[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]




[innehåll]

I texten (1849) står "...blev en afton på 'Munkens källare', ett den tidens ryktbart värdshus, med värja genomstungen av en löjtnant Storm..."
Skall vara källaren Fimmelstången, Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan.
Att läsa:
Lucidor - Ulf Bagge (red), Anna Walfridson (ill)
En bok för alla, 1993



LASSE LUCIDOR JOHANSSON (1638-1674) 

      [topp] | [nästa]

  Lasse Lucidor Johansson

  Skulle jag sörja...

  Kom käre broder kom

  Nyss när Frigga satt i bade

  Giljare kval


[topp] | [nästa] | [innehåll]

Lasse Lucidor Johansson (1638-1674)

"Den olycklige" - så kallade sig själv poeten Lucidor - framträder såsom en betydelsefull bild i Svenska vitterhetens hävder. Det menadiska, det hånfullt sig själv förstörande, som mången gång är ett drag hos nordens skalder, är isynnerhet övervägande hos Lucidor. Den beklagansvärde ynglingen, utan föräldraledning, men med mäktiga anlag, brännmärkt alltifrån sin födelsestund med skamfläcken av en vanhederlig börd, hade likväl tidigt väckt uppmärksamhet för sina studier och sin lyckliga skaldegåva. Han erhöll understöd bland de många ynglingar, vilkas studier riks-amiralen Wrangel bekostade, och man ansåg honom vara oäkta son till en amiral Strusshjelm, vilken från båtsman tjänt sig upp vid flottan.

Den unge Lucidor, som själv ofta kallat sig Strusshjelm, blev i Västergötland förälskad i en fröken Magdalena Sjöblad, dotter av en löjtnant. Han besjöng sin kärlek till henne, som kallade sin Castalinna, sin Margaris, sin själs behag, med en eld, en bildprakt och en versklang, som förut voro okända inom den Svenska litteraturen. Men då han till slut förförde den älskade, blev han efter den tidens stränga lagar "emot den som någon adelig jungfru lockar", likväl med lindring i straffet, endast dömd till tvenne års landsflykt, "sedan han henne bättrat och till hustru tagit", såsom regentinnan, änkedrottning Hedvig Eleonoras brev till hovrätten lyder.

Huruvida han verkligen blev gift med den adeliga jungfrun upplyses icke av den tidens handlingar. Men detta lindriga straff för ett den tiden grovt brott föranleddes av den i kungabrevet uttryckta förhoppningen, "att han med tiden troddes kunna sig evertuera". Han återkom dock icke till Västergötland, utan uppehöll sig i Stockholm, där han störtade sig i tygellösa utsvävningar. Han skrev nu förnämligast tillfällighetsstycken, genom vilka han förtjänte ett knappt uppehälle. Stundom gav han sin penna alltför fritt lopp, så att han blev kastad i fängelse i anledning av ett bröllopskväde över landshövdingen baron Gyllenstierna och hans brud. Detta kväde kallas "giljarekval" och var av så ohövisk beskaffenhet, att han icke kunde undgå näpsten. I sitt fängelse tröstade sig poeten förnämligast med aqua vitae, när någon sände honom sådant. Han författade då den ryktbara visan: "Skulle jag sörja, då vore jag tokot", vari han uttrycker sitt förakt för sina motgångar och trotsar sina förföljare.

Han blev lössläppt ut fängelset, sedan han edeligen intygat, att han ej skrivit kvädet i avsikt att försmäda brudparet, utan endast i allmänhet gycklat över kärlekens plågor. Då han efter några månader frigavs, tycktes han helt och hållet förlorad både för sången och sitt bättre medvetande. Han hopsatte det plattaste smicker i rim, blott för maten. Sedermera begagnades likväl hans penna även vid förnämare personers begravningar, och han synes således, ehuru djupt sjunken såsom människa, hava njutit ett visst anseende såsom något ädlare och mera upphöjt.

Det var likväl först på dödssängen, som han sjöng dessa på en gång så genomgripande, kraftigt bizarra och djupt religiösa psalmer, vilka ännu pryda vår Svenska psalmbok.

Han blev en afton på "Munkens källare", ett den tidens ryktbart värdshus, med värja genomstungen av en löjtnant Storm, så att han efter några dagar avled. Han var endast trettiosex år då han slutade sin oregelbundna och cyniska levnad, likväl under författandet av nämnda botpsalmer. Han efterlämnade skrifter, under namn av "Helicons blomster", innehålla förnämligast tillfällighetsstycken, men också åtskilliga dryckes- och kärlekssånger.

