill jag berätta om Frej, Brages son, som fick Grållen av sin far. Det är sant, att hästen hade bevisat en makalös hurtighet och styrka under Brage, men det hade något kostat på; han var nu så matt, att han behövde komma på stall. Där lät Frej laga om honom på bästa vis, och hans tjänstehjon sparade ingen flit. Men det sägs därhos att de ock intet sparade fodret nog, liksom i Bländas tid, utan att Grållen fick över sin höva. Han gick, sade man, i ängen innan hon var slagen, så att gräset gick honom till bringan. Vare huru det vill, så blev hästen fet därav och kvick, men tämligen yr, så att han intet gärna ville under sadel. Frej tog likväl rätt på honom och red honom så hurtigt, att det var en lust åt. Det bar, så till i de dagarna, att Frej skulle bli måg hos Holger på Ön; men innan dess, kan jag tänka, ville väl svärfadren se, om riddaren var karl för sina sporrar. Holger blänkte på sin Brunte, och de redo kapp hela tre slag kring fälten flinkt och ivrigt; men huru det gick, så blev Holger efter, och Frej vann bruden med all ära och hövisko. Med allt detta hade ändå hästen av de goda dagarna sina små nycker. Han hade stundom ängen och den goda havreblandningen i huvudet, när han gick under övning. "Hå, hå, bussar", tänkte Frej, "vet du ett, så vet jag ett annat; vi sku väl få råd!" Han lät göra sig en art av betsel, som kallades kapson, och då måtte Grållen hålla här, allt efter som Frej ville. Han gick då sedig, stackare, som ett lamm, fast han var hurtig som ett lejon. han blev tillriden med snällhet, och de bästa ryttare hade nöje att se, huru Frej tumlade sin häst. För skänkeln och den minsta hjälp hade Grållen vördnad i var blodsdroppa och blev ett prov i sitt släkte på all god gång och skicklighet - kortligen, det var nu ett skönt kreatur, och Frej satt väl till häst. Frej var god hushållare och tålte intet tramp i gräsvallen. Grållen fick därföre intet frihet att gå utmätt, intet mer och intet mindre. Därav hade han dock god trevnad och beviste mot alla vildkladdar, huru hälsosamt det är att leva i ordning. Frej lämnade Grållen åt sin son, den modige Härkuller, som så vida är känd i alla härader. Det var en kämpe till att rida! Grållen fick ingen skörbjugg i livet under honom. Han ärnade först rida dust med Holger på Ön, som han fick se till häst; men i detsamma fick han höra, att en farlig hop boskap och småkreatur voro inkomna i ärtåkrarna på andra sidan ån från Holmgårdshagen. Han samm med Grållen över stora Bältälven och lät köra ut dem eller ta dem i hus. Han red obeskrivligt och otroligt; sällan lät han upp någon grind, det gick över i första språng eller ock grinden omkull, och ingen gärdesgård var så hög, att ju Grållen såg honom under sina fötter. Härkullers frände red på Vallacken. Han sade en gång till Härkuller: "Hollah frände, intet så ivrigt! Låt oss försöka vem som sitter bäst i sadeln." - "Må göra!" sa Härkuller. De togo varannan i hand och redo. De voro armstarka bägge, men huru det bar till, så red Härkuller så vasst, att Vallacken blev bakom, och ryttaren släpade han efter sig, tills han damp i backen. Han gav då Vallacken en annan ryttare, och fränden måste rida på sin gamla Snopp, fast han sedan, då Härkuller var borta, lurade sig till Vallacken igen. Man kan döma, huru behjärtad Härkuller var, när han, för att råka Pelle i Holmgård, som hade gjort åverkan på hans skog, red in på sena kvällen i de tjockaste Holmgårdskärren bland värsta hängfly och bottenlös gyttja, så att Grållen ofta satt i moraset under buken. Det är sant, att han en gång så när hade sjunkit ned över bringan, men ryttaren var käck och kampen hurtig, så att de kommo lyckligen på torra