[topp]
|
En hög grad av bildning, förenad med flere av en fältherres
yppersta egenskaper, utmärkte denne Karl XII:s krigare. Han föddes,
under Karl X Gustavs krig i Danmark, just i lägret för Köpenhamn,
så att det tycktes som han till och med genom sin födsel blivit
bestämd till krigets blodiga yrke.
Vid nio års ålder var han redan fader- och moderlös, men blev av riksdrotset Per Brahe upptagen i hans hus och uppfostrad till studier och lärdom. Men hans släkt blev hårt drabbad av Karl XI:s reduktion, så att han, sedan han slutat sina studier och utländska resor, vid 25 års ålder icke hade några utsikter till utkomst och befordran, varken vid kansliet, där han helst velat ingå, eller vid hären, där man nu i fredstid hade svårt att upptaga alla, som sökte plats. Men greve Nils Bjelke, som ingått såsom general i Bäjersk tjänst och skulle tåga i fält mot Turkarna, antog sig den unge greven och befordrade honom till officer. Han utmärkte sig i ett par stormningar i Ungern. Från Turkiet återkallades Bjelke till Pommern, och Lewenhaupt följde honom i det krig, som Holland, med Svenska hjälptrupper, förde mot Frankrike. Genom sin tapperhet vann han befordran till överste, och i denna grad befann han sig vid fredsslutet. De Svenska hjälptrupperna i Holland blevo avskedade, och Lewenhaupts utsikter till befordran förmörkades. Med det lilla han förvärvat, bosatte han sig på landet med hustru och barn, överlämnande sig åt sina studier, under det han betänkte huruvida han skulle söka utländsk tjänst. En natt överraskades han nu av ett brev från Karl XII, som utnämnde honom till överste och befallte honom uppsätta ett regemente och föra det till krigsskådeplatsen, som skulle bliva i Livland. Med glädje fullgjorde han uppdraget. Men på krigets skådeplats möttes han av de övriga officerarnas hat och avvund, vilka på allt sätt motarbetade honom. Snart vann han likväl aktning och därefter varm vänskap av den ridderlige general Stuart, som förde befälet i Kurland. Under det generalen i Mitau led av sin sjuklighet, utförde Lewenhaupt många lyckliga strövtåg, så att Stuart en dag anande slog honom på axeln och sade "här sitter en stor fältmarskalk." Också föreslog Stuart honom till sin efterträdare, då han för sin sjuklighet nödgades lämna hären. Nu ådagalade Lewenhaupt i flera segrar över flerdubbelt överlägsna fiender sin fältherreförmåga. Isynnerhet lysande var hans seger vid Sagari, där fältmarskalk Schermetof med 20,000 man blev slagen av Svenskarna, som endast utgjorde en tredjedel av detta antal. Lewenhaupt blev nu utnämnd till guvernör i Riga. Här hade han att i det utblottade landet sörja för underhållet av en här av 10,000 man. Han gjorde en resa till Stockholm, för att av rådet utverka sig medel, och lyckades till en del. Då Karl XII slutat sitt polska fälttåg, besökte Lewenhaupt honom, för att erhålla hans befallningar och del av hans planer. men fältmarskalken Rehnsköld, som lik en ond genius genomgår Karls historia, fattade hat till greven och, för att tillfredställa detta, uppoffrade sin plikt mot konung och fädernesland. Då Karl tågade inåt Ukraina, gav han Lewenhaupt order att med hela sin här komma till honom. Dessa order hade, konungen ovetande, blivit uppehållna i tvenne dagar. När därföre Lewenhaupt satte sig i rörelse, hade konungen redan hunnit så långt inåt djupet av Ryssland, att det var omöjligt att hinna honom. Emellertid skedde Lewenhaups tåg med all en utmärkt fältherres skicklighet. Han omgavs av överlägsna fiender, som oupphörligt angrepo honom. Vid Liesna kom det till en huvuddrabbning. Oaktat fel av en och annan av sina befälhavare, vann Lewenhaupt segern. Han hade med 6,000 man besegrat 30,000. Likväl var hans ställning efter slaget ytterst vådlig. Fienden hade fått en förstärkning av 15,000 man, och Lewenhaupt måste skynda att till konungen rädda så mycket, som möjligt, av sin här. Han förstörde därför det tyngsta bagaget och fortsatte sin marsch. Efter många äventyr upphann han konungen. Han blev väl av konungen välvilligt emottagen, men vann icke gehör för sina kloka och försiktiga råd. Det var som om ödets hämnande makter ryckt Karl till Poltava. I slaget, där Lewenhaupt förde befälet över Svenska infanteriet, blev han av Rehnsköld på allt sätt förnärmad, men fortfor dock att strida med utmärkt tapperhet, tills slaget var i grund förlorat. Nu gick bemödandet ut på att rädda konungens person. Det lyckades. Lewenhaupt nödgades taga befälet över lämningarna av den övergivna armén. Men här fanns ingen utsikt till räddning, och han nödgades därföre giva sig fången tillika med densamma. Fångarna fördes till Poltava, därefter till Moskva, där Lewenhaupt tillbragte nio år i fångenskapen. Han författade därunder åtskilliga skrifter, bland dem sitt eget levnadslopp. Efter Karl XII:s död blev han utnämnd till fältmarskalk och riksråd, men avled i Moskva, utan att få återse maka, barn och fädernesland. Adam Ludvig Lewenhaupt föddes i april 1659 vid Köpenhamn. Fadren kavalleri-generalen Ludvig Weirich Lewenhaupt, modren grevinnan Susanna Maria till Hohenlohe och Gleichen. Gift med sin kusin Brita Dorothea Lewenhaupt. Efterlämnade trenne döttrar. Avled i februari 1719. |