Tillbaka till menynEtt land som börjar vakna
Av David Assarsson.
Säasä 1951
Kardinal Josef Mindzenty kommer nog i framtiden att stå som 1940-talets typiska martyrgestalt. Hela den icke-kommunistiska världen skänkte honom sitt deltagande och sin beundran. Mindre bekant torde det vara, att han också var en populär författare. I en av sina böcker, som nyligen har utkommit i tysk översättning på ett schweiziskt förlag, skriver han: "Ett folk som icke mer bekänner sig till sin historia är värt att gå under". Och med några penselstreck framtrollar han en levande bild av sitt älskade Ungern. "Jag ser väldiga slätter, som utbreder sig i det ändlösa. Jag ser Transdanubiens leende kullar, Balatonsjöns ljusblå vatten, den furstliga Donau, den livliga Tiszafloden, vingårdar, vetefält, hus med blommor i fönstren". "Ett folk som icke mer bekänner sig till sin historia". Man kan knappast låta bli att tänka på ett folk som inte bor så långt borta ifrån oss och som på sista tiden har börjat vakna till insikt om hur viktigt det är att stå i levande samband med sitt förflutna.
Det är nu snart 300 år sedan detta folk genom krigets makter för en lång tid rycktes loss från detta samband. Dess egen rika historia betraktades nästan som något som icke angick det, något som det definitivt hade kastat bort och icke mera brydde sig om. Och det är snart 100 år sedan, som det långsamt började vakna och så småningom förstå, hur olyckligt det är också för minsta folk och folkgrupp att icke "bekänna sig till sin historia". Det var till betydande del ett personligt initiativ, som åstadkom detta första uppvaknande. Mannen som stod bakom verket var professor Martin Weibull (1835-1902). På 1860-talet grundades i Lund "Föreningen för Skånes fornminnen och historia", en fortsättning av det år 1844 stiftade "Sällskapet för Skånes historia och beskrivning". År 1868 började denna sammanslutning utge en skriftserie: "Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning". Denna redigerades av Martin Weibull. Av förblivande värde och intresse är dess första nummer. Här framlägges nämligen arbetsprogrammet. Det "Skåne" som skall utforskas består i själva verket av fyra delar: Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm. Weibull påpekar, att dessa fyra provinser i själva verket är "delar av ett genom alla politiska, kyrkliga och sociala band sammanhängande "helt", som ända fram till 1650-talet "haft en fullkomligt gemensam historia". Ofta ser man inte den närmast till hands liggande verkligheten. Mer än en gång händer det, att man blir häpen och ej kan förstå, att man kunnat vara så blind, att man inte alls sett den, när den av en eller annan anledning blir uppklarad för en. Vem minns inte den gamla historien om Columbus' ägg? Fastän nu över 70 år gått, sedan Martin Weibull "upptäckte" detta enhetliga kulturområde, som han i brist på lämpligare beteckning kallade för Skåneland, finns det runt omkring oss många, som aldrig ens tänker på dess existens. Genom Martin Weibulls, hans söners och övriga lärjungars arbete har det gamla Skånelands historia alltmer blivit utforskad. Lauritz Weibull har skrivit om Skånes Kyrka, C. G. Weibull Skånska jordbrukets historia, O. Rydbeck om Skånes konst och fornminnen, Ingemar Ingers om de skånska dialekterna, G. Ahlberg och E. Lindälv om Halland, den på andra områden så bekante E. Wigforss om sydhalländska dialekter för att endast nämna några exempel.
Det är intressant att konstatera, att det redan i första numret av ovannämnda skriftserie: Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning, alltså år 1868, efterlyses "Skånes historia i enkel och populär framställning till läsning i skolan och hemmet". Ja, det utfästes till och med ett pris på "15 caroliner" för den som kan åstadkomma en sådan bok. Härmed har vi så att säga kommit in i andra akten av vårt begynnande uppvaknandes drama. De som är verksamma i denna anser, att det gamla Skånelands historia bör bliva hela folkets egendom. Icke blott ett studium för fackmannen utan ett studium och en levande verklighet för oss alla. Denna andra akt utspelades huvudsakligen på 1920-talet, alldeles särskilt på våren 1928. Då yttrade sig en hel rad representanter för skånskt kulturliv, professorerna Lauritz Weibull, Hans Larsson och Martin P:n Nilsson i Lund, kontraktsprosten Lysander i Malmö, friherrinnan Coyet på Torup, konstnären Ernst Norlind på Borgeby och åtskilliga andra. Och alla uttalade de sin längtan efter en "Skånsk Grimberg" (Lysander), en trevligt och populärt skriven bok om Skånelands historia. En liten skolbok i ämnet hade då redan utkommit. Den hette Skånes Historia och var författad av folkskollärare Harald Lindal i Trelleborg. Denna sällsynt starka opinionsyttring blev icke helt resultatlös. Skånelands historia av S. Bolin utkom i två delar 1930-1933. Och år 1947 utgavs första delen av Skånes Historia av vår nye riksantikvarie Ingvar Andersson. Det blev mer och mer tydligt, att allt fler i det gamla Skåneland ville bekänna sig till sin historia. Också våra museimän arbetade mer eller mindre medvetet i samma riktning. Icke minst bör i detta sammanhang framhållas Kulturhistoriska Museet i Lund, som grundats genom en enskild mans friska och sega initiativ.
