[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


[Ebba Brahe porträtt]
[Ebba Brahes klagan]
[Gustav Adolfs och Ebba Brahes kärlekshandel]


[topp]

[topp]

melodin i midi format

Ebba Brahes klagan.

Sin lätta mantel breder aftonstunden
så milt och vänligt över sjö och land,
och fågelskaran tystnat har i lunden
och Mälarn skimrar på den sköna strand.
I nattens lugna sköt naturen vilar,
men inom detta bröst en stormvind ilar.
I nattens lugna sköt naturen vilar,
men inom detta bröst en stormvind ilar.

Ack, friden ägde jag i forna dagar
och himlen såg jag leende och blå.
Att mänskosjälen har ett språk som talar
så glädjerikt jag kunde ej förstå.
Jag lycklig var då morgonen mig väckte
och kvällens sol i vågorna sig släckte.
Jag lycklig var då morgonen mig väckte
och kvällens sol i vågorna sig släckte.

Jag lycklig var då oskuldsfull jag drömde
att klädd jag stod som Gustaf Adolfs brud,
och hoppets vällust i min själ sig tömde
och smyckade mitt liv i blomsterskrud.
Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,
det är en orm som tjusar för att döda.
Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,
det är en orm som tjusar för att döda.

Men ack, förgäves var den ljuva flamma,
som tände sig en berusad brand.
Allt är förbi, min värld är ej densamma,
ej hatets boja fängslat har min hand.
O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka
tänk du med köld på de la Gardies maka.
O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka
tänk du med köld på de la Gardies maka.

Var kall, var kall, och låt mig ensam lida
och ensam gå till mina fäders grav.
En huldrik genius vandrar vid min sida,
som stödja skall min trötta vandringsstav,
en ängel tröstande mitt sorgsna sinne
och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.
en ängel tröstande mitt sorgsna sinne
och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.

[topp]

Ur Konung GUSTAF ADOLPHS
och Fröken
EBBA BRAHES
märkvärdiga
KÄRLEKSHANDEL (1768)
text: Gottfried Sack
Källa: BOKGÅVAN 1966 till Sällskapet Bokvännernas medlemmar

Den store fältherren Pontus De la Gardies son Jacob De la Gardie, var denna tiden från sina resor hemkommen.

Hos hennes maj:t gick greve Jacob några dagar efter dess hemkomst, att betyga sin underdåniga fägnad över hennes maj:ts högtsönskliga tillstånd, samt en innerlig ängslan över hennes maj:ts stora sorg, i det den store konung Carl den IX:de var under dess resor avsomnad, med alla undersåtarnes svåraste och högsta avsaknad. Drottningen var mycket nöjd över det förstånd, som lyste överallt i grevens utlåtelser, tog honom mycket nådigt emot och lovade all möjelig befordran hos konungen. Vid avskedet gav hon befallning, att han skulle komma på slottet dagen därefter.

Dessa hennes maj:ts nådiga ord grundades ej så mycket på värdet av De la Gardies förtjänster, som ju mycket mer på drottningens fattade beslut att förhindra fröken Ebbas lycka, vartill hon tänkte bruka denna unga och vackra herre, som därföre måste förut intagas av de mest fägnande nådebetygelser. Hon visste, att oansett fröken var i sin faders hus, underlät ej konungen att dageligen besöka henne, så länge han var uti staden: samt ock därav, huru samma skönhet höll konungen beständigt kär, samt att ingenting åstundades av monarken, till att fullborda med sin utvalda ett efterlängtat äktenskap, mer än litet lugn för krigsbullret. Skulle alltså hennes höghet ej bliva uppväckt av Ebbas tillstundande krona, måste dess sammanspunna anläggning, envist och utan mildhet, hastigt utföras. Med dessa tankar umgicks drottningens missunnsamma sinne.

Greve Jacob kom efter befallning andra dagen på slottet, full av förundran, vad hennes maj:t hade att anförtro honom. Han blev befallter att stiga in uti drottningens cabinette, varefter drottningen honom således tilltalte: Det lärer vara nästan alla mina undersåtare väl bekant, huruledes jag tog greve Magnus Brahes dotter på det kungliga slottet efter moders död, emedan hon var mig mycket kär. Jag har uppfött henne, som hon hade varit min egen dotter; det skulle alltså vara min högsta önskan, att ock gifta bort bemälte fröken, som är både ett förnämt, rikt, skönt och förståndigt fruentimmer, samt äger alla andra egenskaper, som kunna pryda könet. Jag tänker att göra eder, min kära greve Jacob, som har allas goda lovord, så lycklig, att få denna sköna fröken till eder fru.

