[text- diktarkivet] | [tillbaks index] | [Den svenska teatern]
[Carl Envallsson (1756-1806)]
[Kronofogdarna]
[Länk]

Kronofogdarna

Den svenska teatern

Kronofogdarna

[topp]

Carl Envallsson

föddes den 24 oktober 1756 i Vaxholm, där hans fader var kyrkoherde. 1768 student vid Uppsala universitet blev han efter avslutad studier något av de sista åren på 1770-talet inskriven i krigskollegiet, där han avancerade till registrator. 1802 utnämndes han till notarius publicus, men tvingades av påkommen blindhet att inom kort lämna denna befattning. Den 14 juli 1806 avled han i Stockholm, lämnade efter sig ett namn som Sveriges flitigaste teaterförfattare.

Omkring 80 under åren 1780-1806 av honom författade, bearbetade eller översatta teaterstycken och operatexter lämna ett vältaligt vittnesbörd om hans rastlösa flit och hans stora begåvning för detta slags författarskap.

Helt naturligt är en del av denna stora mängd skäligen obetydliga hastverk, men det övervägande flertalet hava på ett förtjänstfullt sätt fyllt det ändamål, som med dem avsågs, nämligen att roa Munkbro- eller Dramatiska Teaterns publik, under det att några till och med ända in i våra dagar [1891] hava behållit en framstående plats bland svenska skådebanans mest omtyckta alster.

Så är förhållandet med den pjäs, som egentligen gjort Envallssons namn känt efter hans död, nämligen den här nedan meddelade lyriska komedien Kronofogdarna eller Slåtterölet, vilken under 1787-90 gavs 58 gånger och inalles mer än 300 gånger gått över scenen ensamt i Stockholm.

Svenska Parnassen Fjerde Bandet Dr Ernst Meyer Fahlcrantz 1891

[topp]

Slåtterölet
eller
Kronofogdarne

Lyrisk komedi i tre akter
af
C. Envallsson

Personer:

Fader Ambrosius.
Lovisas far, och traktör på värdshuset.
Polycarpus.
Kronofogde i orten, kär i Lovisa.
Bryngel.
Kronofogde i nästa fögderi; även kär i Lovisa.
Vilhelm.
Bondson, Lovisas älskare.
Mor Sigrid.
Lovisas mor
Simon.
Klockare i församlingen
Malcus.
Länsman i orten
Staffan
Bonde
Jockum
Bonde

Tvenne sergeanter vid landtmilisen
Bondgossar och bondflickor
Fjerdingsmän och kronofogdens folk.

Händelsen är vid ett värdshus i landsorterna, som ligger ytterst i häradet, intill ett närgränsande fögderi.

FÖRSTA AKTEN

Teatern föreställer en tomt eller plats utanför ett värdshus på landet, der bygdens folk är samladt till slåtterkalas. Ambrosii värdshus är på den ena sidan, med värdshusskylt och krans. Dryckesfat och ankare ligga på samma sida. I fonden är till höger en löfsal.

På den andra sidan synes något af ett trädgårdsplank inom hvilket ett högt träd står, som sträcker sina grenar öfver planket åt tomten. Midt emot detsamma står på tomten ett dylikt träd, och är emellan dessa två träden en gunga uppfästad.

Det samlade folket sitter i flera särskilda hopar: somliga spela kort, gossarne draga kafle, flickorna roa sig med en kastboll o.s.v. Första scenen
Alla personerna utom kronofogdarne och deras folk.

Alla på scen i första akten

Ack! hur lyckan trifs att bo
I våra bygder,
Vid menlös ro
Bland idoghet och dygder!
Ära, vänskap, frid och tro
I våra hyddor finnas gro.
Oss jorden är tacksam, oss himlen är blid ...
Så flyter i oskuld och nöjen vår tid!

Ambrosius.

Och källaren och min lada
Mig tröst och lön för mödan ger;
Jag tar igen min skada,
När sommaren slut jag ser.

- - -

En bonde

Den saft, som menskans krafter tär
En stadsbo fjerran tar:
Mig helsans must den jord förär,
Som sjelf jag odlat har.

- - -

Trenne gossar

Varje dag
I glada lag
Vi i nöjets famn vår möda sluta:
Vinets Gud
Och Astrilds bud
Båda oss befalla till att njuta.
Om vi kärlek glömma,
Då vi flaskan luta,
Bacchus vi berömma,
Då vi Astrild muta. -
Vinets Gud
Och Astrilds bud
Båda oss befalla till att njuta.

- - -

Mor Sigrid

Hvad vår landsbygd fägnad har:
Lust och lekar, skämt och löjen!
Än jag mins i unga dar
Hvad jag ägde nöjen.
Våren och sommaren är kärlekens tid,
Sjelfva naturen är ungdomen blid:
Mången af flickor om vintren är tvär,
Som vänlig och artig om sommaren är.

Kör

Ack! hur lyckan trifs att bo
I våra bygder,
Vid menlös ro
Bland idoghet och dygder!
Ära, vänskap, frid och tro
I våra hyddor finnas gro.
Oss jorden är tacksam, oss himlen är blid ...
Så flyter i oskuld och nöjen vår tid!

(Musiken bryter af och uttrycker förstöring och förskräckelse. Kronofogden inkommer med sitt folk.)

Andra scenen
De förre. Polycarpus. Malcus. Fjerdingsmannen.

Polycarpus, med stark röst.

Faseliga slägte!
Den skall gå i häkte,
Som först detta nöje väckte:
Med förbudna gillen
Tiden I förspillen
Och all ungdomen förvillen. -
Se på mig och bäfva!
Hvilken vågar jäfva
Mig, som fogde, embetsman och aktor emot hela troppen?
"Det skall bli mitt votum:
Den ej orkar botum
Plikte då med kroppen".