En litterär konstdomare har anmärkt, "att man i hans bacchanaliska kväden märker en avlägsen gryning till det egna, genialiska skaplynne, som sedermera med fulländningens glans framstrålade i Bellmans sånger."

[topp] | [nästa] | [innehåll]

11:e visan
Skulle jag sörja då vore jag tokot
Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft
att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;
mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej
Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell` tvång.
Ingen törs göra mer än han kan svara,
rätt måst (trots orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man för den skull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går , går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.

[topp] | [nästa] | [innehåll]

13:e visan
Kom käre broder kom

Kom käre broder kom
och lät oss denna dag
dricka friskt i detta lag
uti lust och behag
driva bort hjärtegnag
sa, lät glasen gå rundom:
Vad hjälper att man daglig låter, gråter;
Bort, pust, kom lust, med must
av öl och vin, ett svin
som är idag i lag med oss ogin.

Vem ger en större kupp?
Dräng fort, fort skölj ett glas
pojke, snart ell du får bas
bödlen må vara mas:
Kom nu, nu vill vi tas
intill allt är druckit upp.
Den som för glas, stop, kannor, bolkar skolkar
han må fritt gå, och trå
han som med den blir vän
lät si att I som jag i lag är män.

Vi sitter du så tyst
liksom du hadd´ ej mål?
Drick hin lilla flickans skål
som bor i nästan gål
sjungom med lustigt skrål
sen, han glaset haver kysst:
Sa! Sa! så mått man glasen luta, ruta;
vet hut, drick ut, din trut
uppå min ed tål ved
din svälg och bälg är tämlig vid och bred.

Värd given hit tobak
vi stå I som ett lamm
vet I varken hut ell´ skam?
Gån och gi´en pipor fram;
Vilom oss från vårt glam
så får ölet bättre smak
när vi först två, tre pipor röka, smöka;
Rätt så, tänd på, lät gå
med bäste mak, stor sak
att rök och smök står töknlik upp i tak.

Hwip! det är fullt, gutår!
Vem svarar tri på ra?
Vill här ingen säga ja?
Tack min bror det var bra!
Rundadinellula!
Allt är ute till en tår
se nageln, så mått var till pricka dricka
skänk i för tri, var si
att rätt blir gjort, var fort
bort spel, krakel, bort tärning, bräd och kort.

Si käre, si si si
hur ljuvligt vinet ler
hur det spritter opp och ner
drick, drick mig till jag ber
5, 6, 7 eller fler
men jag stå kan står jag bi
fast buken (det jag lell ej ämnar) rämnar
res upp din kropp, säg topp
stöt glas och stop ihop
kom, kom drick om, den bortgår är en glop.

Du dricker som en dräng
och den ej svara kan
som en ärlig svensker man
utan är jungfru grann
skriv (och giv till en ann)
öl min herre! Gå i säng;
Ty vi vill ingen som vill buga, truga.
Drick rätt, bliv mätt, vårt sätt
är såleds fatt och satt
att han, som kan ej dricka, bjud godnatt.

[topp] | [nästa] | [innehåll]

14:e visan
Nyss när Frigga satt i bade
Nyss när Frigga satt i bade
had´ hon Astrild i sitt sköt
var han ljuvste fröjd åtnjöt
ty han såg allt vad hon hade;
efter hon var naken, bar
syntes allt vad kvinnfolk har.

Han tog som han själver lyste
trinda brösten i sin hand
klappa deras rosen rand
lill rubine knappen kysste
efter kättjans skalkeri
kittla pilten innan i.

Sedan satt han länge spaker
skåda hit och skåda dit
fråga så sin mor med flit
när skall jag få tocka saker
att herdinnor när och fjär
mig som er må hålla kär?

Frigga när hon detta hörde
utav hjärtat hon då log
att ej Astrild mer förstog
vilket all hans lust förstörde:
Hon sa: Kvinnfolk ett på dig
älska mer än allt på mig.

Dock lät hon den pilten leka
efter han snart hennes arm
kryste, kysste mun och barm
och på buk och naveln peka
ja den lille var ej sen
trädde mellan hennes ben.

Men som bäst som Frigga bada
och lät tvätta buken ren
skrek han, vem har i ert ben
morkär huggit sådan skada
bär allt kvinnfolk slika sår
som I, mellan deras lår?

