Om Skåne och skåningar  

Intervju med fil. dr.  Ingemar Ingers, Lund.          

Ur Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning. 29/7 1950.  

Om det behövs en upplysning bland skåningarna angående Skåne under den danska tiden . .. ja, låt mig illustrera min uppfattning på den punkten med några exempel, inledde dr Ingers. - Skolbarnen får lära sig, att det äldsta gymnasiet i Sverige är det i Västerås.  I historieböckerna säges intet om att latinskolan i Malmö eller katedralskolan i Lund är flera hundra år äldre.  Vi lär oss, att de äldsta klostren fanns i Alvastra och Varnhem.  Men man talar inte om, att vi i Skåne ännu tidigare hade kloster i Dalby och Bosjökloster och också här i Lund.  En nyutexaminerad folkskollärare från seminariet i Lund förvånade sig över att Gustav Vasa inte konfiskerade flera av Skånes medeltida kyrkklockor.  Vi får lära oss åtskilligt om Olaus Petri, men ingenting om Malmöreformatorn Claus Mortensen - Malmö var dock huvudorten för reformationen i Danmark.   Men vidare!  I Dalby kyrka - den äldsta kyrkan på gammaldanskt område - ligger på högaltaret ett faksimileexemplar av Gustav Vasabibeln, vilken veterligen aldrig varit använd där.  I en turistbroschyr över ön Hven sägs, att Hvens gamla kyrka stammar från den Erikska ättens tid.  I en artikel om Brandstads prästgård - den äldsta i Skåne - säges att den stammar från kung Sigismunds tid.  I en beskrivning över en skånsk landsbygdskyrka säges om predikstolen, att den blev till under den store Gustav Adolfs dagar.  I en krönika från Höör i en skånetidning nämnes, att kyrkklockan bär årtalet 1632, varpå där fortsättes: "Alltså var en av dess första själaringningar, när den ringde över Gustav Adolf".   Så skulle man kunna fortsätta mycket, mycket länge.  Jag har nämnt de här exemplen bara för att visa, att det i Skåne - och givetvis även utanför Skåne - förekommer en ganska kompakt okunnighet angående landskapets tidigare historia.
Jag anser, att man inte bör använda svenska kungar som datering beträffande händelser under Skånes tid som dansk provins.  Detta mitt påpekande innebär inte något åsidosättande av de svenska kungarnas insatser.  Jag ivrar blott för en sann och logisk historieframställning.
Men om man nu är frimodig nog att omtala, att kungen i de tre provinserna Skåne, Blekinge och Halland år 1632 hette Christian IV och ej Gustav II Adolf, är man för den skull en landsförrädare eller en mot sitt nuvarande fosterland illojal person?
Det är inte min mening att förringa Gustav II Adolfs betydelse för den evangeliska kristenheten, jag vill inte förringa hans kungagärning för 1600-talets Sverige.  Men det är ett bevis för mitt påstående om ett felaktigt historiskt perspektiv, när man varje 6 november delger oss uppgiften att våra förfäder var Gustaf Adolfs undersåtar, som på hans sida deltog i 30-åriga kriget.  Det går inte att ljuga sig bort från sin egen historia.
Det är alltså de former detta Gustaf Adolfs-firande kan anta i de f. d. danska provinserna, som jag och åtskilliga andra reagerar mot.  Men de som var skåningar då, har de verkligen sina efterlevande boende kvar inom provinsen i någon vidare utsträckning?
- Utan tvivel är det så.  Det finns de som påstår, att Skånes befolkning till 90 procent skulle härstamma från inflyttade uppsvenskar.  Detta är en grov överdrift.  Befolkningen på Skånes landsbygd och till stor del också den i städerna stammar från samma folk, som bodde i Skåne på 1600-talet.  Detta mitt påstående bestyrkes av åtskilliga släktutredningar.  Inflyttning har ju förekommit, i synnerhet från Småland, men inflyttningen har inte varit av väsentlig omfattning.
- En närgången fråga: Dr Ingers själv är förstås genuin skåning?
- Som en sådan betraktar jag mig.  Men jag erkänner gärna, att min farfar var smålänning (och jag har aldrig känt mig stå i något motsatsförhållande till smålänningar).  På mödernet är släkten helt skånsk så långt tillbaka som man kan följa den eller till 1600-talets början.
Men får jag säga ett par ord i anslutning till det där med Gustav Adolfs-firandet ... Jag tycker för min del att firandet av krigiska minnesfester överhuvudtaget borde inskränkas, och den åsikten delas av flera.  Vi har ju sett hur krigföringen blivit mer och mer barbariserad, vi vet att nutidens krigföring endast är en fortsättning i mycket större skala av äldre tiders.
- En fråga som hastigast ... Vad är det egentligen som konstituerar skåningen ?
- Ja, till en del är det ju arvet, till en del är det miljön, och så kommer väl mycket an på sinnelaget!
- Men om man nu får till stånd en sådan där provinsbetonad historieundervisning som komplement till den andra, är det inte risk för att lokalpatriotisinen blir litet väl yvig?
- Jag har inget till övers för en osund, skrytsam, inskränkt lokalpatriotism.  Men om lokalpatriotismen består i att man trivs väl, kanske trivs bäst i det egna landskapet och vill bättre lära känna det, då är den väl inte så klandervärd?  Vårt önskemål att få bättre kännedom om våra egna landskaps historia utesluter inte att vi vill vara lojala svenska medborgare.  Jag har misstänkts för separatistiska åsikter.  Jag dekreterar öppet: För min del vill jag inte tillhöra något annat land än Sverige.   Vad jag anser vara absolut smaklöst är påståendet att de, som inte delar den officiella uppfattningen om 6-november-firandet, skulle sakna insikt om det allvarliga i nutidsläget.  Det är inte därpå vår lojalitet mot fosterlandet hänger.
Det finns vissa danskar, som säger, att Skåne är en förtryckt provins i stil med Sönderjylland efter 1864, fortsätter dr Ingers. - Men de som säger så känner Skåne blott ytligt.  Jag har begagnat varje tillfälle att dämpa ner en sådan uppfattning.  Både Sverige och Danmark är delar av Norden med nordiska rättsbegrepp.
- Hur har man tänkt sig att den skånska historieundervisningen skulle ske?
- Den kunde inordnas dels i historie- dels i hembygdsundervisningen - som denna senare nu bedrives kan den ej sägas vara helt tillfyllest.  Det är nog som Sigfrid Svensson, professorn i folklivsforskning i Lund, säger, att våra skolbarn vet mer om Rom och Troja än hur den miljö utformats i vilken de dagligen lever.
Det stoff jag syftar på är rikligt, och genom vetenskapsmännen från Weibullarna till Bolin och Ingvar Andersson - väl bearbetat, men som folkundervisningen nu bedrives kommer det inte en större allmänhet till del.  

Intervjuare: LENNART LUTHANDER.  

Tillbaka till menyn