landet in i Portängen. Andra öden andra farligheter. Härkuller måste bli där över hela natten i månskenet, ty han fastnade åter i den djupa kvicksand, som dolde sig i Portbäcken. Hans folk begynte skratta och roa sig åt Härkullers dristigheter. "Där ha vi den ryttaren!" sade de, "vi visste väl det skulle ta en sån ända." men saken var intet så alldeles klar. De miste några ohägnakreatur i ett och annat sänke på Svedjenäs ägor, och i detsamma kom Härkuller som ett åskslag tillbaka, då ingen väntade honom. Han ärnade då roa sig åt dem i sin börd och känna efter dem, vad de förmådde. Han gav hästen sporrarna och drog med sig Holger på Ön i bittraste kölden på en ägotvist upp i Stengrytet, där knappt något kreatur kunde gå, och tänkte han då syna ut den marken och lägga hällhagarna under gården. Men en afton såg han Hilmer komma till sig i en klar sky med glatt ansikte, som bad honom nu vila sig efter sin möda. "Ditt lopp är fullbordat", sade han, "och din ära odödlig; kom nu och smaka med mig de renare nöjen!" Detta vart sagt och gjort, och Grållen miste sin herre. Stackars kreatur, han höll så av sin Härkuller, att när han först saknade honom, det är otroligt, så darrade han som ett asplöv. Hemsk, utmattad och blodstänkt i så många risp, kom nu hästen hem, och det goda hjonelaget, i vars händer han råkade, lagade om honom det bästa det kunde. Han fägnade sig väl först i krubban och gjorde språng, så att dagen syntes under fötterna; men han var tämligen sadelbruten och borde nu intet alldeles brukas på samma vis som förr. Kapsonen blev borttagen, och man satte honom för en vacker kärra, som kallas karriol. Född i en vrå på Svedjenäs, kan jag intet annat än taga del i allt vad Grållen angår, men ärnar med denna Saga intet mer än roa barnen för en spiseld om vinterkvällen, när det intet roligare eller nyttigare ha att göra. |
|
I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom. Han har tagit sig mer, än man kan tro, och om jag känner Grållen rätt, så kan han väl ännu göra sina modiga språng; men - om jag med min enfaldighet i rid- och körselkonsten får yttra mig över Grållens bästa och den nytta och heder han kan ge, så menar jag oförgripligen det är väl, om han styres med förstånd och grannlagenhet under sele och redskap, som han väl intet alldeles känner eller är så van vid ännu, men som han genom viss god ordning lätteligen kan vänjas vid. Betslet bör vara allvarsamt, men dock så lindrigt, att det ej fördärvar munnen, och tömmarna i stadiga händer, så att hästen förstår och vördar sin ledare. Inga barnsliga nävar, som vilja köra på skräpp och i kapp och intet rätta sig efter backarna. Det skrämmer hästen, och karriolen går intet mer på stora kungsvägen, men i krumslingor från det ena diket till det andra. Ingen skrämsel, intet stojande, intet viftande av snärtar och alla slags bonad, varav hästen blir yr! Kreaturet kunde få kollern och skena en gång, så att kärran stannade bort ur vägen i det värsta moras - det vore en jämmerlig tillställning och bättre att man aldrig hade åkt! Nej, tömmen bör hanteras av viss, trofast arm med uppmärksamhet och ordning, och intet nu den ena, nu den andra, som står bakpå eller löper bredvid, rycka däruti, än till en sida, än till en annan, så att hästen intet vet vad han skall lyda. Bevare oss den heliga enighet från kiv om tömmarna av många små kitsliga kuskar! Det är värre än allt annat ont: då går åktyget sina gena snedgång på slump och lyckans barmhärtighet över höjder och dälder, medan de tömlystne ligga varannan i håret. Att bli hemma och sköta god hushållning är väl olika bättre än ett äventyrligt flackande, som sällan ger fulla lador