Jag minns ett reportage i Sportspegeln för något år sedan. Det handlade om en pojke som blivit petad ur Hammarby IFs P10 lag i ishockey. Vilken tur tänkte jag, att dessa tendenser inte finns inom schacket, att alla här verkligen får vara med och spela och utvecklas.
För en tid sedan kom jag att tänka på detta igen, nu med anledning av att jag läste om en klar tendens av minskat deltagande i ungdomsturneringar inom schacket de senaste åren. Då slog det mig: Visserligen får alla vara med och spela, men vilken uppmuntran får egentligen ett barn som börjar spela schack ?
Egna och kamraters erfarenheter säger mig att bemötandet från mer rutinerade schackspelare inte alltid är så trevligt som man, egentligen, borde kunna begära. Många är de gånger då en äldre och mer rutinerad spelare förlorat mot en ung, blivit ursinnig, kallat hela händelsen otur etc. Många är också de gånger som han bara helt ignorerat sin motståndare och givetvis, det vanligaste, vägrat analysera partiet under kommentarer som: Jag vet vad jag gjorde för fel, Det var bara ett j..ligt dåligt parti som är meningslöst att analysera, eller bara gått därifrån och, som sagt var helt ignorerat motståndaren och dennes invit till analys.
Det är möjligt att man vet vad man gjorde för fel, det är t.o.m. möjligt att det var ett j..ligt dåligt parti, men hur många av oss skulle ständigt vilja höra det, utan förklaring om varför, efter våra vinster ?
Det är ju föga sannolikt att en spelare som vinner spelat ett helt och hållet felfritt parti. Eftersom motståndaren vägrar analysera partiet får får dock aldrig den unga spelaren reda på detta, förrän denne förlorar, då givetvis motståndaren är mer villig att visa upp sin egen genialitet.
När jag själv sitter och tittar på mina första partier har jag svårt att hålla mig för skratt och förundras över hur jag kunde spela så dåligt. Svaret är givetvis enkelt: Jag fick inte reda på hur man skulle spela. Detta berodde dock mest på okunnighet, och okunnighet kan jag acceptera, men jag kan inte acceptera att unga schackspelare slutar eller stannar i utveklingen på grund av äldre, medelålders mäns arrogans eller ego.
Är det värre att bli petad från sitt lag än att ständigt få veta att alla ens vinster enbart är tur ?
Med vänlig hälsning