Kanske Mars den kämpen grymma
haver med sin långa plit
huggit denna skråma dit?
Morkär säg om I besvimma
då I fick ett sådant hål?
Men gudinnor mycket tål!

Eller ock kanske det hände
oförmodligt av Vulcan
uti mörka verkestan
er med heta järnet brände?
Dock nej, om så vore skett
måste håret vara svett.

Frigga vred bad Astrild bida
tig, sad´ hon, din lille bov
ty dig görs ej än behov
veta vad slik ting betyda
minns du ej att jag mig sist
riste mot en rosenkvist?

Kan det ej Adonis hela
svarad´ Astrild käck och glad
han lär reda bättre bad
smörja, plåstra, täppa, vela
har han ej er ofta hel
gjort, när I haft sådant fel?

Frigga tänds av vredes heta
skämdes lell och blev helt blyg
efter hon förundrar sig
att nu bara barnen veta
allt vad kvinnfolk så fördolt
ha med kjorteln överhålt.

[topp] | [innehåll]

Giljare kval
(en friares vedermödor)
text: Lucidor den olycklige

Den 18 Novemb. Anno 1669

Här kommer jag igen,
som förr har varit framme
och vill i denna kväll,
fullfölja giljeglamme
som jag begynte sist,
när som på breda sten;
Herr Gyllenstierna stod,
fast jag är något sen;

Jag håller likväl ord,
tar tiden som han faller
ordkväde kväder så:
Allt bättre sent än aller
ond kommer tidli nog
och alltid alltför brått
men aldrig kom ännu
försent det som var gått:

Den mycket lovar ut,
han plär full stundom ljuga
stor ord och litet verk
det tycks mig föga duga:
Jag är en sanningsman,
osviklig utan list
allt vad jag lovar en
ock håller, det är visst

dy vill jag nu igen
begynna vad jag lykte
beskriva giljekval
så mycket jag av rykte
förfarit har därom,
själv har jag ej försökt
hurleds hon börjar först,
och sen blir trappvis ökt

men nogsamt har jag sett
vad andra har för plåga
så att jag korsar mig
för sådan skärselds låga
jag hisnar än så snart
jag tänker där uppå
och ropar med gott skäl
bevar mig Gud där frå

sist skrev jag huru den
som giljar måst förtvina
för´n han får jungfruns tal
ell en gång kan få si ´na
jag mälte sen hans sorg,
suck, ängslan, harm förtret
gråt, klagan, hans förakt
hans usl´ eländighet
 

hur han förutan ro,
mått leva uti sorgen
och efter allt förtret
dock likväl räds för korgen
hans tvivelhåg och mod,
förtvivla och vad mer
hur han rätt stavkarlslik
uppvaktar, tigger, ber

svartsjukan följde sist,
och huru hon kan kvälja
dem som i oträngd mål,
sin ädla frihet sälja
hur hon en giljand sven
å lyktan så långt för
att han än levandes,
väl tusen gånger dör.

Där stanna pennan då,
dy vill jag här begynna
att skriva mer därom
vad som jag kan besinna
vad sådant giljekval,
hos den som svartsjuk är
orsakar, och vad mer
förtret hon med sig bär.

När nu en svartsjuk
sen av kärlek ivrig bliver
då tar han märke på
vad jungfrun läser, skriver
på hennes tal och ord,
på later ögnevarv
tror hennes ljuvste ord
skenfagra kärleksskarv

om jungfrun sitter tyst
tror han att hon föraktar
hans närvist, och kanske
på någon annan vaktar
är jungfrun gladlynt strax
blir han så svartsot dull
att tänka sådant sker
för annan orsak skull

om hon är lydsäll märk
så räknas det för annat
då svär han vid sig själv
hon haver nu förbannat
hans kärlek ur sin håg
han bliver så helt rysk
att han tör stadigt tro
hon älskar någon tysk

är någon hövisk dräng
i huset tör han tänka
att hon sitt löfte vill
för samma drängs skull kränka
och att han giljar med,
hans vantro är så stor
att han för boleri
förtänker jungfruns bror

leksystern själv kan ej
väl undfly hans misstankar
stol, bänkar, säng och bord
allt vad när henne vankar
ja hennes kläder med jämt
allt vad hon kan nå
där kastar han misslynt
sin avundsögon på

om någon unger karl
kan råka till att tala
med jungfrun tror han visst
den samme tupp vill gala
att locka hönan bort -
tro visst - han tvivlar ej
fast hönan inte hans,
att vara hanerej

då rinner han full ond,
begynner till att svärja
sju tunnor tusen full,
drar äntligt på sin värja
han sänder vigbrev stad
att mana karlen ut
fast om hans haremod
sen spelar bancoruth

han tror sig med gott skäl
för jungfrun kunna fäkta
och att ej Odens svärd
så skarpt som Astrilds skäkta
vill mörda den som ej
har honom gjort emot
är icke han ragaln
som plågas av svartsot?

