Mannen stannade nere vid dörren i armélokalen. Alldeles som om han plötsligt blivit förstenad stod han där under det adjutant (nu major) Gurli Karlsson sjöng en solosång. Det var vid ett möte under fälttågsveckan på Frälsningsarméns nionde kår vid Norrlandsgatan i Stockholm omkring år 1930. Det verkade som om sången på ett alldeles särskilt sätt träffat mannen, chockerat honom och väckt honom till allvarlig eftertanke. Ett par gånger upprepades kören:

Förgäves i världen du söker din fröjd,
men om du tar Gud med på färden,
så bliver du lycklig och nöjd.

Mannen blev stående vid dörren under hela sången, men i samma ögonblick som den var slut, rusade han ut ur lokalen. Det föreföll som om han varit gripen av en förtrollning och denna plötsligt brutits.

Rätt tidigt nästa morgon knackade någon på dörren till nionde kårens officersbostad. När adjutanten öppnade, såg hon till sin förvåning mannen från föregående kväll stå där. Han hade ett fullskrivet ark notpapper i handen.

-Ni torde vara förvånad över att se mig här, yttrade han. Ni lade säkert märke till mitt underliga beteende på mötet i går kväll. Mitt namn är Einar Westling, en gammal frälsningsmusikant. Jag reste med stabsmusikkåren under David Karlssons ledning i många år. Men nu måste jag bekänna, att jag är borta från min ungdoms Gud och har varit det i flera år.

I går kväll tänkte jag, att det skulle vara intressant att få komma på Armén igen. Jag har alltid aktat och kommer att akta Armén högt.

Jag blev mycket förvånad och gripen, då jag trädde innanför dörren och hörde er sjunga en sång, som jag själv för många år sedan skrev ord och musik till. Den var under min tid i stabsmusikkåren.

Det är nu länge sedan jag hörde den sången sjungas. Nu slog den min själ med gisselslag. Och jag måste bekänna sanningen av vad jag förut själv skrivit, då jag nu hörde er sjunga: "Förgäves i världen du söker din fröjd".

- Vet ni, jag gick hem och kämpade hela natten med min oroliga själ, och här är resultatet.

Hastigt stack han det fullskrivna notpapperet under adjutantens arm och fortsatte ivrigt:

- Sjung den sången, adjutant Karlsson, sjung den för alla som förlorat sin barnatro.

Så ilade han nedför trapporna och ut på Norrlandsgatan, under det adjutanten uttalade ett "Gud välsigne er".

När så adjutant Karlsson tittade på det notblad hon fått, läste hon:

Barnatro

Har du kvar din barnatro
ifrån hemmet lugna bo?
Kan du bedja än, som förr du alltid bad:
"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är".
Gamla mor då känner sig så nöjd och glad.

Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!

Du har kanske vandrat kring
runt kring hela jordens ring,
och i fjärran land du sökt att lyckan nå.
Du har gråtit mången gång,
då du hört en gammal sång,
som du minnes ifrån hemmets lugna vrå.

Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!

Likt en seglare i hamn
blev du lugn i modersfamn,
ömt hon smekte dig och sjöng om himlens land.
Hennes stämma blev så varm,
när du låg vid hennes barm,
hon din framtid lade tryggt i änglars hand.

Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!

Du blir lycklig liksom förr,
om du öppnar hjärtats dörr,
barnaårens sällhet åter bliver din.
Uti himmelen blir fröjd,
och du själv blir glad och nöjd.
Du kan sjunga se´n med jubel i ditt sinn:

Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
till himmelen du är en gyllne bro!