Greve Jacob avlade underdånig tacksägelse för den höga nåd, hennes maj:t ville bevisa honom; men beklagade med smärta, att hennes maj:ts löfte ej verkeligen kunde hava någon fullbordan, eftersom det fruentimret, som sades, redan vore borttingad av den högste herren i riket. Jag vet väl, svarade drottningen, vad I menen, huru talet går, att konungen vill hava henne till sin gemål; men jag försäkrar eder, att det aldrig sker, utan det längsta hans maj:t går, är, att han älskar henne bredvid sin gemål. Därföre ock jag, som alltid haft ett vakande öga över hennes heder, skulle finna ett särdeles nöje, om I, min greve, hysten en uppriktig kärlek för henne, till eder lycka, genom ägandet av en så fullkomlig person, och till hennes befrielse ifrån ett mindre anständigt villkor.

Saken förekom den eftertänksamma De la Gardie icke destomindre lika farlig, varföre ock han yttrade sig sålunda: Eders maj:t behagar besinna min livsfara, om hans maj:t finge veta, att jag i dess frånvaro skulle allenast bjuda till att uti någon kärlekshandel mig inlåta med fröken Ebba, så vida ingen kan med skäl tvivla, att ju icke hon bliver konungens brud. Min konungs nåd är mig allt för kär; utbeder mig därföre av eders maj:t den höga nåd, att för så farliga frestelser bliva förskonter. Drottningen hörde dessa ord med särdeles grämelse, och tänkte hos sig själv ännu försöka, om dess fattade beslut ej kunde lyckas; säger därföre vidare: Var försäkrad vid kungl. loven, min kära De la Gardie, att all den olycka, som I menen eder skola hända, om I emottagen Ebba till eder fru, skall jag taga på mig, och jag skall ock göra hela giftermålet, så att I varken skolen hava omak, möda eller omsorg, till dess I träden i brud...

Greven tänkte då: Den saken kan låta göra sig, om jag blir så lycklig, att vinna en så högtälskelig brud på konungens mors omkostnad; sade därföre till drottningen, att han i djupaste underdånighet ville lyda hennes maj:ts nådiga vilja, allenast skulden ej komme på honom, om hans maj:t skulle därpå göra någon eftertalan.

---

Jag [fröken Ebba Brahe] har alltid funnit att I varit en beskedelig och trogen betjänt i allt vad eder blivit anbefallt. Nu anförtror jag eder en angelägen och viktig sak: Att I straxt genom natt och dag skolen resa till konung Gustaf, som nu uppehåller sig vid Kalmar, och avleverera detta brev i hans maj:ts egna händer. Om I försummen en minut, så skall edert liv stå i fara; men uträtten I med flit och skyndsamhet detta eder ombetrodda värv, skall edert besvär med en rik vedergällning belönas.

Efter gjort löfte om all trohet begav sig Julius [betjänten] på resan med frökens brev, som var av följande innehåll:

Min nådigaste och utvaldaste herre, vän och konung. Hennes maj:t drottningen tvingar mig att stå brud på slottet med greve Jacob De la Gardie nästkommande söndag. Eder maj:t! var så nådig och fräls mig utur mitt elände. I vet, att jag uppoffrat eder mitt hjärta, efter edre trogne tillsägelser. Kommer eder maj:t icke själv i egen person och frälsar mig, så har jag ingen glad stund i världen mer att förvänta. Hjälp nu eder kära Ebba, som älskar eders maj:t i blekaste döden.

Greve Magnus gick en gång om dagen till sin dotter, tröstade henne på det högsta och bad, att hon skulle vara nöjd med drottningens nådiga vilja: Försäkrandes, att den greven, som hennes maj:t för henne utsett, vore en herre, som hon näppeligen i hela landet kunde få med flere härliga förmåner och egenskaper. Drottningen sökte ock att hålla fröken tillfreds, lovandes att ej annorlunda vilja bortgifta henne än såsom egen dotter.