Blir det då sen förlikt
så tar han på hovera
för jungfrun liksom förr
det kallas courtisera.
När solen reser upp,
intill hon går i säng
står han med hatt i hand,
liksom en lägedräng

och vaktar jungfrun upp,
han skattar för stor lycka
om han kan ha den grace,
att hon vill en gång nicka
åt honom, vad hon gör,
måst haga honom väl.
Han svär sig vara död
förutan hennes själ

som livnar honom än:
om kärsten nånsin gråter
då måst han hava akt,
att han strax värre låter
men om hon gladlynt ler,
då mått han skratta högt
som vor´ han kittelkåt,
fast det går något trögt

allt vad hon talar, gör,
allt vad hon snart sagt tänker
måst  han rätt grant förstå,
att han där efter länker
all åtbörd, och där hos
väl veta hennes lag
på det han uti allt
må tjäna till behag:

Han mått ge dubbelt ja
till allt vad hon bejakar
tre dubbelt neka med
när hon en ting försakar
att vita svanen svart,
och svarta korpen vit
det måst han svärja på,
sen med sin största flit

ge akt på hennes håg,
om hon en lust till spela
så mått han kunna
slå på lutan, pipa, fela
och sätta daglig dags
sitt segel efter vinn´
men när hon vill,
så mått han sticka pipan in.

Hur kväljer mången sig,
att han må prunkord finna
och rosa jungfrun rätt?
Fast hon sågs aldrig spinna
så mått han säga lill,
att hon är arbetsam
och fast hon är ett våp,
hon är så spak som lamm

om hon är något kåt,
så måst hon heta vänlig
ifall hon osnygg är,
så måst hon kallas renlig
om hon högdragen, stolt,
hon är av ädelt mod
är hon av ringa ätt, sägs,
hon är av stort blod

fast faren slaktar fä,
men om han varit bonde
så måst han hålla med,
hon är av främsta stånde
en isterbukot lång
mått kallas lagom stor
en dvärglik täck och nätt,
en den som kattlik glor

sne- vind- och blötögd
till berömmes för skarpsiktig
den aldrig sade sant,
måst nämnas rätt uppriktig
en stammand Svada själv,
en halvt Vulcans gemål
en girhug sparsam,
den givmild som penningsnål

om hon är gloseklok,
så mått hon heta Pallas
den som Alecto led,
hon måste Frigga kallas.
Han måst ock mästerlig
med söta smickerohl
upphöja deras dygd
som skiner lik en sol

ibland allt kvinnokön,
dem kalla jordgudinnor
och säga jungfrun är
för alla mör och kvinnor
ett skönhetsmönster, jämt
en spegel av all dygd
den mest fullkomne kropp
som himlen haver byggd

naturens underverk
och högsta mästarstycke
en ängel den som har
allena mänskotycke
ros, lilja, änglabarn,
själ, hjärta, andra jag
min håg-, själ-, ögnelust,
min sol som gör min dag

min stjärna, min planet,
mitt allt måst han´na nämna
än sätta mer därtill,
ej något ros bortlämna
om han vill ha´a faför,
min höna, gås och gris
är intet mer i bruk,
och aktas ej en ...

Med slika prunkord mer
som kallas complementer
mått den som gilja vill
då vara väl bespänter
är ej den den ynka värd,
har icke den stort kval
som det ej haver lärt
och törs ej med slätt tal

och ordros jungfruns dygd
och maklös skönhet prisa
men nödgas fast han ej
är boklärd med en visa
berömma hennes kropp
som man fast daglig hör
att den som intet vet
vad visor är, dem gör.

