[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
"den borde av lagarna straffas, som vågade betvivla, att de göter, som erövrade Rom utgått från Sverige, samt att den borde slås i pannan med runstenar, som djärvdes förringa deras höga ålder".
[Teckning: Olof Verelius]
[Olof Verelius]
|
Vid medlet av sjuttonde århundradet, medan drottning Kristina, själv ett lärt snille, gynnade snillet och lärdomen, i alla grenar, uppväxte bland de många utlänningar, vilka hon samlade omkring sig, även fosterländska förmågor, som riktade forskningar just på det egna svenska. Det var en en hel litteratur, som då uppkom och omfattade de fornnordiska lämningarna av byggnader, vapen, skrift och traditioner. För det övriga Europa var detta fält förut obekant, så att de svenska forskarna även med nyhetens hänförelse kunde vinna uppmärksamhet för sina forskningar, undet det de främmande lärde med förvåning betraktade de sällsamma nordiska företeelserna. Man studerade runorna, samlade sagorna, uppsökte fornlämningarna, och med ungdomlig värma uppeldades man av de nya upptäkter, som man tyckte sig hava gjort. Så uppstod den snillrikt lysande, underbart förbländande Atlantican, Rudbecks gigantiska dröm inom hävdernas område. Det praktfulla bländverket hade dock icke helt och fullbildat med ens uppsprungit ur en mans djärva inbillningskraft. Det hade småningom erhållit sin grundval av tidens lärdaste och mest fosterländskt sinnade mäns meningar om de fornnordiska minnena och deras betydelse. Den av Rudbeck uttalade och med modfull lärdom försvarade åsikten hade med hemlig kraft levat och verkat i djupet av mången tänkande ande och blivit befästad av många hans vänners och beundrares forskningar, visserligen utgångna utur och ledda utav den förut fattade ensidiga föreställningen, men gillade och antagna av tidens allmänna tänkesätt. Så varmt omfattades åsikten, att en man som likväl ägde vidsträckt lärdom och ett klart huvud, kunde, i farten av sitt lågande nit yttra, att "den borde av lagarna straffas, som vågade betvivla, att de göter, som erövrade Rom utgått från Sverige, samt att den borde slås i pannan med runstenar, som djärvdes förringa deras höga ålder". Mannen var Olof Verelius. Hans klassiska lärdom var så djup och vidsträckt, att han erhöll namnet av "parens eloquentiae" (vältalighetens fader) utom det av "Ariadnetråden bland fäderneslandets fornlämningar". Han var född i Östergötland och begynte sina studier på Linköpings gymnasium. Därifrån följde han sin informator till Dorpt, som den tiden var i flor. Vid sin ankomst, fyra år därefter, till Uppsala, erhöll han uppdrag att följa några adliga ynglingar på en resa, varvid han besökte Europas flesta länder. Han hade, under flerårigt vistande utrikes, förvärvat en hög bildning, så att drottning Kristina utnämnde honom till eloquentiae professor i Dorpt. Han ville dock hellre stanna kvar i Sverige, och utbytte, innan han ännu avrest till sin profession, densamma mot en akademieräntmästarefullmakt i Uppsala. Efter några år blev han professor i fäderneslandets antikviteter. Han råkade i en den tiden inom lärda världen med särdeles uppmärksamhet ansedd tvist med professor Schefferus om belägenheten av det gamla Uppsala. Verelius hade onekligen rätt i själva saken. Åtminstone har eftervärlden antagit hans mening. Han påstod, att det fordna avgudatemplet varit beläget, där nu gamla Uppsala kyrka ligger, medan Schefferus ville förlägga dess plats till nuvarande Uppsala. Ingendera av de lärda herrarna ville uppgiva sin mening, utan angrepo varandra i sina skrifter. Schefferus använde därjämte sitt inflytande i konsistorium, för att förmå Verelius till tystnad. Men denne, som blivit ytterst uppbragt över den orättvisa och osanna beskyllningen att hava uppdiktat och förfalskat ett dokument, beslöt att stämma Schefferus för rätta. Då Schefferus avled, lät Verelius trycka sin sista försvarsskrift, men regeringen lade sig emellan och, i det Schefferi flit och arbeten berömdes, förbjöd Verelius publicera skriften, vid vite av 1000 daler s. m., exemplarens konfiskation och konungens onåd. Tvisten avstannade därmed, att Verelius lät vidimera det omtvistade dokumentet av andra lärda män, och utgav vidimationen på trycket. I sagolitteraturen har Verelius förvärvat odödliga förtjänster genom sina upplagor av flera de viktigaste sagorna, med översättningar på svenska och på latin. Hans noter till Hervara saga, där han först uppträdde mot Schefferus, äro utmärkta av djup lärdom. Dessutom författade han på skön latin en svensk historia och en "om göternas bedrifter utom fäderneslandet". Ifrån professoratet i Uppsala, som han förenat med räntmästarebefattningen, blev han riksantikvarie och assessor i antikvitetskollegium, vilket för Sveriges fornforskning varit så viktigt. Verelius utbytte slutligen räntmästaresysslan mot bibliotekariatet och fick överlämna riksantikvariatet åt sin styvson, Rehnhjelm. Han avled i Uppsala vid 64 års ålder. Olof Verelius föddes 1618 på gården Ragnildstorp i Östergötland. Fadren var kyrkoherden i Ingatorp, Nicolaus Petri, och modren hette Botild. Verelius kom 1638 till Uppsala från Dorpt. Återkom hem 1650 från sin utländska resa. Blev räntmästare 1653. Professor i fäderneslandets antikviteter 1662. Riksantikvarie 1666. Lämnade den senare sysslan 1675 och räntmästaresysslan 1679. Han avled i Uppsala 1682. Gift 1658 med professor Is. Isthmenii änka Anna Eriksdotter. Han hade med henne inga barn, så att hennes son med förra giftet, Johan Isthmen Rehnhjelm, blev arvtagare till hans förmögenhet. |