Ja, jag er skall stämma,
Att ert sjelfsvåld hämma
Och att era kassor klämma;
Ingen mild förskoning,
Ingen god försoning
Finnes i rättvisans boning.
Fattiga och rika,
Alla äro lika;
Ingen skillnad uppå kön och åldrar göres inför rätta;
Vi uppå de fälda,
Som ej böter gälda
Prompt utmätning sätta.

Jag fått min makt och myndighet
Att tygla denna menighet,
Om den i späkt och lagom icke lefva vet.
Allt godt jag skaffar fram,
"Som kan hindra elak vane,
"Hjelpa godan tid på bane,
"Egennyttan till stor skam".

Ambrosius.

Förlorad är min näring! -
Ack! nåd, herr kronbefallningsman!
Jag ger er i föräring
Allt hvad jag nånsin kan.
Hela vårt nöje så oskyldigt var ...
Ack! Er hårdhet mot mig spar!

Polycarpus.

Nej min gubbe! Du förgäfves
Mig, som målsman, om försoning ber;
Lagen och målsman, om försoning ber;
Lagen och förordning lätt ej häfves,
Jag på dem blott ser.
En myndig embetsman
Du ej skall fresta;
Den som kan ta till bästa,
Han och plikta kan.

Jag skall till tinget er citera
Och alla varor konfiskera ...
Länsman! fort! grip an.

Nej min gubbe! du förgäfves
Mig, som målsman, om försoning ber,
Lagen och förordning lätt ej häfves,
Jag på dem blott ser.

- - -

ANDRA AKTEN.

Teatern föreställer samma tomt som i första akten, men alla bord, bänkar, tunnor etc. är borttagna. Endast gungan är qvar i fonden och kungörelsen på Lustigs port.

Första scenen.
Bryngel
Andra scenen
Bryngel. Lovisa.
Tredje scenen
Lovisa. Bryngel. Vilhelm, bakom fogden
Fjerde scenen.
Vilhelm, Lovisa
(Vilhelm synes brydd af fogdens hotelser.)
Femte scenen.
Lovisa. Ambrosius. Vilhelm.
Sjette scenen.
Ambrosius. Polycarpus. Vilhelm. Lovisa.
Sjunde scenen
Ambrosius, Polycarpus.
Åttonde scenen
Polycarpus. Ambrosius. Lovisa. Vilhelm.
Nionde scenen.
Lovisa. Vilhelm.
Tionde scenen.
Lovisa. Ambrosius. Vilhelm.

TREDJE AKTEN

(Teatern är lika som i andra akten)
Första scenen
Vilhelm. (ensam)
Andra scenen.
Vilhelm. Ambrosius. Polycarpus.
Tredje scenen.
Polycarpus. Ambrosius.
Fjerde scenen.
Staffan (ensam)
Femte scenen.
Lovisa. Bryngel och flickorna, som voro inne i första akten.
Sjette scenen.
De förre. Ambrosius.

Ambrosius

Det är väl, att er jag finner,
Jag till vittnen er vill ha;
Timmen ej förlöpa hinner,
Förrän allt skall lyckas bra!
Från fogden snart hans vett försvinner. -
Men, man ock sagt att Bryngel här
Ifrån nästa härad är?

Flickorna.

Jo, se der! se hvar han hänger,
Se hur han i luften svänger!
Ack! det lustigt är!

Ambrosius och Kören

Välkommen, min herre! det artigt var,
Att lyckan i luften er upphöjt har!
Ni är nu så gunstig och sitter der,
Tills allt till vår fördel i ordning är.

Nu länsman och edra betjenters tropp
Skall vittna hur sjelfve ni för er opp;
Och hela vårt grannlag skall röna få,
Att just det man straffat ni gjort båda två.

Herr Polycarpus med grufligt sinne
Myndigt förbjöd vår oskyldiga or;
Nu sitter han mellan glasen derinne
Och dricker sjelf mer än någon kan tro.

Gungan hette då ett nöje,
Som för ungdom oanständigt är;
Nu vi se till vårt löje
Hans embetsbroder der. -
Kom! nu hvar och en må skynda,
Att man hitåt många vittnen för;
Den som sjelf kan synda,
Han ock förlåta bör.

(De gå bort åt ömse sidor.)

---
Sjunde scenen.
Bryngel i gungan.
Åtonde scenen
Bryngel i gungan. Polycarpus drucken
Nionde och sista scenen.
Alla personerna uti pjesen.

---

Lovisa och Vilhelm

Vår förening säker är!
Jag derpå mer ej tvekar;
Himlen ej förnekar
Den fägnad jag begär.
All min lefnadssällhet jag
I mina armar sluter,
Hvad jag nöjen njuter
Från denna glada dag!

Lovisa

Att älska dig.

Vilhelm

Tillbedja dig.

Lovisa

Att ära dig

Vilhelm

Och vörda dig.

Båda.

Att älska dig,
Att vörda dig,
Skall bli en lag för mig.

Kör

Lefven nöjda båda två!
Er lyckas sol uppträder -
Det oss alla gläder
Ett sådant slut att få.

Till allmänheten

Och Thalie om ynnest ber
Af en så vördnad skara:
Hon bäst kan muntrad vara,
Då hon ert bifall ser.

En röst

Att roa er

En annan

Behaga er;

En annan

Att vinna er;

En annan

Och dyrka er;

Alla

Att vinna er
Och dyrka er,
Den lag hon sig blott ger.

---SLUT---

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Den svenska teatern]

[topp]

Länkar

 

Kronofogdarna
är refererad
i visan Sommarfesten

SOMMARFESTEN
Elias Sehlstedt: Sommarfesten

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Den svenska teatern]