---

Julius, som var om tisdagsmiddag bortrest, försummade varken dag eller natt, men kom dock ej fram förrän torsdagsafton, då han genast avlevererade brevet till hans maj:t. När konungen fick se uti vad fara Ebba svävade, och att han skulle mista sin utkorade fästemö, som han så högt älskade, blev han ogement orolig i sitt sinne och gräseligen förtörnad. Han gav genast högsta commando åt en av generalerne, med tillsägelse, att han, näst Guds hjälp, skulle vara inom åtta dagar därefter vid arméen tillbakas, och begav därpå sig om natten på resan åt Stockholm med största skyndsamhet, i tanke att frälsa sin såta vän Ebba.

Söndagen var nu kommen, på vilken bröllopet skulle gå för sig. Drottningen klädde själv fröken i brudskruden. Hon bad väl hennes maj:t om förskoning att den dagen stå brud, emedan hon sade sig vara ganska sjuk och matt; men drottningen vägrade dess begäran, sägande: Om du icke kan stå i brudstolen, så skall du ändå vigas vid sängen; därföre är det fåfängt, min kära Ebba, att du brukar några konster. Fröken fick därpå befallning att gå in i salen. Här såg en talrik församling av det ädlaste i Sverige, en fröken komma in, som mera liknade nedslaget offer, än en brud. Åskådandet utkrävde deras medlidande och de kunde näppeligen hålla sig ifrån tårar. Brudgummen själv blev däröver av ängslan och sorg så betagen, att han säkerligen stuckit sig undan, därest drottningen ej haft så starkt ögonen fästade på honom.

När klockan slog tolv, befallte drottningen greve Magnus leda sin dotter i brudstolen, och greve Jacob fick ock befallning att gå dit, varefter prästen tillsades, att med största skyndsamhet bruka den kortaste vigseln. Således hade nu drottningen fullbordat sin vilja, och, efter nycken möda, änteligen hunnit att åtskilja tvenne förbundna såta och dyra hjärtan.

I det samma vigseln blev sluten, kom konung Gustaf på borggården. Alla blevo häpne och förskräckte, men i synnerhet brudgummen och greve Magnus, frökens fader. Drottningen tycktes ock något förändras, och Ebba begynte bitterligen gråta. Då konungen steg in genom dörren, sade drottningen: I kommer litet för sent, Ebba är redan vigd. Konungen, som hade på den korta tiden använt all möda till att frälsa sin kära Ebba, blev av de orden både missnöjd och förtörnad. Han grep först brudgummen an med svåra och hårda ord, och frågade, huru han understod sig borttaga en kongl. utvald brud och gemål, som var det allravidrigaste steg någon i världen kunde taga. Greven föll konungen till fötterna, bad om nåd och sade: Eder maj:t! Drottningen har tvingat mig därtill, det kan fröken i sanning betyga. Ebba språng straxt sin kära konung i famnen, och bad, att hans maj:t ville för guds skull lösa henne ifrån det bandet, vartill hon emot sin vilja var tvungen.

---

Därpå tog konungen, som var rätt ängslig och full med bekymmer, samt trött av den stränga resan, fröken Ebba på armarne, dansade några gånger omkring golvet med henne, och kastade därpå sig med henne, som var i fulla brudskruden, med stövlar och sporrar i brudsängen, varefter konungen av trötthet och Ebba av sorg insomnade.

---

När nu konung Gustaf hade väl utsovit, tilltalte han greve Jacob: Min käre och ädelmodige greve! Icke utan särdeles skickelse har I tagit från mig min allrakäraste älskarinna, fröken Ebba Brahe, den jag har så högt älskat som mig själv. Efter det är skett på ett sätt, varuti I finnes hava mindre skuld, så vill jag ej mer tänka därpå. Med denna ädla fru, som lyckan har beskärt eder, förmodar jag, att I uti edert äktenskap så leven i sämja och kärlek till samman, som edert greveliga stånd ägnar och anstår, då jag lovar eder, att efter edert goda uppförande skall jag med all kongl. nåd och ynnest befordra eder fram för någon annan, till dess I hinner den högsta äran! och till ett vedermäle därav skall I nu till en början vara överste vid ett kavalleriregemente. Men skulle jag emot förmodan förnimma, att I med hårdhet hanterar eder fru, så undra icke, att jag både som far och konung tager henne i mitt beskydd.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]