och visthus. men det kunde så bära till, att här en gång stode lång och angelägen resa före, resa, som ej kunde undgås för hela gårdens välstånd. Bäst att tänka på den i stillhet och sämja och intet förlora redskapen eller utmatta hästen i de onödiga kringeläcker, som bara gå ut på, att den ene må visa den andre vad karl han är. Jag vill väl intet tro att så sker, men jag håller så av Grållen, att jag gärna talar om vad honom likar, han bör ha sin riktiga och ordentliga ans, han bör ständigt övas och muntras, fastän han icke brukas på resa, så att ingen vårdslöshet gör honom vårdlös och ingen vanskötsel vantreven. Alldeles för god är han till att gå i skjuts eller alltid stå tillreds för folk, som mena de skola så hantera honom som de vilja. Sitt goda och bekanta foder bör han ha av egen mark, som han är van vid, sitt goda hårdvallshö av Svedjenäs ägor, som bäst kommer överens med hans natur, och som nog räcker till, när det i rättan tid inbärgas och med förstånd utdelas. Då slipper man hämta pundtals det långväga fodret, som både tryter, när en svinkande ägare behagar, och intet tjänar Grållen. Han mår bättre av egen halm än av det fetaste hö från främmande vall, uppfyllt med blommor och lök och all slags örtekraft. Av sådant blir han bara yr i huvudet, bortskämd i smaken och ojämn i hull och trevnad, han står då bara och fnyser mot sitt eget, men vill gärna ur vägen, när han får väder på det andra. Skulle det likväl stundom vara oundgängligt i någon oförmodad brist, så bör det med förstånd blandas och omväxlas, så att intet kreaturet vänjer sig vid ett och detsamma alltid. - Här vore mycket att säga om hästen; men jag lämnar hans vårdare mer att tänka, än jag kan säga; husbondfolken, som åtminstone var tredje dag se efter honom, lära väl själve finna vad nödigt är, helst när de äro frie och obundne utomgårds och enige sins emellan hemma. |
|
Texten är hämtad från Svenska Parnassen - första bandet Dr Ernst Meyer - 1889. I originaltexten finns ett företal, som jag inte har tagit med. Jag har delat upp texten i två avdelningar, sagan och eftertal. I originaltexten är ingen sådan uppdelning gjord. Sagans sista stycke - "Född i en vrå..." är slutet i originaltexten. Att läsa:
Grållen - Sverige
Sagan Om Hästen - en historisk och politisk saga 1740 |
| Våra kämpar de äro så väldig en tropp,
Som svärd kan bära vid sida, Och var gång solen i öster går opp, Så få de ny lust till att strida. |
| De kämparna lågo en natt i sin säng,
De tänkte ej bardalekar sköta; Men in kom så saktelig den liten smådräng Och väckte dem ur sömnen den söta. |
| Den liten smådräng han sade så här:
"I raske kämpar alle tillhopa! Stolts Sigrid, som kronan bland jungfruer bär, Hon månde eder hjälp nu anropa. |
| "Stolts Sigrid, som är den fagraste mö,
Är instängd i tornet det mörka. För hennes skull, jag vet, I gärna velen dö: I frälsen henne nu med er styrka." |
| De kämpar uppsprungo med tappert mod,
De klädde sig i järnet det hårda. "Och om det skall kosta vårt röda blod, Så ska vi hennes frihet dock vårda!" |
| Där syntes de grevar av Söderdal,
De jarlar av Uppland så raska Och den, som bak bergen had´ suttit med kval, Han börja´ med glädje att braska. |
| De slogos i dagar, de slogos i två,
De slogos i ellova måna´r, Och äntelig månde de seger få: Tro mig, de voro inga fånar. |
| De slogos den sista dagen till slut,
Att vallar och murar sig böjde, De togo stolts Sigrid ur tornet ut Och på sina axlar upphöjde. |
| Stolts Sigrid blev både blek och röd;
Hon kunde deras hjälp ej försaka: "Tänk, att jag ej visste, att jag var i nöd", Sade hon, "Gud hjälpe mig tillbaka!" |
| Och hören I nu alle, som lyden härpå!