Men vad som särskilt intresserar oss är dock tredje akten i detta lilla renässansdrama. Ty den spelas i vår tid och pågår ännu som bäst. De som nu är verksamma för väckelsearbetet vill inte endast ha en populärt skriven bok som gör Skånelands historia tillgänglig för hela Skånelands folk. De vill, att Skånelands historia skall bli ett undervisningsämne i alla Skånelands skolor. År 1937 bildade den utanför sin hemprovins bosatte skriftställaren och läraren Ernfrid Tiörne tillsammans med några bygdemålsförfattare en sammanslutning, som fick det välfunna namnet Skånsk Samling. Den sammanträdde från och med 1938 varje år i början av juli i Hörby samtidigt med Hörby marknad. Sedan år 1942 utger den en egen årsskrift, som har det för många svårförstådda namnet Säasä. På de allra sista åren har den emellertid övergivit Hörby. År 1949 hölls årsmötet i Kristianstad, år 1950 i Hässleholm och i år i Sölvesborg. Enligt sina den 1 juli 1948 antagna stadgar har Skånsk Samling till verksamhetsområde "de skånska landskapen: Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm". Föreningen vill "bevara dessa lanskaps säregna natur och kultur, såväl andlig som materiell" och "gynna de av främmande inslag så långt som möjligt opåverkade yttringarna av befolkningens egen mentalitet". På kristianstadsmötet 1949 framlades förslaget att till Kungliga Skolöverstyrelsen i Stockholm insända en inlaga, vari framhölls önskvärdheten av lagstadgad undervisning i Skånelands historia i Skånelands skolor. En kommitté tillsattes för att utföra denna aktion. Den 26 oktober 1949 sammanträdde denna i Lund. Den 17 maj 1950 kunde inlagan insändas till skolöverstyrelsen, underskriven av åtskilliga representativa namn på olika orter i Skåne och Halland, framför allt i Lund och Malmö. På Skånsk Samlings hässleholmsmöte den 8 juli talade doktor Ingemar Ingers om denna betydelsefulla aktion. Senare har i pressen, särskilt i Sydsvenska Dagbladet och Lunds Dagblad förts en livlig diskussion. Denna har dock inte så mycket sysselsatt sig med önskemålet att få ordnad undervisning i Skånelands skolor. På denna punkt tycks opinionen i de skånska landskapen redan vara ganska enig. Man har mera fäst sig vid doktor Ingers' uttalande mot Gustav II Adolfsfirandet i Skånelands skolor varje år den 6 november. Något som han endast yttrade i förbigående och som ingen av de närvarande fäste mycket avseende vid. "Med spänning väntar Vi på skolöverstyrelsens svar", skriver en av deltagarna i denna pressdiskussion. Ja, det var nästan en historisk händelse för de gamla skånska provinserna, när detta svar framkom. Skolöverstyrelsen hade med anledning av inlagan vänt sig till Historielärarnas Riksförbund för att höra vad denna sammanslutning tänkte om saken. Svaret var ingalunda avvisande. Det framhöll tvärtemot, att ett liknande problem också föreligger i andra provinser än de tre sydsvenska: Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland. Men det ansåg ej, att en speciell lärobok i ämnet var nödvändig. Den 4 september 1950 förklarade Skolöverstyrelsen, att den "vid kommande bearbetning av de metodiska anvisningarna för undervisningen i historia med samhällslära" vill "beakta vad i detta yttrande framhållits". Detta tillmötesgående svar skall säkert glädja många i "de erövrade provinserna".
Ty det "historiska medvetandet", som friherrinnan Coyet år 1928 efterlyste i Skåneland, har omsider börjat vakna. Också på de stora hembygdsmötena börjar man märka detta. Förra året hölls ett sådant på Rönneberga Backar, och där uppfördes ett krönikespel med händelsen förlagd till 1600-talet, som såg den tidens historiska problem ur skånsk synpunkt. För att inte tala om det storslagna hembygdsmötet den 2 juli 1950 i Krapperups slottspark, där den gamla tiden levde upp i kyrkoherde Hanséns drama om Kullamannen. En av de få platser i världen där det gamla Skåneland ännu lever, åtminstone i dokument och handlingar, är Landsarkivet i Lund. Där sammanträdde den 20 april 1950 en ny sammanslutning: "Skånsk-Historiska Samfundet", som särskilt vill verka för att väcka intresset för det gamla Skånelands historia och alltså har ett mycket skarpare avgränsat arbetsområde än Skånsk Samling. Efter många förberedelser antog det stadgar och valde styrelse. Det är särskilt två hälsingborgspojkar, doktor Börje Nord och fil. lic. Åke Sällström, som varit verksamma för detta förbunds bildande. Det är en klubb, som fordrar enhälligt inval av alla nya medlemmar. Ordföranden är doktor Nord, vice ordförande f. minister Zenon Westrup på Rydsgård, Sekreterare arkivarie Sten Bergendal. Det nya förbundet funderar på att också börja litterär verksamhet i anslutning till den weibullska linjen.
Vad vi nu fått bevittna är, som överskriften anger, endast början till ett uppvaknande. Men redan känner vi något av styrkan och glädjen i att kunna bekänna sig till sin forntid.