All fägrings ros mått
han väl kunna på sin nagel
och kalla hennes hår,
som strävt likt märretagel
gulltrådar, silkeslent,
och Astrilds vidjor, sen
mått alla stjärnors ljus
och gyllne solens sken

förmörka liksom moln,
för hennes ögnestrålar
fast hon droppögon har,
liksom två dalkarls skålar
på hennes kinder måst
båd ros och liljor gro
fast kindbenen se ut,
liksom en skållad so

Måst ej korall rubin
och skarlaksfärgen blekna
mot hennes läppars färg,
likt ålskinn? Vem kan räkna
all tokot giljekval?
Hans rätt självegne kropp
gör honom en ny sorg:
om han vill hava hopp

att haga jungfrun väl,
mått han ha giljekläder
hårluva, bäverhatt,
därpå en brokot fjäder
som han på huvud bär,
och ligger titt på strå
sen a la mode band,
couleur de feu, ponseau

jämt andra färger mer,
rynkskjortor, ljugarärmar
av Cambrays duk, cotton,
och vad var els med härmar
all utländskt lapperi,
är icke det stor sorg
när som en fattig pilt,
ej sådant får på borg

och likväl prunka vill?
All´ giljar äre rika
den som minst pråla kan
han måtte segel styrka
skull han ej få grå hår,
när som en klänning mer
än karlar gäller själv,
vem vet ej att så sker?

Det är så världens lopp,
ack, ack, tyvärr så går´e
att jungfrufolket mest
hund skåda efter håre!
Det är ännu ej allt,
än hörer mer därtill
han måste smörja väl,
som rätlig köra vill

els stannar hjulet tvärt,
vad kostar marknadsgåvor
vad bindbrev, spela grönt,
titt är en giljars håvor
knappt, knappt fem fyrkar värd,
lill mått han spela kort
då går mång ärlig slant
par discretion och fort

han mått av hövlighet
ju låta jungfrun vinna?
Vad kostar nyår, jul och slikt?
Vem kan väl hinna
att räkna sådant allt?
Ett hade jag snart glömt
som till en lärdom bör
för ingen vara gömt

(jag spelar fast man ej
vill höra sanningsgigan)
den jungfruns ynst vill ha,
han laga väl med pigan
och muta henne bra,
så bär hon breven fram
skull posten ej få lön?
Det vore nästan skam

ack tänk man var och en
gör sådant ej bekymmer
stort under stort är det
att icke mången rymmer
för tusen pockor bort
men kärlek är så stark!
Att han magnetlik, drar
ur pungen mark från mark

när en nu länge nog
med sådant kval har giljat
så föregives titt
att jungfrun är ej viljat
att gifta sig så brått,
slå tusen pockor till
en karl som vore galn,
han kunde så bli vill

Jag såg i sistens en
som fria till en änka
men när han korgen fick,
då ville han sig dränka
men vattnet var för kallt:
En fria till en mö
fick kalvskinn, ville sen'
förtvivlad tröstlös dö
 

han kokade förgift
som skull hans asteld stilla
men när han tog´t i mun
så smaka det så illa
att han det spotta bort,
och åt ej mer därav
slapp så att han ej då
i krukan fick sin grav

sen grep han till ett rep -
förtvivlan intet skuvar -
band fast´et om sin hals
men huxa sen att tjuvar
så dö och hov det bort,
to ett trealns långt svärd
och satt´et mot sitt bröst
att sticka sig ihjäl.

Men rätt så snart han såg
uppå dess blanka klinga
då räddes han att hon
i stycker skulle springa
sa det vor´ skad d´rom
jag har ej slik igen
hängd henne på sin kos,
och lever alltså än.

O säll, o trefallt säll,
den som sig väl kan skilja
från mödsamt träldoms ok,
som andra kalla gilja
säll är den som en gång
har lagt sitt segel ner
och fört i önskad hamn
sin båt, densamme ler

åt andra sorglig suck
och höver ej mer räddas
för böljor, vågor, vind
och klippor, utan bäddas
i Astrilds svanmjuk dun
och sover utan sorg
uti sin kärstas famn
som Astrilds säkra borg.

O outtalig lust,
o gamman obeskrivlig
o obegriplig fröjd,
o glädje som otvivlig
o fria Hymens band,
o ljuva träldoms lag
att skriva mer om dig,
är pennan min för svag

den mera veta vill,
han må det själver pröva
om han ej kan så snart
och vill lill inte töva
så vet jag intet råd
att han kan bli förnöjd
lill vet jag att han bäst
om sådan giftefröjd

kan detta ädla par
som brinner med en låga
och himlen samman fäst,
när året kring går, fråga
så lär han utan tvik
få höra och få se
att de som äre två
då lärer vara tre

men dygdfullkomna fruar,
I himmelssköna fröken
I ljuvste jungfrufolk,
som dygd och skönhet öken
jag lägger denna skrift
som eder ringste träl
till edra fötter ner,
och bjuder så farväl.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]