Den sköna var i kämparnas välde; Men ej kunde hon denna hjälpen förstå, Sina modiga tårar hon fällde. |
| De förde henne in i den mörka skog.
Hon bad dem det omaka spara. De sade: "här är ju farlighet nog; Här ska vi er ära försvara. |
| "Här finnas ju jättar, här finnas ju troll,
Dem ska vi angripa och döda, Och vem mot er knystar på jordens boll Skall dränkas i bloden den röda." |
| Och det var herr Härgrim, den riddare blå,
Sin fana till krigs lät han sväva: "Och hören, unga kämpar, nu ska vi gå på, Så jordens inälvor ska bäva!" |
| Där satt en gammal gumma, hon trampades ned;
De hovmän ej tålte dess tryne. "Herr Härgrim, herr Härgrim, förakten icke fred!" Sade hon, ty hon var i syne. |
| En urgammal ek stod på högan berg;
En björk hinte knappt till dess bälte. "Se där står en jätte och där står en dvärg!" Sade Härgrim, den modige hjälte. |
| Men rätt i detsamma så hördes en låt
Av björnen, som mumla´ i skogen. De unga hjältar blekna´ och sade med gråt: "Ack om vi nu sutte på krogen!" |
| En björnunge syntes, han var ej så arg;
Men kämparna brått sig undstungo. Se´ n blev dem var ekorr så stor som en varg: De tystna´, de bäva´, de sprungo. |
| De sprungo från allt, det de sakna ännu,
Från guld och från skogar så gröna. På en väg de kommo, de flydde på sju, Och från sig de vräkte den sköna. |
| Den sköna låg svimmad i björnarnas våld,
Som nosa´ på jungfrun så milda. Förr var du stolts Sigrid, en jungfru så båld, Nu äst du ett rov för de vilda! |
| Men knappt hade kämparna näsan omvänt,
Förrän de åter började sprätta. De redo sig till Hova, som ingen ting hänt, Att åter sig i högsäten sätta. |
| De kämpar framstego för konungen med pock,
Sina slokande hattar de vifta: "Sin tjänst här tillbjuder vår modiga flock, Om du vill din dotter bortgifta." |
| Och konungen han vred sina händer med gråt,
I breda gulltaffeln det knaka´: "Hur skall jag bortgifta den I så gått åt? Skaffa först min dotter tillbaka!" |
| Men just kommo friare till konungens gård,
De tänkte till stolts jungfrun att orda. De sågo henne ligga i björnarnas vård; Det verket var svårt att fullborda. |
| De sågo henne ligga i jämmer och kval,
Och odjuren kring henne spöka, Ja, vildgalten grymta´ ur djupan dal. De visste ej, vad råd var att söka. |
| Den förste han axlade kappan vit,
För vädret hans fjäderbuske fläkta´ . "Morbleu, att jag ej har min huggande plit Och ej är jag klädd till att fäkta!" |
| Den andre han trädde för konungen in,
Förgyllande hjälm han upphöjde, I röda skarlakan, i räv- och mårdskinn, Den smidiga ryggen han böjde. |
| "Och hör du, gode konung, vad jag säger dig!
Min fader han låter dig hälsa: Om du vill avlåta din dotter till mig, Så lova vi henne att frälsa." |
| Och konungen han svara´ med sorgfullt mod,
I hermelinskåpan han sig sänkte: "Den detta kan göra, den håller jag god". Men ingen på den tredje nu tänkte. |
| Den tredje han for in under björnahopens tand;
Som lam blevo vilddjuren spaka. Stolts Sigrid, du räckte honom snövitan hand, Han förde dig i slottet tillbaka. |
| Och konungen sade: "Du riddare båld!
Du är visst en gudarnas like. Min dotter jag gärna vill ge i ditt våld, Du äst värd att ärva mitt rike." |
| Men alle I, som lyden på denna här sång,
Låt oss en god önskan nu göra: Att aldrig våra kämpar må ännu en gång Få makt att den sköna bortföra! |
|
Kommentarer till Kämpavisa skriven 1743 efter det olyckliga
ryska kriget, och sedan den ödesdigra riksdagen 1742-43 nått sitt slut. Beskriver i folkvisans ton de politiska förhållandena vid denna tid och är särskilt riktad mot hattpartiet, som störtat fäderneslandet i så svåra olyckor. |
| I originaltexten avslutas varje strof med: Men hatten är krönt med lager, seger och ära. |
| Kämpavisan skildrar ett Sverige med Hattarna i makten efter partistriderna på riksdagen 1738, då Mössorna och Horn störtades. |
| Arvid Horn (1664-1742), som störtades av Hattarna (i visan - Kämparne) förklarade att ett krig var till olycka för ett folk, även när det var framgångsrikt; han sade sig veta, huru många tusende människors liv, välfärd och egendom därigenom kastades i fara och fördärv förutan ovissheten om krigets utgång och de månge andre olyckor, som kriget medfölja och på slutet med sig föra allmänne landsplågor, såsom pest, hunger och dylikt. För den forne livdrabantchefen framstod ett krig som ett bevis på att Gud ville hemsöka ett land för dess synders och olydnads skull. Horn levde tillräckligt länge (till april 1742) för att få se en väsentlig del av sina olycksprofetior bekräftade. I stället för de gammalsvenska sparsamhets- och nyttoideal, som han omfattade, skedde nu en anknytning till stormaktstidens mest expansiva och dynamiska tendenser - men utan stormaktstidens resurser. |
| Stolts Sigrid är Sverige och björnen Ryssland.
Herr Härgrim är, syndabocken för det ryska krigets utgång - Charles Emil Lewenhaupt |
| Fredrik I, "den gamle tysken", var kung av Sverige och gift med Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora. Äktenskapet var barnlöst. Ulrika Eleonoras död den 24 november 1741 uppstod en tronföljarstrid. I visan, de tre friarna. Hertig Karl Peter Ulrik af Holstein, Ulrika Eleonoras systersonson. Kronprins Fredrik af Danmark samt den som vann, Adolf Fredrik, furstbiskopen av Lübeck, ättling till Karl IX. |
|
Hör Lasse, sade kusken Pelle,
|
| melodin i MIDI-format |
|
O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna? Bland sorg som ingen vet, skall mina dar försvinna. En börda tung som sten mig möter vart jag går. Bland tusen finns knappt en, som kärlek rätt förstår. Det är den tyngsta sorg
Ett rent och ädelt sinn,
Emellan dig och mig
|
| melodin i MIDI-format |
|
Skatan sitter på kyrkotorn,
och gåsen läggs i en gryta; och den som har sitt hjärtekorn, behöver därmed ej skryta. Lilla vän, kom tag i ring
Hiss upp segel, nu ha vi vind,
Havet svallar och skeppet far
Fågeln sjunger i grönan lund,
Sätt dig neder i bara snön,
|
| melodin i MIDI-format |
|
Kulna höst med regn och töcken,
Horn, som krönt så många pannor,
Tyst likväl: i kalla sängar
Men ännu ett ord i laget
Så står jag bland tvenne lågar, -
|
|
Bort med höga ting!
Se! hur stuten går
Dock, min Marjo, kom!
|
|
Fader Vår, som från det höga
Hjälp ett solgrand vitne bära
Kungar, makter falle neder
Du, som himlars lopp kan styra,
Sökom ej bland sorgsna dagar
Synden oss i stoftet dränker,
Om Du, Gud, ditt verk vill pröva,
I var vrå fördärvet följer
|